MA Ma OO RM Fo OR
mellan bergväggarne, öch gEnom det mer el!er min-
dre rysliga sätt, hvarpå flodbädden, skummzrnde af
stenar i stället för af vågor, grupperade sina klippspö-
ken. Aldrig skall densa dal försvinna .ur min fantasi.
Detta land måste hafva varit sjelfva urlindet, ett land
som väcker fasa i dikt och veklagan hos meniszor-
na; den skakande och höga stämman af profetiorne
ljuder i dess vilda, gripande och höga natur. Alla
den bibliska poesiens bilder stå inristade med jitte-
bokstäfver på Libanons , fårade anlete, på des: af
solen förgyllda tcppar, i de dalar, der bäcken sor-
lar, och i dem der dödens tystrad herrskar. Guds
ande, den öfverjordiska ingifvelse, som lefde i det
poetiska folks själar och ha:poar, till hvilket Gud
talade genom tecken och bilder, lyste så!uada, allt-
ifrån barndomen, klarare i dessa heliga sångares
öga, och närde dem med en kraftigare mjölk än
oss, de senfödda, bleka arfrirgarne Will fornotidens
harpa, för hvilkas blickar blott en behaglig natur,
vårdad af våra händer, blommar, civiliserad och
förbleknad liksom vi. — Vid middagstiden uppnåd-
de vi spetsen af det berg vi hade att öfverstiga.
Vägen utföre ledde genom de brantaste gångstigar,
der våra hästars hofvar darrade på de: vacklande
stenar, hvilka ensamt skiljde oss från afgrunderne.
Sedan vi ridit utför en timmas tid, blefvo vi, vid
vändningen förbi en kulle, varse det fantastiska pa-
latset Dptedin, bredvid Deiv-el-Kammar. Vi upp-
hbof ett rop af förvånixg, och ovillkorligt stannade
vi med våra hästar, för att betrakta det nya, pit-
toreska, äkta Österländska skåde-pel, som öppnade
sig för vår syn. Några steg ifrån oss flöt en bred
skummande bäck ur dammen vid en qvarn, och
störtade sig 50 å 60 fot på en klippa, som ref
den sönder till fladdrande silfverband. — Sorlet
af detta. vattenfall och den svalka, hvarmed
dess uppstigande skum förfriskade våra glödande an-
leten, förberedde våra sinnena på den beundran, åt
hvilken de så geraa öfverlemnade sig. På andra
sidan vattenfallet, som förlorade sig i oöfverskådli-
ga afgrunder, låg framför oss en vid och djup dal,
från foten ända till toppen beklädd med mulbärs-
trän, vinrankor och fikonträn, och hvars mark öf-
verallt var betäckt med den friskaste oeh gladaste
grönska; vackra byar bängde Jiksom tväfvande på
afsatserne af de berg, som omslöto dalen. Det var
dalen Deir-el-Kammar. Blott på en sida vidgade
sig syakretsen, och visade för vår blick, bortom de
mindre höga topparne af Libanon, det Syriska haf-
vet. Se det stora hafvet! — utropar David — det
stora, vida hafvet med siva vågor och sitt dunder
och sina valfiskar, dem Du skapat, Herse! för attle-
ka deri! David stod måbända här, då han höjde
detta poetiska utrop! Verkligen ser wan det Egyp-
tiska hafvet, mera högblått än himmeln, och på af-
stånd sammansmält med horizoaten i det violetta
töcien, som omsväfvar alla lavdskap i denna delaf
Asien. Från djupet af den omätliga dalen höjde sig
småningom kullen Dptediv, som bär Emirens palats,
lik ett ofantligt torn, kring hvars klippväggar
murgrön skingrar sig, oci från hvars springor dof-
tande rankvexter nechänga. Denna kulle reste sig
till Lka höjd med den klippväg, på hvilken vi svind-
lande hängde öfver den stela branten; en smal
och brusande ström skjljde oss ifrån densamma.
På toppen af denna kulle och några steg ifrån oss,
utsträckte sig majestätiskt Emirens mor:ska palats,
med sina fyrkantiga, ofvwantill med taggiga hvalfbå-
gar genombrutna, torn. Långa gallerier höjde sig,
det ena öfver det andra, med rader afarkader Jlät-
ta som stammarne af de palmer, hvilka med sina
luftida fjederbuskar bekrönte dem. Palatsets vid-
sträkta gård:r sänkte sig i ofantliga afsatser, från
spetsen af berget ända ned till de yttersta ringmu-
rarne. Vid slutet af en af dessa gårdar, dem vi öf-
verskådade från höjden der vår väg lopp, visade sig
den oregelmessiga facaden af Emirens harem,smyc-
kad med lätta och sirliga pelare, hvilkas tunna och
sv: ga, olikt formade stammar, uppburo portikensaf
måladt träd byggda tat, liksom en solskärm. En
marmortrappa, prydd af balustrader med utbugna
arabesker, ledde från denna pelarsal till porten af
harem. Vid denna port, som var af utbugget mång-
färgadt träd, infattad i marmorposter och med Ara-
biska inskrifier ofvanföre, stodo rader af svarta
slafvar på vakt, praktfullt klädda, beväpnade med
silfverbeslagra pistoler och Damascenersablar, som
blänkteaf guld och drifvet arbete. Den stora plat-
sen framför furstens palats hvimlade aftjenare, hof-
män, prester och soldater, prunkande ide mångfal-
diga och pittoreska drägter, som bäras af de sex