LAMARTINES BESÖK HOS EMIR BESCHIR.
Näst efter den beskrifning vi redan meddelat, ur
den berömde skaldens resa, om hans visit bos Lady
iIStanhope, följer berättelsen om ett besök han gjor-
de hos aen bekante Druserfursten Emir Beschir,
Ibrahim Paschas vän och bundsförvant. Vi tro att
äfven detta fragment skall läsas med nöje, hvarföre
vi bär nedan iovföra detsamma.
Dagen derpå, klockan 4 om morgonen, redo vi,
Hr Parseval och jag, nedtör den branta sluttnin-
gen, som leder från Lady Stanhopes klosterlika bo-
ning till den djupa dal, der bergsfloden Belus fly-
ter. Vi genomforo dess bädd, hvilken om som-
marn är uttorkad, och började klättra uppför den
höga gren af Libanon, som skiljer byn Dgiun från
Deir-el-Kammar, d. ä. månans kloster. Detta
är Emir Beschirs palats, den suveräne furstens öfver
Druserne och alla Libanons bergsgrenar. Lady
Esther hade befallt sin läkare att åtfölja oss så-
som tolk, och en af sina Arabiske stallknektar att
vara vår vägvisare. Efter tvenne timmars ridt,
kommo vi till en dal, mera djup, trång och pit-
toresk, än någon enda af dem vi ännu passerat.
Till höger och venster om oss höjde sig, liksom
tvenne lodrätta vallar, tvenne bergskedjor af 3 till
420 fots höjd. Det tycktes som hade de först helt
nyligen blifvit sprängda från hvarandra genom ett
slag af verldsbyggmästarens hammare, eller genom
gen jordbäfning, som skakade Libanon i dess grund-
fästen då Menniskones Son, icke långt fiån dessa
berg, upphof denna sista suck, för hvilken villfarel-
seos, förtryckets cch lögnens ande föll i stoftet,
och sanning, frihet och lif drogo andan i en före
yngrad verld. De från bergets sidor lösryckta gi-
gantiska klippblock bildade — liksom kiselstenar u!t-
sådda af barnets hand ien bäck — den förtorkade
stenmassor, till en del högre och längre än stora hus.
Somliga stodo på jemna baser, liksom fasta, för en
evighet utkastade, tärningar; andra åter sväfvade
på sina vinklar och, hållna nppe genom påtryck-
ningen af andra osynliga klippor, syntes liksom
vara i begrepp att falla eller rulla, och visade bil-
den af en lefvande ruin, ett oupphörligt samman-
störtande, ett kaos af klippor, en outtömlig stenla-
vin Klippor af dyster färg, gråa, svarta, flammi-
ga och hvitspräckliga; förstenade vågor af em gra-
nitflod; icke en droppa vatten i de djupa hålorne i
denna af Syriens brännande sol till kalk förvandla-
de flodbädd; ingen ört, ingen stängel, ingen sling-
vext, hvarken i djupet eller på de uddiza stela väg-
garne på båda sidor af denna afgrund! Det var en
ocean af stenar, en katarakt af klippor, åt hvilka
mångfalden af deras former, olikheten af deras lä-
gen, de underliga böjningarne af deras fall, spelet
af ljus och skugga på deras yta, syntes gifva -lik-
som lif och rörelse. Hade Dante i en 2f sina
helfvetes-scener velat måla förödelsens öcken, tingens
undergång och fall, verldarnes och tidernas försjun-
karde i djupet, han hade blott behöft afskrifva det-
ta landskap. Belus är en flod ur verldens sista ti-
der, när eiden förtärt allt, och jorden, afslöjande si-
pa inelfvor, ej är annat än ett block af förkalkade
stenar, för fjäten af den Fruktansvärde, som kom-
mer för att hålla dom. Vi följde denna jemmer-
dal i tvenne limmar. utan att scenen vex!lade an-