o TILL MINA, PÅ DESS BRÖLLOPSDAG. Kom, Cy:herens herrskarinna, Ej som förr, ur hafvets skum! Stig i dag till jorden neder Ur de sätla Gudars rum. Rosornpa fråa Edens gårdar Dofte kring ditt gyllne hår, Och i ögats milda blickar Tindre glädjens silfvertår! Skynda, hulda Aphrodite Till den fagra blommans bädd, Till den unga brud, som myser Uti hoppets kransar klädd. Som i Greklands sköna vårar Gracerna ur luft och jord Följde Daphne, må de samlas Omkring Minas högtidsbord, Gläd dig, Mina. Se de bjuda Ailt, kvad hoppet skönast ger, Hymens ädla honingsblomma Doftande emot dig ler. Tidens bölja farligt svallar; Öfver doida grund hon går. Men hon lugnar kriog de öar Hvilka Hymens hand besår! Der du fäste trefna tjellet! — Giänse öfver stilla våg Himlen kilar, som vid din vagga Jag din första stjernblick såg. Nitton vårar flytt, — och herrligt Ser Jag barnet klädt till brud. Ur din barndoms rosenhimmel Träd i dag för bymens Gud. Denna himmel ofvan jorden Trodd, men svept i töcken är. Jogen himmelsk skörd du bergar, Om den ej är utsådd här. Hymens glada lustgård gömmer Enighetens friska frö. Öfver den de vreda vindar För favoners flägtar dö. Ti.l den himmelen dig närma Och dess fröjd i boppet se. Snart omkring ditt glada läger Alla sommarns frugter le. Bind din krans. Dess gröna knoppar Dofte friskt till lifvets qväll. Främst i kransen herrligt stråle Trohets sköaa eternell!