o
TILL MINA, PÅ DESS BRÖLLOPSDAG.
Kom, Cy:herens herrskarinna,
Ej som förr, ur hafvets skum!
Stig i dag till jorden neder
Ur de sätla Gudars rum.
Rosornpa fråa Edens gårdar
Dofte kring ditt gyllne hår,
Och i ögats milda blickar
Tindre glädjens silfvertår!
Skynda, hulda Aphrodite
Till den fagra blommans bädd,
Till den unga brud, som myser
Uti hoppets kransar klädd.
Som i Greklands sköna vårar
Gracerna ur luft och jord
Följde Daphne, må de samlas
Omkring Minas högtidsbord,
Gläd dig, Mina. Se de bjuda
Ailt, kvad hoppet skönast ger,
Hymens ädla honingsblomma
Doftande emot dig ler.
Tidens bölja farligt svallar;
Öfver doida grund hon går.
Men hon lugnar kriog de öar
Hvilka Hymens hand besår!
Der du fäste trefna tjellet! —
Giänse öfver stilla våg
Himlen kilar, som vid din vagga
Jag din första stjernblick såg.
Nitton vårar flytt, — och herrligt
Ser Jag barnet klädt till brud.
Ur din barndoms rosenhimmel
Träd i dag för bymens Gud.
Denna himmel ofvan jorden
Trodd, men svept i töcken är.
Jogen himmelsk skörd du bergar,
Om den ej är utsådd här.
Hymens glada lustgård gömmer
Enighetens friska frö.
Öfver den de vreda vindar
För favoners flägtar dö.
Ti.l den himmelen dig närma
Och dess fröjd i boppet se.
Snart omkring ditt glada läger
Alla sommarns frugter le.
Bind din krans. Dess gröna knoppar
Dofte friskt till lifvets qväll.
Främst i kransen herrligt stråle
Trohets sköaa eternell!