ner. I vestra ändan är golfvet kögre hksem korgolfvet i de flesta kyrkor, och på norra sidan invid detta kor är en sidodörr som leder inåt slottet. I detta koriär, närmastjväggen, åter en upphöjning, till hvilken man uppstiger på trappor och på denna med rödt och guld klädda upphöjning står i midten en ländstol, till utseendet at silfver och klädd med silfvertyg, och till höger och venster om denne, stå andre med rödt och guld klädde stolar. Bakom tronen skyles väggen af en hög med blått kläde och guldkronor öfverdragen tafla, och öfver tronen hänger en såkallzd himmel, hvilken består af en fyrkantig träram, likt ett gammalmodigt sängtak, men klädd med blått kläde och sirad med fransar, guldkronor, och ofvan i de fyra hörnen fjädrar. När vi inkommo i Rikssalen funno vi läktarne neduti sjelfva salen och äfven en del af bänkarne fyllde med åskådare, mest af qvinnokönet, hvilka sednare, så vidt vi kunde förstå, bär icke hade annat ärende är att se eller iåta se sig, ty vi märkte icke att de gåfvo någon akt på hvad som talades, eller att de, såsom man herättar. om de Engelska och Franska fruntimren, togo någon de! i fäderneslandets väl och ve. Många män betedde sig lika barnsligt som qvinnorne; men andra deremot, hvilkas ansigten tydde mera förstånd, syntes ganska uppmärksamme, och deras betänksamma uppsyn röjde tydligt att de ägde Svenska hjertan, och ait fosterlandets väl i detta ögonblick sväfvade för deras tankar. Efter en lång väntan, röjde ett allmänt sorl att något var på färde, och nu inkommo genom vestra dörren, efter hvarandra, Preste-, Borgare och Bonde-stånden, hvartdera anfördt af sin Talman; Ständerna intogo sina platser i bänkarne till venster framför tronen, men Talmännen stadnade framme vid korets sidoport Efter en ny väntan inkommo de utländska Ministrarne, samt hofdamerne (eller som de kallas koffruntimret) och intogo sina platser på lsktarne längst fram å ömse sidor om tronen; (vi hafva hört berättas, men icke sett, att H. Maj:t Drottningen, jemte Hennes K. Höghet Kronprinsessen täckts intaga plats å hoffruutimrets läktare såsom åkådare). Sedan man åter hat god tid att se sig omkring, började en musik att höras inifrån slottet, och alla reste sig upp med det utropet: nu komrrer han (förstås Konungen) Till en början var det dock blott Landtmarskalken, anförande Ridderskapet och Adeln, hvilka icke gjorde sällskap med de Ofrelse Riksstånden, utan alldeles såsom vanligt, fast för mången oförtänkt, hade tagit vägen genom Kongl, Slottet, och inkommo i Rikssalen genom sidodörren, samt intogo ensamt bänakarne till höger framför tronen. D: lyste alla i guld och kosteliga kläder, och efer dem kommo af hoftjenare, civile och militäre, en skara den ingen räkna kunde, den ena grannare och brokigare än den andre, och med denna Rikets Herrar och öfriga högsta embetsmän samt slutligen Hans K. Höghet Kronpriosen, föregången af Riksmarskalken. Hans Kongl. Highet, klädd i mantel och krona, intog stolen till venster om Konungens; nedom Hans högra sida ställde sig Utrikes Ministern (H, E. Grefve Wetterstedt.) och nedom tronen, midtför Konungens stol, stadnade Riksmoarskalken. Sedan denne stött med sin staf i golfvet, och sålunda äskat ljud; tog Utrikes Ministern ordet och tillkännagaf att H. M. Konungen af en lindrig opasslighet hindrades från att i egen person taga afsked af Ständerna, och att Högstdensamme åt H. E. uppdragit att framföra afskedstalet. Sedan Riksmarskalken ånyo aska: ljud, framträdde först Landtmarskalken, derpå Erkebiskopen, så Borgarståndets Talman och sist Bondeständets Talman och höllo hvardera ett tämligen långt tal. Af dessa tal hörde vi på vår aflägsna plats, litet eller intet; men så vida de talande icke afveko från vanliga bruket, hafva de först prisat Hans Maj:ts stora egenskaper och uppräknai så mycket tiden tillst af H. Maj:ts stora bedrifter och hvad han för Svenska folket uträttat; dernäst beskrifvit Svenska folkets ogemena lycka, och huru den för all framtid är tryggad; vidare hafva de omtalat Svenska folkets tacksamhet, deras som nu lefva och deras som födde varda, och slutligen hafva de önskat Hans Maj:t all den sällhet och välgång, som af mensklig tunga kan uttalas. Vi kunna icke neka att dessa Ståndens talmän ägde ett skick och anseende som väl höfves det äreställe de bekläda, och att Bondeståndets talman uti ingenting gaf de öfrige efter, såsom han: ock är en man i sin bästa och kraftfullaste ålder. Då talen