ner. I vestra ändan är golfvet kögre hksem kor-
golfvet i de flesta kyrkor, och på norra sidan invid
detta kor är en sidodörr som leder inåt slottet. I
detta koriär, närmastjväggen, åter en upphöjning, till
hvilken man uppstiger på trappor och på denna med
rödt och guld klädda upphöjning står i midten en
ländstol, till utseendet at silfver och klädd med silf-
vertyg, och till höger och venster om denne, stå
andre med rödt och guld klädde stolar. - Bakom
tronen skyles väggen af en hög med blått kläde och
guldkronor öfverdragen tafla, och öfver tronen hän-
ger en såkallzd himmel, hvilken består af en fyr-
kantig träram, likt ett gammalmodigt sängtak, men
klädd med blått kläde och sirad med fransar, guld-
kronor, och ofvan i de fyra hörnen fjädrar.
När vi inkommo i Rikssalen funno vi läktarne
neduti sjelfva salen och äfven en del af bänkarne
fyllde med åskådare, mest af qvinnokönet, hvilka
sednare, så vidt vi kunde förstå, bär icke hade an-
nat ärende är att se eller iåta se sig, ty vi märkte
icke att de gåfvo någon akt på hvad som talades,
eller att de, såsom man herättar. om de Engelska
och Franska fruntimren, togo någon de! i fädernes-
landets väl och ve. Många män betedde sig lika
barnsligt som qvinnorne; men andra deremot, hvil-
kas ansigten tydde mera förstånd, syntes ganska
uppmärksamme, och deras betänksamma uppsyn
röjde tydligt att de ägde Svenska hjertan, och ait
fosterlandets väl i detta ögonblick sväfvade för de-
ras tankar.
Efter en lång väntan, röjde ett allmänt sorl att
något var på färde, och nu inkommo genom vestra
dörren, efter hvarandra, Preste-, Borgare och Bon-
de-stånden, hvartdera anfördt af sin Talman; Stän-
derna intogo sina platser i bänkarne till venster
framför tronen, men Talmännen stadnade framme
vid korets sidoport Efter en ny väntan inkommo
de utländska Ministrarne, samt hofdamerne (eller
som de kallas koffruntimret) och intogo sina plat-
ser på lsktarne längst fram å ömse sidor om tro-
nen; (vi hafva hört berättas, men icke sett, att H.
Maj:t Drottningen, jemte Hennes K. Höghet Kron-
prinsessen täckts intaga plats å hoffruutimrets läk-
tare såsom åkådare). Sedan man åter hat god tid
att se sig omkring, började en musik att höras in-
ifrån slottet, och alla reste sig upp med det utro-
pet: nu komrrer han (förstås Konungen) Till en
början var det dock blott Landtmarskalken, anfö-
rande Ridderskapet och Adeln, hvilka icke gjorde
sällskap med de Ofrelse Riksstånden, utan alldeles
såsom vanligt, fast för mången oförtänkt, hade ta-
git vägen genom Kongl, Slottet, och inkommo i
Rikssalen genom sidodörren, samt intogo ensamt
bänakarne till höger framför tronen. D: lyste alla
i guld och kosteliga kläder, och efer dem kommo
af hoftjenare, civile och militäre, en skara den in-
gen räkna kunde, den ena grannare och brokigare
än den andre, och med denna Rikets Herrar och
öfriga högsta embetsmän samt slutligen Hans K.
Höghet Kronpriosen, föregången af Riksmarskalken.
Hans Kongl. Highet, klädd i mantel och krona, in-
tog stolen till venster om Konungens; nedom Hans
högra sida ställde sig Utrikes Ministern (H, E. Gref-
ve Wetterstedt.) och nedom tronen, midtför Konun-
gens stol, stadnade Riksmoarskalken. Sedan denne
stött med sin staf i golfvet, och sålunda äskat ljud;
tog Utrikes Ministern ordet och tillkännagaf att
H. M. Konungen af en lindrig opasslighet hindra-
des från att i egen person taga afsked af Ständer-
na, och att Högstdensamme åt H. E. uppdragit att
framföra afskedstalet. Sedan Riksmarskalken ånyo
aska: ljud, framträdde först Landtmarskalken, der-
på Erkebiskopen, så Borgarståndets Talman och
sist Bondeständets Talman och höllo hvardera ett
tämligen långt tal. Af dessa tal hörde vi på vår
aflägsna plats, litet eller intet; men så vida de ta-
lande icke afveko från vanliga bruket, hafva de
först prisat Hans Maj:ts stora egenskaper och upp-
räknai så mycket tiden tillst af H. Maj:ts stora be-
drifter och hvad han för Svenska folket uträttat;
dernäst beskrifvit Svenska folkets ogemena lycka,
och huru den för all framtid är tryggad; vidare haf-
va de omtalat Svenska folkets tacksamhet, deras
som nu lefva och deras som födde varda, och slut-
ligen hafva de önskat Hans Maj:t all den sällhet och
välgång, som af mensklig tunga kan uttalas. Vi
kunna icke neka att dessa Ståndens talmän ägde ett
skick och anseende som väl höfves det äreställe
de bekläda, och att Bondeståndets talman uti in-
genting gaf de öfrige efter, såsom han: ock är en
man i sin bästa och kraftfullaste ålder. Då talen