af hans alla anförvanter, derom ber jag er, mina Herrar, emottaga en varm och sanningsfull försäkran. Den åtföljes hos dem, jemväl af en annan känsla, hvars yttrande utgör ett behof för deras hjertan3 den nemligen af en djup en alldrig) förgänglig tacksamhet. Näst de välsignelser, som af Otio Cronhjelms maka och hans barn och anförvandter nedkallas ifrån himmelen öfver den ädle Furste, som bekostade hans uppfostran, som räckte åt hans ungdom en vårdande hand och hvars välgärningar emot hans Enka och bara fortfara ännu i dag; näst välsignelserne öfver den tillbedda Prinsessa, som var — jag tror mig veta det — de faderlösas första förespråkare inför sin gemål; näst välsignelserna öfver detta älskade Furstepar, och deras älsksärda barn, ligger visserligen ingen ting Cronhjelms Enka, barn och anförvanter mera ömt om hjertat, än att deras innerliga tacksägelser må finna väg till alla de vänner bvwilzxa, i mer eller mindre mohn, men alltid utöfver hvad som kunnat väntas, skänkt lugnet, och, i dag, äfven glädjen å! alla, som genom blodsbandet tilllhörde konom. Särskilt tili hvarenda af er M. H. och sarskilt till hvarenda af de frånvarande vänner af samma godhet, för Cronbjelms erka och barn; får jag betyga deras och derss anförvandters bjertliga tacksägelser. I första rummet är jag skyldig en tacksam utmärkelse åt Her Ledamöter af Klara församlings Sundhets-kommitt, som icke allenast först rigtade allmänna tankan åt detta föremål för medborgliga deltagandet, utan äfven voro de första, ait sätta i tankavgerning; hvarigenom, i den stund, då allt hopp för Cronhje!ms hus syntes slocknadt, det återgafs, på det mest tröstfulla sätt. Jag har icke den äran att personligen känna dessa herrar; men må de tillåta mig, att för egen räkning betyga dem min upprigt:ga högaktning. Då jag nu vänder mig till den man, som i verksamhet för sterbhuset gått längst, till Hr Fih. Kantzow, befinner jag mig sannerligen i förlägenhet. Då för mitt minne samlar sig, på en gång alla de vackra drag af är Friherns handlingssätt åsyftande alla sterbhusets gagn; då jag påminner mig, att Hr Frihberin var som man säger, hvarken skyld eller frynd med Cronhjelm, med hvilken bekantskapen icke heller var mångårig; men att likvä!, då Cronhbjelm var död, och hans förgråtna Maka kastade tviffande blickar omkring sig, för att söka ännu ett stöd — ait det då var Friherre Kantzow, som framstod, icke som en vanlig vän, med ögonblickets deltagande, utan som en Far, af hvars pbgter Ar Fribern jemväl frivilligt åtagit sig en dei, då han öfvertog förmynderskapet för barnen; så förmår jag blott försäkra, att känslan för allt detta, är hos Cronktjelms enka, och hos hans anförvandter, allt hvad den ovilkorligen måste vara, i kraft af den lag, som hvarje känsligt bjerta håller belig; samt att i dessa tänkesätt för Hr Frih. skail Enkan också uppföda barnen. Till den, Cronhjelms trofaste vän, som erbjöd sig till Boets mårgfaldiga bestyr, och som så oändeligt berömligt uppfyllt mera än sitt åtagande, Hr Kgl. Sekreteraren Dalman, ställer jag en upprigtig och aktvivgsfull tacksägelse; och siutligen ber jag att äfven få förklara Enkans och barnens förbindelse till Hr Professor Limnell, som besörjt monumentet. Af en man, som för de vackra konsterne bar icte mer än känslan, skulle allt beröm åt honom vara vågad:; men det intryck må tillåtas mig att yltra, som jag erfor, och som var en följd af arbetets nobla och enkla styl. Mine Herrar. Tillåten mig sluta med en skål för allas Er välgång! D2 umlldanaon Lblar das fö la dlsa nit Poladanann