af hans alla anförvanter, derom ber jag er, mina
Herrar, emottaga en varm och sanningsfull försäk-
ran. Den åtföljes hos dem, jemväl af en annan
känsla, hvars yttrande utgör ett behof för deras
hjertan3 den nemligen af en djup en alldrig) för-
gänglig tacksamhet. Näst de välsignelser, som af
Otio Cronhjelms maka och hans barn och anför-
vandter nedkallas ifrån himmelen öfver den ädle
Furste, som bekostade hans uppfostran, som räckte
åt hans ungdom en vårdande hand och hvars väl-
gärningar emot hans Enka och bara fortfara än-
nu i dag; näst välsignelserne öfver den tillbedda
Prinsessa, som var — jag tror mig veta det — de
faderlösas första förespråkare inför sin gemål; näst
välsignelserna öfver detta älskade Furstepar, och
deras älsksärda barn, ligger visserligen ingen ting
Cronhjelms Enka, barn och anförvanter mera ömt
om hjertat, än att deras innerliga tacksägelser må
finna väg till alla de vänner bvwilzxa, i mer
eller mindre mohn, men alltid utöfver hvad som
kunnat väntas, skänkt lugnet, och, i dag, äfven
glädjen å! alla, som genom blodsbandet tilllhörde
konom. Särskilt tili hvarenda af er M. H. och
sarskilt till hvarenda af de frånvarande vänner af
samma godhet, för Cronbjelms erka och barn;
får jag betyga deras och derss anförvandters
bjertliga tacksägelser. I första rummet är jag
skyldig en tacksam utmärkelse åt Her Ledamöter
af Klara församlings Sundhets-kommitt, som
icke allenast först rigtade allmänna tankan åt
detta föremål för medborgliga deltagandet, utan äf-
ven voro de första, ait sätta i tankavgerning; hvar-
igenom, i den stund, då allt hopp för Cronhje!ms
hus syntes slocknadt, det återgafs, på det mest tröst-
fulla sätt. Jag har icke den äran att personligen
känna dessa herrar; men må de tillåta mig, att för
egen räkning betyga dem min upprigt:ga högakt-
ning. Då jag nu vänder mig till den man, som i
verksamhet för sterbhuset gått längst, till Hr Fih.
Kantzow, befinner jag mig sannerligen i förlä-
genhet. Då för mitt minne samlar sig, på en gång
alla de vackra drag af är Friherns handlingssätt
åsyftande alla sterbhusets gagn; då jag påminner
mig, att Hr Frihberin var som man säger, hvarken
skyld eller frynd med Cronhjelm, med hvilken be-
kantskapen icke heller var mångårig; men att lik-
vä!, då Cronhbjelm var död, och hans förgråtna Ma-
ka kastade tviffande blickar omkring sig, för att sö-
ka ännu ett stöd — ait det då var Friherre Kant-
zow, som framstod, icke som en vanlig vän, med
ögonblickets deltagande, utan som en Far, af hvars
pbgter Ar Fribern jemväl frivilligt åtagit sig en
dei, då han öfvertog förmynderskapet för barnen;
så förmår jag blott försäkra, att känslan för allt
detta, är hos Cronktjelms enka, och hos hans anför-
vandter, allt hvad den ovilkorligen måste vara, i
kraft af den lag, som hvarje känsligt bjerta håller
belig; samt att i dessa tänkesätt för Hr Frih. skail
Enkan också uppföda barnen.
Till den, Cronhjelms trofaste vän, som erbjöd sig
till Boets mårgfaldiga bestyr, och som så oändeligt
berömligt uppfyllt mera än sitt åtagande, Hr Kgl.
Sekreteraren Dalman, ställer jag en upprigtig och
aktvivgsfull tacksägelse; och siutligen ber jag
att äfven få förklara Enkans och barnens förbin-
delse till Hr Professor Limnell, som besörjt monu-
mentet. Af en man, som för de vackra konsterne
bar icte mer än känslan, skulle allt beröm åt ho-
nom vara vågad:; men det intryck må tillåtas mig
att yltra, som jag erfor, och som var en följd af
arbetets nobla och enkla styl.
Mine Herrar. Tillåten mig sluta med en skål för
allas Er välgång!
D2 umlldanaon Lblar das fö la dlsa nit Poladanann