FRIULE IR VIS IVAV,V MEM vg Sva UVLUIDRaGUL Ale uta der något envälde i Lagstiftningsväg; ty han erkände; att de, der ett sådant välde af dem varit utöfvadt, visat sig ännu sämre sköta sin makt. Det vore också icke, R, S. för hvilkas rätt talaren wille föra ordet, men det vore för Svenska folkets rätttigheter han ville strida. Vi skulle hemligen komma inåg att detta folk voro vi skyldige att bevara gränsen emellan dess och Konungamaktens : rättigheter. Om de Herrar och män, som inom Konungens Rådkammare tillstyrkt honom detta steg, i stället hade velat rikta sina kraftansträngningar åt annat håll och i annan syftning, så hade måhända -välsignelser varit framkallade, der talaren nu måste beklaga att en helt annan påföljd vore den tydliga och rättvisa. Väl kunde talaren finna en ledtråd till. det tagna steget, genom det hos Ständerne ådagalagde försök att kränka Konungens proerogativer, i det man velat såra den grannlagenhet som Konungamskten egde rätt att fordra. Talaren hade högt motsatt sig detta. Mena han skulle också lika högt motsätta sig det steg inpå området af folkets prerogativer, som nu varit föremål för hans anmärkningar; ech han kunde alldrig gilla den retI:ghet, hvari han ville finna förnämsta orsaken till den behandling Regeringen lemnat åt denna fråga. Hade, såsom talaren nyss angifvit, denna ock låtit förmärka sig från Stänrdernas sida, och hvilket alltid vore skadligt för den konstitutionella friheten; så vore det likväl icke Regeringen värdigt att utkasta ett nytt retelsefrö. Talaren begärde alltså att Ridd. och Adeln;: såsom yttring af en värdig opiinion i detta ämne måtte antingen afslå eller återremittera Betänkåndet. ; fe Hr BJÄRNE. Gr. Fersen hade omnämnt en strid, för hvilkens utagerande han ansett Riksdagen otillräcklig. Om han menat striden angående LagUtskottets skyldighet att upptaza frågan, så finge talaren erinra: att denna strid vore dermed afgjord att Riks-Stånden återremiterade Betänkandet, samt förklarade Utskottet skyldigt, att ingå i handläggning af sjelfva saken. Dertill vore Riksdagen icke otiliröcklig; ty Lag-Utskottet hade fullkomligt ådagalagt sin färdighet i frågors behandling, då t. ex. Kongl. Majtis kontraproposition den etia dagen remitterades och Utskottet redan den påföljande hade till Stården deröfver afgifvit betänkande. Så kunde ock nu ske, och Stånden kunde i:öfvermorgon afgöra öfver ett förnyadt Betänkande, Talaren instämde allt:så i begäran om återremiss. Friherre BOIJE L. Uti det ämne, som nu vore föremål för öfverläggning, låge formen för mycket i vägen för saken, för att talaren kunde känna serdeles behof af att fästa sig vid den senare. : Men han hade begärt ordet då han hört en Ledamot tala om försök af den ena ZStatsmakten till usurpation -på den andras bekostnad. Talaren delade neml. denna åsigt; men i omvänd ordning mot den hvari den förre talaren franikastat påståendet. Och talaren trodde, att man här icke ens gått öppet tillväga från Ständernas sida, utan sökt framsmyga sig till en inskränkning i Konungamaktens-prerogativer. Talaren ansåg för sin pligt att motsktta-sig detta. Och. om äfven Konungen icke förklarat att frågan om utrikes vexlar hör till den ekonomiska lagstiftningen; så skulle talaren derföre lika högt förklarat att detta ärende, till följd af sin natur, voreaf ekonomisk beskaffenhet: Det omfattade ju föreskrifter angående vissa former för den kommerciella beröringen med andra Stater. Det angick ju handeln såsom institution. Hvilka vexlingar vore icke dylika förhållanden underkastade? Hade man väl rätt att glömma huru som vidtagne förändringar i ett afseende påkallade behofvet afjemkningar i ett annat? — Talaren frågade: om man väl kunde hänföra detta till begreppet Civil Lag? Om man väl kunde antaga att sådant tillhörde beslutande rätten hos en Statsmakt, som blott hvart 5:te år kan fatta beslut. Det vore för talaren klart att sådane ämnen, i afseende hvarå den allmänna Lagen hänvisar till en special lag, icke kunde tillhöra den allmänna lagen. Och sedan talaren sålunda öppet uttalat sin mening i saken, ville han öfvergå till-yttrande sangående formen. Man måtte betrakta den förra: från hvilken sida som helst; Man måtte: säga att den tillhörde den executiva eller den lagstiftande makten: hvarom vore i alla fall nu frågan? Jo! om rätta förståndet af en maktfördelsing emellan Konung och Ständer. Och huru: kunde väl den skiljas från: egenskapen vaf konstitutionsfråga? Man talade på ena sidan: om-usurpation inpå Stän-dertias rättigheter; :å: den: andra påstod man Me 2 ee PP I fl ALA VS