relse i vårt land varning och rättelse tåga kunnat.
Må vi väl ock för mången god skiczelse prisa För-
synen att hon oss tillsändt lärare, utmärkte fram-
för andra länders, såväl genom lärdom och hbofsamt
nit, som ock genom en sådan omgängelse och nära
föreniog med allmogen, att de aldrig kuonat låta
dennas sak falla. Genom detta och annat mera
är det dock nu såvida bragt, att om man äs nå-
got månde klaga att lagstiftande män växa glesare
på Svenska jorden än tillförene, så kan man dock
ej heller neka, att ju för Svenska Allmogen all
rätt står tillbuds, der den blott sjelf eger hog så-
dan rätt att annamma och att återtaga gamla byrd
sina.
Härtill syaes oss först, jemte hogen, en rätt kun-
skap särdeles angelägen; ty föga rättvisa hafver den
att vänta som icke gitter sjelf rätt sin veta och yrka:
synnerligast käller ock detta om de saker som hela
folkets äro och öfver dem ingen damare är satt, utau
all rättvisa beror derupp, huru man bäst förstår
om rätten tvista eller åsämjas. Dernäst äro enig-
het och samdrägt icke mindre rödige; ty god är
kunskapen, eller att man det rätta vet; god är ock
kunskapens vanliga följeslagare eller hogen att man
det rätta gerna drifver: men icke mindre nödige äro
enigheten eller den allmänneliga viljan att allas rätt
lika främja och samnmandrägten eller en berömlig
färdighet att med andre om råtten samråda och å-
sämjas.
Synes Eder nu så, att dessa ting: eller kunska-
pen, hogen, enigheten och samdrägten: det värde
sannerligen äga, som vi här ofvan velat låta förstå,
då må det ej heller förtänkas oss att hafva ef:er-
sinnat de medel hvarigenom sådan god ting månde
bland oss efter tidens skick befordras. Härtill haf-
va vi intet tjenligare funnit än det Eder väl bekan-
ta tidningstrycket, den nyare tidens budkafla, men
förnämligare än den gamla deruti att den månge ä-
render tillika, tydligt och under hvars maus ögon
frambär. Tillbjude vi Eder alltså en tidning, skrif-
ven på fädrens språk, det intet svek gömmer, och
önske vi alt den efter sitt nama, Svenska Bondens
Tidning, varda måtte. Deruti ämne vi då införa,
först Jnrikes nyheter, i thy att främst älske vivårt
eget land; dernäst vilje vi berätta de märkligaste Utri-
kes nyheter, ty mycket hafver det ena folket olärdt
af det andre, ehvad man då tänker förfara efter den
gamla regeln pröfver allt och behåller det goda,
eller efter det tänkvärda ordspråk som säger att af då-
rar skall man visdom lära, Tanke vi ock med Eder af-
handla sådane ämpen, såsom lagar och författnin-
gar, undervisning och barnauppfostran, hvilkas be-
grundande alldrig illa höfdes en tänkande man.
Sist skole vi med all flit underrätta om det som för
jordbruk och slöjder gagneligt och hutils bäst ut-
tänkt vara kan. i
Nu skole många gifva föga pris åt ett före:ag;
det är hvarken ombedet eller befaldt, och dertill
hvarken nytt eller gammalt; men bjudes ej annat
skäl före, då är fåfängt derå svaromål gifva. Gif-
vas deremot andre orsaker före, såsom att våra fä-
der af inga tidningar vetat, eller att ingen kunskap
finnes utom den egna erfarenheten m. m., då må vi
väl föra till minnes huru våra fäder ofta med stor
fara och äfventyr sådane idrotter dyrkade, hvarige-
nom de kunskaper och anseende till det allmäcna
bästas befrämjande förvärfva kunde, huru de stän-
dig: bogfällde funnos, ej att falla händerna med
qviolig klagan öfver våld och olycka, utan att kun-
skapa och samråda på hvad sätt de helst sjelfve
kunde för sin lycka råda, såsom de visserl:gen trod-
de att hvarje folk är sin egen lyckas smed. Men
hvad det angår att ingen kunskap: skulle gifvas,
utom den egna erfarenheten, då hvet en hvar att
menniskan just hafser det framför djuren, ait hon
mera lär gerom cmgärge och andras erfarenhet än
af sin egen; höfves dst cck derföre en vis man väl
att kunskara, pröfva och vätja och sålunda vsrda
visare, hvaremot det likar dåren att ej akta på an-
nat än det som i hans egen hjerna sin upprinnelse
äger.