relse i vårt land varning och rättelse tåga kunnat. Må vi väl ock för mången god skiczelse prisa Försynen att hon oss tillsändt lärare, utmärkte framför andra länders, såväl genom lärdom och hbofsamt nit, som ock genom en sådan omgängelse och nära föreniog med allmogen, att de aldrig kuonat låta dennas sak falla. Genom detta och annat mera är det dock nu såvida bragt, att om man äs något månde klaga att lagstiftande män växa glesare på Svenska jorden än tillförene, så kan man dock ej heller neka, att ju för Svenska Allmogen all rätt står tillbuds, der den blott sjelf eger hog sådan rätt att annamma och att återtaga gamla byrd sina. Härtill syaes oss först, jemte hogen, en rätt kunskap särdeles angelägen; ty föga rättvisa hafver den att vänta som icke gitter sjelf rätt sin veta och yrka: synnerligast käller ock detta om de saker som hela folkets äro och öfver dem ingen damare är satt, utau all rättvisa beror derupp, huru man bäst förstår om rätten tvista eller åsämjas. Dernäst äro enighet och samdrägt icke mindre rödige; ty god är kunskapen, eller att man det rätta vet; god är ock kunskapens vanliga följeslagare eller hogen att man det rätta gerna drifver: men icke mindre nödige äro enigheten eller den allmänneliga viljan att allas rätt lika främja och samnmandrägten eller en berömlig färdighet att med andre om råtten samråda och åsämjas. Synes Eder nu så, att dessa ting: eller kunskapen, hogen, enigheten och samdrägten: det värde sannerligen äga, som vi här ofvan velat låta förstå, då må det ej heller förtänkas oss att hafva ef:ersinnat de medel hvarigenom sådan god ting månde bland oss efter tidens skick befordras. Härtill hafva vi intet tjenligare funnit än det Eder väl bekanta tidningstrycket, den nyare tidens budkafla, men förnämligare än den gamla deruti att den månge ärender tillika, tydligt och under hvars maus ögon frambär. Tillbjude vi Eder alltså en tidning, skrifven på fädrens språk, det intet svek gömmer, och önske vi alt den efter sitt nama, Svenska Bondens Tidning, varda måtte. Deruti ämne vi då införa, först Jnrikes nyheter, i thy att främst älske vivårt eget land; dernäst vilje vi berätta de märkligaste Utrikes nyheter, ty mycket hafver det ena folket olärdt af det andre, ehvad man då tänker förfara efter den gamla regeln pröfver allt och behåller det goda, eller efter det tänkvärda ordspråk som säger att af dårar skall man visdom lära, Tanke vi ock med Eder afhandla sådane ämpen, såsom lagar och författningar, undervisning och barnauppfostran, hvilkas begrundande alldrig illa höfdes en tänkande man. Sist skole vi med all flit underrätta om det som för jordbruk och slöjder gagneligt och hutils bäst uttänkt vara kan. i Nu skole många gifva föga pris åt ett före:ag; det är hvarken ombedet eller befaldt, och dertill hvarken nytt eller gammalt; men bjudes ej annat skäl före, då är fåfängt derå svaromål gifva. Gifvas deremot andre orsaker före, såsom att våra fäder af inga tidningar vetat, eller att ingen kunskap finnes utom den egna erfarenheten m. m., då må vi väl föra till minnes huru våra fäder ofta med stor fara och äfventyr sådane idrotter dyrkade, hvarigenom de kunskaper och anseende till det allmäcna bästas befrämjande förvärfva kunde, huru de ständig: bogfällde funnos, ej att falla händerna med qviolig klagan öfver våld och olycka, utan att kunskapa och samråda på hvad sätt de helst sjelfve kunde för sin lycka råda, såsom de visserl:gen trodde att hvarje folk är sin egen lyckas smed. Men hvad det angår att ingen kunskap: skulle gifvas, utom den egna erfarenheten, då hvet en hvar att menniskan just hafser det framför djuren, ait hon mera lär gerom cmgärge och andras erfarenhet än af sin egen; höfves dst cck derföre en vis man väl att kunskara, pröfva och vätja och sålunda vsrda visare, hvaremot det likar dåren att ej akta på annat än det som i hans egen hjerna sin upprinnelse äger.