märksamheten på en fjerde, som nyligen börjat utgifvas, under titeln: Den Svenske Bondens tidning, emedan den, så långt vi hittils sett deraf, i stilens färtjenst och pl!anens upfattning synes oss obestridligen stå högt öfver sina föregångare. Författaren har haft egenheten att välja ett något gammaldags skrifsätt eler som han sjelf kallar det fädrens språk? för sina framställningar; mea detta språk innehålller en god och kraftfull Svenska, och förråder en uppstigande, mindre vanlig talang, med hvilken vi förutspå att det skall intressera ganska många att göra bekantskap. För att, i någon mån bidraga dertill, vilja vi här nedan såsom profstycke införa den kärnfulla del af författarens anmälan, om han egnat serskilt åt Bonde-Ståndet, efter att förut hafva i detalj redogjort för tidningens blifvande plan och syftning De utkomna numrorna afsjelfva tidningen utvisa för öfrigt alt den väl ämnar behandla dagens ämnen men icke inlåta sig i någon egentlig tidningspolemik, utan vid frågor, som utgöra tvisteämnen för dagen, förnämligast hålla sig vid ett kort refererande af hufvudsatserne å båda sidor. Det omnämnda stycket följer: Till Sverges Hedervärda Bondestånd. Det var en tid då Sverges jord rådde för Srserges lag och boude för dem båda: då bondeson borde lagmadher vara, och bolfasta män i allom vittnom edhom och nempdom; då visste boade konunog råda, lind värja och 1iätt uppehålla, och der de (om jord) delade, karl och konunger, då egde karl vitsord och ej konunger; var ock så sed här i landena att alia de ärender som allmänneliga voro, de stodo mera till allmogen än till konungen. I den tiue gästade konung i bondes hus, och konungason kaöt fostbrädralag med bondes. Om denna tid tala vi alla, den ene med fåfängt såryt, dea andre med en lika fåfäng klagan, och äro de få som betänka, att det arf, det der består i sra och frihet, ej äger skiftas af annan än honom, som förstår det göma och odla. Fåfängt lyster ock någor efter detia arf, der han ej först noga besinvar, hvad ett sådant allmogens anseende grundat cch uppehållit: dertill skjutas väl hvarjehanda orsaker före, såsom att fordom ej annat stånd fanns an allena bondeståadet, att all iag var till för Loades bästa, och all jord i bondes börd m. m.; men så synes oss dock här verkan medl orsaken förblandad; ty änskönt det som utom oss är ofta verkar på sinnet, som är inom vss, så att med något fog kan sägas att laeen skapar folket, så är dock än vissare att folet skapar lagen och att de inrättniogar föga trifvas, som ej i foliets sinnen sitt ursprung och sia tot ägas höfses alltså hellre ett manlig: sinne tänka, uvad ock häfderna högljudt vittna, att förfädernas r.ibet och stora anseende, de grundade sig ailena deruppå att Svenska bonden rätt sin viste och ägde hog att den uppehålla. Annanv tid kom, med fridsällt ord 1i fåfängelig mund; då började ny lära att wed urgammal sed sela om fådrens hog, och mången tycktes det nya ,iket vara mer värdt än det ärfda, och hafver alltså allmogen företagit sig att bortbyta den lagstiftande visdomen, det lagskipande svärdet och den ärfda jorsen mot spetsfundiga läror, slafvisk ödmjukhet och en af menniskohand uppbygd himmel; och hände väl då -tt der rågon det gamla fädernet sammanhålla ville, iv alt samman är brödra bo bäst, det månde gå onom så som det gick modren inför Konuog Salomo, att andre ropade det är hvarken mitt eller d it, låt skiftat, och gick så skiftet öfver allmogens faderne och vardt det skiftadt långt utom börd: der :ogo munkar och kloser en anlott i kyrkans namn, ock fängslade folkets samvete; der togo konung och Jans ländermän en anlott i magtens namn och å.atte den gamla oda!rätten kronones märke; sist tog ock Hirkekarlen en anlott i skråordningens namn och band den gamle idogheten till tiggarstafven. Och som de skiftat, så hafva de ock lag stiftat och skipat: en hvar sin lott till f-omma; tracktande . Ijemt derefter att i alla mål lägga allmogen uner lagen; så att intet ärende så oskyldigt månde