märksamheten på en fjerde, som nyligen börjat ut-
gifvas, under titeln: Den Svenske Bondens tidning,
emedan den, så långt vi hittils sett deraf, i stilens
färtjenst och pl!anens upfattning synes oss obestrid-
ligen stå högt öfver sina föregångare. Författaren
har haft egenheten att välja ett något gammaldags
skrifsätt eler som han sjelf kallar det fädrens
språk? för sina framställningar; mea detta språk
innehålller en god och kraftfull Svenska, och för-
råder en uppstigande, mindre vanlig talang, med
hvilken vi förutspå att det skall intressera ganska
många att göra bekantskap. För att, i någon mån
bidraga dertill, vilja vi här nedan såsom profstycke
införa den kärnfulla del af författarens anmälan, om
han egnat serskilt åt Bonde-Ståndet, efter att förut
hafva i detalj redogjort för tidningens blifvande plan
och syftning De utkomna numrorna afsjelfva tid-
ningen utvisa för öfrigt alt den väl ämnar behandla
dagens ämnen men icke inlåta sig i någon egentlig
tidningspolemik, utan vid frågor, som utgöra tviste-
ämnen för dagen, förnämligast hålla sig vid ett kort
refererande af hufvudsatserne å båda sidor. Det
omnämnda stycket följer:
Till Sverges Hedervärda Bondestånd.
Det var en tid då Sverges jord rådde för Srser-
ges lag och boude för dem båda: då bondeson bor-
de lagmadher vara, och bolfasta män i allom vitt-
nom edhom och nempdom; då visste boade konunog
råda, lind värja och 1iätt uppehålla, och der de (om
jord) delade, karl och konunger, då egde karl vits-
ord och ej konunger; var ock så sed här i landena
att alia de ärender som allmänneliga voro, de sto-
do mera till allmogen än till konungen. I den ti-
ue gästade konung i bondes hus, och konunga-
son kaöt fostbrädralag med bondes.
Om denna tid tala vi alla, den ene med fåfängt
såryt, dea andre med en lika fåfäng klagan, och
äro de få som betänka, att det arf, det der består i
sra och frihet, ej äger skiftas af annan än honom, som
förstår det göma och odla. Fåfängt lyster ock
någor efter detia arf, der han ej först noga besin-
var, hvad ett sådant allmogens anseende grundat
cch uppehållit: dertill skjutas väl hvarjehanda or-
saker före, såsom att fordom ej annat stånd fanns
an allena bondeståadet, att all iag var till för
Loades bästa, och all jord i bondes börd m. m.;
men så synes oss dock här verkan medl orsa-
ken förblandad; ty änskönt det som utom
oss är ofta verkar på sinnet, som är inom
vss, så att med något fog kan sägas att la-
een skapar folket, så är dock än vissare att fol-
et skapar lagen och att de inrättniogar föga trif-
vas, som ej i foliets sinnen sitt ursprung och sia tot
ägas höfses alltså hellre ett manlig: sinne tänka,
uvad ock häfderna högljudt vittna, att förfädernas
r.ibet och stora anseende, de grundade sig ailena der-
uppå att Svenska bonden rätt sin viste och ägde
hog att den uppehålla.
Annanv tid kom, med fridsällt ord 1i fåfängelig
mund; då började ny lära att wed urgammal sed
sela om fådrens hog, och mången tycktes det nya
,iket vara mer värdt än det ärfda, och hafver alltså
allmogen företagit sig att bortbyta den lagstiftande
visdomen, det lagskipande svärdet och den ärfda jor-
sen mot spetsfundiga läror, slafvisk ödmjukhet och en
af menniskohand uppbygd himmel; och hände väl då
-tt der rågon det gamla fädernet sammanhålla ville,
iv alt samman är brödra bo bäst, det månde gå
onom så som det gick modren inför Konuog Sa-
lomo, att andre ropade det är hvarken mitt eller
d it, låt skiftat, och gick så skiftet öfver allmogens
faderne och vardt det skiftadt långt utom börd: der
:ogo munkar och kloser en anlott i kyrkans namn,
ock fängslade folkets samvete; der togo konung och
Jans ländermän en anlott i magtens namn och å-
.atte den gamla oda!rätten kronones märke; sist tog
ock Hirkekarlen en anlott i skråordningens namn
och band den gamle idogheten till tiggarstafven.
Och som de skiftat, så hafva de ock lag stiftat och
skipat: en hvar sin lott till f-omma; tracktande
. Ijemt derefter att i alla mål lägga allmogen un-
er lagen; så att intet ärende så oskyldigt månde