Men nu återstår för mig en utveckling om tillävplighe-
ten af en pur i0ntvikes växeliag, som jag hoppas: skall dels
försona mig med dem som äro. oroliga. för det; jag söker
lägga hirder i vägen för den nya Kongl. Propositionen,
dels visa att tvisterna omhvad som är, eller skall: anses
för en inrikes växel, till skillnad från en utrikes, kunna
birfva nära nog lika många som sjelfva växlarne. Ponera
att en skeppare skeppat spik till Malmö. Han begifver sig
dit och hans vän, som köpt spiken, följer honom öfver sun-
det på en lustfart till Köpenhzmn. Medan de äro der,
uppgöra de tillsammans sin affår på det sätt, att Götebor-
garen drar en växel på 3 dagars sigt i Svenskt banko på
Malmöboen, som lofvar acceptera den, dock icke förr än
ban återvändt till Malmö, får växeln der presenterad. Gö-
teborgareo, med fullt förtroende till sin man, reser vidare
till kontinenten, men affärdar dessförinnan prima växeln
till Malmö för att accepteras, och sekunda växeln (med
påskrift att prima växeln finnes accepterad i Malmö hos
em annan vän) går med omgående post till Götr-borg. Se-
kunda växeln endosseras, löper genom flera händer och stä-
der inrikes, men när den skall i Malmö betalas, befinnes
att Melmöboen icke accepterat prima växeln utan gjortin-
vändning, att enbgt dess datum, och drigningsort, den är
utrikes växel (dragen emellan utrikes ert och Sverge) den
han hvarken vågat acceptera eller inlösa af fruktan att enl.
Kongl. Kungörelsen den 7 Maj 1817 få plikta hela växelns
belopp. . Hvad skall domaren säga bärom? Är icke växela en
utrikes växel, eburu hela transaktionen rört inländske män
och inländskt mynt? Att den fingerade Malmöboen varen
slipad karl är klart, men skall Götheborgaren, som mistat
sitt växelbelopp äfven plikta lika mycket för det han dra-
git utrikes växel på S:ta dagars sigt? Flere sådana exempel
kunde anföras.
Då nu den mindre lagkunnige allmänheten icke skulle
begripa grunden för en sådan rättvisa, så behöfdes icke mer
än ett par dylika händelser för att fullkomligt förbrylla
hjernorna, och på många år skulle ingen våga taga en in-
rikes växel i hand, af rädsla att den möjligen kunde:vara en
utrikes.
På alla dessa skäl vågar jag tro att det Högl. Lag-Utskot-
tet rättar ett fel, som detta Utskott med R. St. får dela,
att neml, rörande sammanbindningenfaf in- och utrikes vä-
xellagarne icke hafva tillräckligen moticerat sitt förra be-
tänkande och den derpå uppgjorda underd. skrifvelsen till
Kongl. Majt. Då förslaget i öfrigt icke behöfver väsentli-
gen rubbas, sådant det i den Nådiga propositionen förekom-
ner, så hyser jag den förhoppning att saken återkommer
i dess rätta skick, hvarur endast missförstånd och brist på
motivering kunnat den försätta.