Men nu återstår för mig en utveckling om tillävpligheten af en pur i0ntvikes växeliag, som jag hoppas: skall dels försona mig med dem som äro. oroliga. för det; jag söker lägga hirder i vägen för den nya Kongl. Propositionen, dels visa att tvisterna omhvad som är, eller skall: anses för en inrikes växel, till skillnad från en utrikes, kunna birfva nära nog lika många som sjelfva växlarne. Ponera att en skeppare skeppat spik till Malmö. Han begifver sig dit och hans vän, som köpt spiken, följer honom öfver sundet på en lustfart till Köpenhzmn. Medan de äro der, uppgöra de tillsammans sin affår på det sätt, att Göteborgaren drar en växel på 3 dagars sigt i Svenskt banko på Malmöboen, som lofvar acceptera den, dock icke förr än ban återvändt till Malmö, får växeln der presenterad. Göteborgareo, med fullt förtroende till sin man, reser vidare till kontinenten, men affärdar dessförinnan prima växeln till Malmö för att accepteras, och sekunda växeln (med påskrift att prima växeln finnes accepterad i Malmö hos em annan vän) går med omgående post till Götr-borg. Sekunda växeln endosseras, löper genom flera händer och städer inrikes, men när den skall i Malmö betalas, befinnes att Melmöboen icke accepterat prima växeln utan gjortinvändning, att enbgt dess datum, och drigningsort, den är utrikes växel (dragen emellan utrikes ert och Sverge) den han hvarken vågat acceptera eller inlösa af fruktan att enl. Kongl. Kungörelsen den 7 Maj 1817 få plikta hela växelns belopp. . Hvad skall domaren säga bärom? Är icke växela en utrikes växel, eburu hela transaktionen rört inländske män och inländskt mynt? Att den fingerade Malmöboen varen slipad karl är klart, men skall Götheborgaren, som mistat sitt växelbelopp äfven plikta lika mycket för det han dragit utrikes växel på S:ta dagars sigt? Flere sådana exempel kunde anföras. Då nu den mindre lagkunnige allmänheten icke skulle begripa grunden för en sådan rättvisa, så behöfdes icke mer än ett par dylika händelser för att fullkomligt förbrylla hjernorna, och på många år skulle ingen våga taga en inrikes växel i hand, af rädsla att den möjligen kunde:vara en utrikes. På alla dessa skäl vågar jag tro att det Högl. Lag-Utskottet rättar ett fel, som detta Utskott med R. St. får dela, att neml, rörande sammanbindningenfaf inoch utrikes växellagarne icke hafva tillräckligen moticerat sitt förra betänkande och den derpå uppgjorda underd. skrifvelsen till Kongl. Majt. Då förslaget i öfrigt icke behöfver väsentligen rubbas, sådant det i den Nådiga propositionen förekomner, så hyser jag den förhoppning att saken återkommer i dess rätta skick, hvarur endast missförstånd och brist på motivering kunnat den försätta.