Vv Mb VT UPP H VI HILL VINUUIAC. HAD VUOLt
nästan färdig ait tro, det nämnde iuflytande vore det våd-
ligaste fondspel, för hvilket man hade att taga sig till
vara, Med full öfvertygelse, att han sökte bereda fäder-
neslandets bästa, lemnade han således sin röst till inbjud-
ningens antagande. i
LARS GEZELIUS från Stora Kopparbergs Län anförde,
att då han hörde omtalas fördelarte af lånen med kapital-
rabatt, kunde han icke å!erhålla sin förundran deröfver,
alt ett så fördelaktigt system icke förr än nu blifvit infördt,
och att man så länge vid offentliga låneafbandlingar sökt få
full valuta, — likasom vid enskilta. Ja! man måste förundra
sig öfver den enfald, som t. ex. vår Svenska Lag påbjudit,
att ingen vore skyldig betala mer än han lånat utom rän-
ta... Men om man granskade fördelarna skulle man lätt
finna, att den gamla tiden och dess lagstiftare icke haft
så orätt i sitt sätt att se sakerna. Eburuväl Talaren be-
grep att Staten kunde komma att betala mindre för ett
lån, som erhölls mot 3 procent ränta och med 10 procent
rabatt, än för ett lån mot full valuta och 4 procent ränta,
så insåg han dock att denna vinst skulle blifva inbillad,
och äfven skadlig genom den rubbning ett dylikt kredit-
bruk skulle vålla i vår penningröredse. Des utom hade
här icke blifvit föreslaget rågon säkerhet eller garanti
derföre att Staten eller den upplånande auktori:eten skulle
afhandla så försigtigt, att blott en vinstgifvande rabatt
komme i fråga. Ståndets en gång fattade beslut borde
derföre ej ändras; Talaren beklsgade att våra former
tilläto något så oformligt som dessa inbjudningar,
att ändra en gång fattade beslut; och om Utskotten må-
hända borde ega rätt att föresiå jemKxningar, så borde det
åtminstone ej vara andra Stånds rätt, att anse sig så öfver-
mägtiga i förstånd och fosterlandsnit, att de, medelst sina
inbjudningar, borde bringa osäkerhet och söndring i ett
annat Stårds-en gåog, efter öfverlägguing och grundlig
grarskning, yttrade öfvertygelse. Talaren afstyrkte all
eftergift för Utskottets nya förslag och Ridd. och Adelns
i sammanhang dermed gjorda inbjudning.
Sekreteraren ansåg sig, i anledning af Gezelii yttran-
de, böra upplysa att ifrågavarande inbjudning vore från
StatsUtskottet och grundade sig på 73 S. R. O., som ålade
Utskott att sammanjemka Ståndens olika beslut, samt er-
indrade att då h:r vore fråga endast om sådan upplåning,
att hvad af kapitalrabatten, fördeld på hela upplåningsti-
den, komme att på hvarje år belöpa, sammanlsgdt med den
årliga räntan, icke finge utgöva mer än 5 proc. :å den sum-
ma, som i Lån. erhöäjlits, sädant upplåningssätt icke vore
stridande mot allmänna lagens föreskrift, som inneböll att
ränta å försträckningar må uppgå ända till 6 proc.
NILS PERSSON från Örebro Län förundrade sig, att sedan
Bonde-Ståndet redan en gång, till följd af Adelns inbjud-
ning, frångått sitt fattade beslut i sjelfva Lånefrågan, in-
funne sig nu Adeln åter med en inbjudning, hvars åsyftade
ändamål stod i strid med vår allmänna Lag... Han trodde
icke att Rikets allmänna fördelar skulle kunna beredas ge-
nom ett dylik lånesätt, som det ifrågavarande, :och önska-
de att man ieke måtte af de förespeglade fördelarne låta sig
hänföras till en förvill.lse, hvarigenom både egen och efter-
kommandes väifärd och sjelfbestånd kunde äfventyras. Der-
före yrkades afslag på inbjudningen.
ILS MAGNUSSON från Calmar Län, PETTER
PERSSON och JOHANNES ANDERSSON från Jönkö-
pings Län talade för intjudniovgens afslående, hvilket äf-
ven yrkades af ANDERS JANSSON från Upssla Län,
och GÖRAN JONASSON från Kronobergs Län.
JOHAN ERIKSSON från St. Kopparbergs Län skulle
hafva omfattat tillfället att antaga inbjudningen, om sådant
icke vore alltför stridande emot. hans öfvertygelse. Han
hade noga betänkt förhållandet och funne sig hafva förbin-
delser att iagttaga både met sig sjelf, sina kommittenter
och efterkommande, Bondeståndet hade förut fattat ett
beslut i frågan; — såsom talaren ville tro, efter mogen öf-
verläggning, Då nu i alla afhandlingar enskilta emellan
hvad som blifvit öfverenskommet och beslutadt måste blif-
va beståndande, så vida icke endera kontrahenten visade
gällande skäl till beslutets häfvande, hvilka skäl, enligt
lag, endast kunde bestå deri, att han varit ställd under
förmyndare, varit mindre vetände eller af star-
ka drycker öfverlastad:eller ock blifvit till af-
handlingen tvungen, trugad, lockad eller för-
ledd, — men sådana skäl bär icke kunde. åberopas, kun-
de talaren icke eller inse hvarföre beslutet skulle upprif-
vas. :
Man .visste att syftemålet med inbjudningen vore ut-
ländsk skuldsättning, hv:lket Bondeståndet. förut an-
selt såsom en Jandsplåga i längden verkande till eu be-
skattning, att från landet utgå till utländningen och der-
före trodde han äfven att ståndet skulle förena sig med
honom, då han röstade för inbjudningers förkastande.
Härmed instämde ERIK NORBERG från Westerås Län
och PER NILSSON från Skåne, hvilken senare jemväl
ansåg förslaget stridande mot lag, i så motto att rabatt en-
dast kunde komma i fråga, då lån upptages hos eckrare.
JOHAN ANDERSSON från Upsata Län förenade sig
med : Haus Jansson, särdeles som han; kunde finna någon för-
mån, : utan snarare. våda af så beskaffad skuldsättning, om
den ifrågavarande, hvaruti äfven JOHAN OLOFSSON från
Wermland instämde.
JAKOB KIHLBLOM från Södermanland talade för in-
bjudningens afsläende, och framställde ven kalkul som utvi-
sade att en lånsökande, som upptagit ett lån å 100 Rdr va-
luta, att återbetala på 15 år, måste i händelse han erhållit
det med 10 procents ktpitalrabatt och 4 procent årlig rän-
ta under dessa 15 år i räntor och kapital-liqvid betala
177 Rdr 36 sk. 9 rst., men då han deremot, i händelse han
erhölle full valuta, mot 5 procents ränta, endast komme
att erlägga inalles 175 Rdr eller för hvarje hundrade Rdr
2; Rdr 36 sk. 9 rst, mindre än i förra fallet.
Flere Ledamöter talade för inbjudningens afslående, .
hvarefter Strindlund yttrade, att det i förevarande frå-
ga hade visat sig, att man kunde göra en sak vidlyftig och
invecklad, om man ville. Ständet bade beslutit, att lån finge
af Rgskontoret upptagas mot högst 5pr. ränta, och det
vore ej eller nu fråea nm att mMedvifva lånsdunntaaan 0 — oh