äfven i vårt. Jig huktade, såde jag, atter beun-
dran för denne man skulle uppresa en skiljmur Oss
emellas! — Beundran svarade bon, kände jag blott
för bans olycka. lag likaledss svarade jag, och så
försiå vi hvarandra åter,? Jag kusde icke förkla-
ra för mig, bura en troende och sedlig qvinna kun-
de tillbedja blotta kvaf:en, utan religion, utan sed-
lighet och utan trihet. Napoiecn ver uten tvifvel
en stor återupprästares; han å:exstillde den sociala
verlden, men gaf icke nog akt på elementerne af
hvilka han sammansaite den på nytt; ban -sam-
mankillase sin siaty med smuts och sjeliviskhet, i
s.öllet att bugga ut den hel: gudsfruktan och sed-
ligbet, i dygd och fribet. På detta sätt för flöt natten
under samtal I hvarjehanda ämnen. Jag kände ait
ingen sträng felades denna höga och säkra ande, och
hvarjz tongent af klaviaturen man ansiog, gaf eu
ren, stark och full ton, der meatysiska st äggen
måhända undantagen, bvilken genow alltför stark
spänn:ng ljöd faskt, eller och var stämd 1 en för
dödlig fattvingsförmåga alitför bög ok av. Vi åt
skiljdes, med upprigtig saknad å man sida, med för-
bndiig saknad å hennes, YIatet farsäll sade hon,
vi skola ofin återse hvarandra på denna resa, och
äonu ofare på ardia resor, om hvilka ul måhinda
icke har någon aning. Gå till hvita, och kom ihog
att ni äger en vän i Libanous cnsliza dalar. Hon
räckte mig basden; jag lade min, siter Arabisk sed,
på hjeria:, och vi åtskiljdes.
KENTOR LS ST SONEN PTE VE DOVT NRK BOTTEN