hämia styrka hos de trenze ofrälse Stinden emot Adeln; fastän han kallade sig förste medborgaren bland ett fritt folk, och fastän han en gång geck så långt, att han drack ett glas dricka med en Bryggare. Nej, denne snillrike Konung, som verkligen ville regera ensam och som blott ville hafva medgörliga Ständer, att de: skulle komma tilsammans när han fann det för godt, för att bevilja penningar till hans otaliga behof, fann att det bästa medlet härtill vore att demoralisera Nationen. Han drog derföre Adelr. genom sina befordringslagar och sitt lysande hof, tidigt från dess studier och dess gårdar, hvarigenom deras förr ganska grund!iga uppfostran med afseende å lärdom och dugl:glighet till nästan alla s!ags tjensteutöfningar, förvandlades till förvärfvande af mera lättvundne och lysande egenskaper. Exemplet måste saart följas af Ståndspersoners barn, sem. egnade sig åtembetsmannabanan, :å vida de ej ville stanna på efterkälten. Han införde veklighet och flärd, hvarpå de bildade klasserne förstörde sina fysiska och moraliska krafter, jemte sina egodelar — och slutligen saf han åt de obildades en utvidgad bränvinsbränning, som skapade ett förut okändt fylleri — hvilket ensamt medförde samma verkan på dem, Han lyckades alltförväl. Adeln blef fattig — förvandlades från utmärkte statsmän till snillrika, lattsinniga hofmän. — De ringare klasserne vande sig vid ett omåttligt bruk af bränvin: — Han sjelf blef genom säkerhetsakten enväldig. Gustaf den tredje hade brutit aristokratien, eller rättare förvandlat den till en Hofaristokrati, så att den i stället för att vara en motvigt emot en till enxälde gränsande konungamagt, efter hans tid började utgöra ett stöd för densamma. Emellertid hade ! Franska revolutionen börjat utbreda nya läror; massorna började höja anspråk på politiska rättigheter; de ofrälse Stånden, hittills så expressivt kaltade les vilains, började vilja deltaga på allvar och för egen räkning i nationella öfverläggniogar, de ville hvarken hjelpa Konungarne emot Adela eller ivertom, ty de började finna att de sjelfve, såsom den stora producerande pluraliteten, hufvudsakligen nigjorde den egentliga nationen. Dessa och dylika läror, började äfven under förmyndareregeringen intränga i Sverige, och ehuru de under Gustaf Adolfs egenrmägtiga styrelse höllos tysta genom ett strängt underhållet trycktvång, bildades likväl en viss demokratisk anda hos den bättre delen af nationen. som dock först feck lufi gevom rerolutionen 1809, ehuru denra ingalunda kan sigas hafva. varit verkad af demokratien. Först efter denna tid finner man en mera demokratisk avda börja uttala sig offentligen på våra riksdagar, i en del tidningar samt i de fleste -enskilte kretsar, åtminstone på landet. Striden må gerna avses utkgnapad emot den andliga hierarkien och bördsaristokratien i Sverige i deras egentliga bemärkelse; jag medger det. Dekunra icke mera i och för sig sjelfve blifva farlige här, men de kunna dock ännu verka mycket såsom understöd åt försöken att utvidga Konuvgamakten. Detta är numera den enda utvägen för dem alt ännu en sång få höja sig öfver massan; ty, säge hvad man vill, ännu finnes i Sverge mången Adelsman och Prest som ej vill erkänsa en stackars bonde eller en rinz2are Borgare för sin like i annat än religiöst afseende, det vill säga efter orden. Om således någon strid ännu återstår i vårt land, kommer den att består emellan nationen och regeringen, emedan den förra önskar ett erkäcnande af den sednare, NB. i handling, att den är till för den förres skull; den vill se verklig sparsamhet införd i alla förvaltrvingens grenar; den vill se det lysande och grannva för alltid gifva rum åt det nyttiga och redbara, den vill hafva så mycken verkelig frihet införd i allt hvad som tillbörer det medborgerliga lifvet, som TGN IT TT VLT CE TEE CE CE CET TEE EEE CR ERE ETTER CFC kan förenas med det heles bestånd, den vill hafva sn pationalförsamling vald och sammansatt sålunda, at de upplystes röst, ibland nationens, från den må höras, utan att förvillas af kast eller parti-intressen utan hofvets allt för stora inflytande derpå, och atan att dessa sammankomster må gifva oss en försmak af den osälla evigheter; korteligen de önska rt stadigt om också icke hättigt skridande framåt, ör att slutligen bilda ett samhälle, der Regent och Polk oåtskiljeligt förenade må utgöra ett helt, som endast sträfvar till ett mål, — inbördes sällhet och och försvar. Såsom ett nödvändgt vilkor att kunra unnhinna detta skäösa må!. önska de se sin Re