uppvexte LkLiegrer OCh Agaran,; detta Drott svt tj kunna försonas med mindre än att det likt Thebe reduceras och så snart några lofvande snillen framträda med :jelfständiga försök, men icke under Upsalas viogar och skugga, så bör den unga örnen vingskjutas, fängslas och bindas till svaghetens åtlöje; dess ögon böra utstingas, dess klor böra användas till jjusastasar på ett oheligt rum, liksom man efter att i Tjugu år hafva smädat Tegner, och satt honom långt efter deu nya skolans koryfeer, slutligen fann för godt att invitera honom, för att låta förstå att nu hade hans snilles strålar icke längre gjort dem solblinda och tvungit dem att hålla sig i mörkret. — Insändaren finner Rec. omdöme i afseende på E—rn i hög grad obilligt, om än några i Hertha införda Poemer äro mindre lyckade. Men hans Carolinska studentsång skulle ha varit ansedd som ett mästerstycke, om den hade blifvit utgifven i Upsalag men efter slutet antyder någon tillgifvenhet för Carolinska lärosätet så bör naturligtvis dem Carolinska Studentsåvgen icke duga hvarken för den rådande tonen i Upsala eller för deni Stockholm. Sådan ensidighet herskar ännu inom den Svenska Litteraturen. Icke heller kan Ins. gilla att Rec. velat förlöjliga det werkligen vackra skaldestycket af J. R—dt då Rec. kallar hans spåk Mesopotamiska. Skall detta språk vara en dialekt af det Phosphoristiska tungomål hvarmed den nya skolan uppträdde och åstadkom den Sv. vitterhetsförbistriogen? Eller är det ett språk, som skall vara i frändskap med Rec:s tanke-fattigt, bildlöst och oharmonmiskt, men liksom Minervas rikt på smädeord och munväåder? För sin del har Ios... funvit, att Ar J. R-dt har ett språk för ungdomsåldrens lflighet passande bildrikt och svärmande, fast icke alltid korrekt. Ins. hyser stor högaktning för Aftontidningens redaktion i anseende till dess redliga och frisinviga karakter; men har erfarit att den stundom misstsger sig. Den bar en gång klandrat Fryxells så kallade Chaotiska bildspråk; men dock har ban vunnit stora priset, och hålles för en stor Skald: och Utgif. af Hertha böra ihågkomma, att sjelfva Byron blef af en ansedd Engelsk Tidning på ett smädande sätt klardrad för de första skrifrer han utgaf. Redaktion nämner att Hertha utkorsmit vid Sveriges andra lärosäte, och att det i många afseenden ör det första; men denna öfserlägsenhet erksanner icke hva: ken Upsala eller Stockholm, förrän Europa först gifvit ton åt företrädet. Atterbom och Geij:r ansågos i årtionden större än Tegvr, lissom en Wahlenberg och några avdra större än Agardh, Fries och Nilsson. Men när öfverlägsenheten omsider gjort sig verldskunrig, då vill Upsala tillegna sig den, gecom att befordra dem de icke uppfostrat eller ens erkänt, förän den litierära verlden godkänt och beundrat dem. Här igenkänner man Persernas politik, som sökte att vinna Themistoc!es och Alcibiades, men förgäfsves sökte de att förföra Epaminvondas. Men det svåraste af jemförelsen ligger i den olyckliga omständigheten om Lund verkligen liksom Athen förföljt och förskjutit sina egna barn. Det var deremot bos Upsala redan en förtjenst, att det velat tillegna sig främmande talsnger, som i Lund icke nog belöntes; ty utan den täflan mellan Två Universiteter skulle litteraturens tillstånd i Sverige varit sämre, än olyckligtvis förhållandet är. Men detta företräde hos Upsala ligger dock icke i snillets utan i fondernes öfverlägsenhet; och hela denna förtjenst är underordnad. Slutligen bör Ins. icke lemna oarmärkt, att det är icke, bvarken rätivist eller nationligt att klandra och söka förödmjuka en börjznde poetisk talang; ty om den än såsom ofta fallit är, i något afseende felat; så bör man snarare öfverse och uppmuntra, än kbäckla och förlöjliga, icke derför att en sådan poetisk natur, A. L — d, L — a, Isidorus låtit en hård recenson bortdrifva sig från Pinders höjder, och från sitt verkliga kall, såsom man fördrifvit Amerikas urinbyggare på somliga orter till den eviga snöregionen, utan emedan allmänheten dömer efter en sådan obillig recension, och således icke uppmurtrar ett försök, som borde uppmustras, cch med stigande fullkomlighet skulle motsvarat nationens uppmuntran. Hertha har derföre räft, att påräkna en mera rättvis, allsailig och genomiörd Recension. Qvistofta i Mars 1835. D. Munk ar Rosenschöld.