föriviflan taia.
Rec. medgifver väl att Minnets suck af A. L-d.
har sina förtjenster, men Ins. vågar med flera påstå
att det i sitt slag är ett verkligt mästerstycke, fastän
det andss en djupt svårmodig känsla. Vi känna väl
att Tegner i sången klandrar Svenska poeterna för
deras benägenhet för elegisk känsla, och han vill,
ati de skola se lifvet i mera friska och glada för-
kållanden, emedan vi hafva ännu vår gamla stjern-
beströdda himmel och våra gamla berg, och eme-
dan nordanvädren ännu vyssa våra barn till sängs.
Ingen förtänker en så stor skald dess åsigt af k:f-
vet; och ingen missunnar bonom havs välförtjenta
bide lycka och ära; men han börjar ju sjelf att
elegisera, liksom Salomon öfver försvunnen fröjd,
cch är ändock en stor och älskad skald; ja, hans
Axel och Frithiof äro förträffligast der den elegi-
ska sorgbundna känslan blixtrar fram: och hvad
vore Franza utan denna ömma religiösa känsla,
genom hvilken han efter mångas omdöme i tjugo
år varit, om han icke i vist fall änvu är — Sver-
ges största skald? —
Hvad åter skaldestycket: JVordens sång beträffar,
får man alldeles icke genom Rec. omdöme något
begrepp om poemets större eiler mindre värde. De
lösryckta tirader, som Recensionen innehåller, be-
visa ingenting hvarken för eller mot, - När Förf.
yitrat sig: Naturen yppig är, och , konsten vaggas
jemt, understrycker Rec: de två sista orden, och
gör i en not den egna anmärkningen, att konsten
är ännu ett lindebarn och att Göthen blifvit barn
på nytt. Men Ios. är af den tanka, att ord kunna
substitueras, och att det hela af:ett poems värde
hvarken vinner eller förlorar dervid; om Förf. ytt-
rat sig: Konsten fostras jemt eiler vaggas jemt,
kan vara ett likgiltigt uttryck af samma betydelse.
I öfrigt ser man lätt Förf:s mening, att de sköna
konsterna mera odlas och uppmuntras i Södern än
i Norden. Likaledes, då författaren säger: så res-
lig, som den tall bland bergens skrefvor står, haä-
de bergens toppar kunnat sättas i stället; men
i alla fall äro sådane fel, om de verkligen äro det,
och sådana anmärkningar om de verkligen förtjena
detta namn, aldeles obetydliga, i fall eljsst stycket
i det hela har något värde; men det är detta, som
man aldeles icke kan bedöma ef sjelfva recensionen,
hvilken är ganska ensidig och ytlig. — Då Rec. sä-
ger att man ingen mening kan uileta af den strof,
som börjar med följande uttryck: Väck Nordens
Gudar opp, när sångens röst dem manar!—Så har
Ins. genast vid styckets genomläsande fattat författ:s
bide mening och åsigt, som är denna, att poesien
är icke ett skuggspel, som låter ce gamla Nordens
Guzrar framskymta såsom gengångare, utan skalden
har tvärtom fritt spel bland den Grekiska och
Nordiska Mytbologiens skapelser, fastän både den
Nordiska och Grekiska Gudahimlen blifvit förvand-
lad; och Ins. tror sig hafva fattat denna åsigt hos
Förf. af föijande strof.
Hvar helst det sköna fins i Latien eller Hellas,
gör skalden det till sitt, och ger det ny gestalt.-
Apollo blygesej hos Thor den starke ställas
Och snillet är en sol, som lyser öfver allt. —
Ins. tycker sig inse, att Förf. här velat förmedla
och försona de åsigter, som i tjugu år splittrat den
gamla och sya skolan i vitterbeten. Rec: yttrar
väl, att det hela af stycket: Nordens Sång, är och
blir något dunkel; men månne derna dunkelhet
icke härrör mera från Recensentens än Poemets
beskaffenhet? Rec. frågar, huru man lefver i det
biå: hvarpå svaret är helt naturligt, att man lef-
ver ; det blå — hafvet som en fisk, men i det
blå luftelementet som en fogel; men eljest synes
bilden betyda, att skalden icke lefver i den låga
verkligheten, utan i det sublima och ideala. Förf.
hsde då en rigtig tanka, om än icke uttrycket var
det. För öfrigt anser Ins. Rec. hafva förhastat och
misstagit sig, så väl i omdömet öfver Hertha i all-
mänhbet, som öfver Poemet Nordens sång isynnerhet:
och beträffande det sednare finner Rec. en genom-
gripande plan och tankeföljd genomgå hela skal-
destycket, eburu Ins. icke godkänner alla uttryck,
eller anser honem i poetiskt diktion kunna jemfö-
ras med Förf. af minnets suck. Men när Rec. 1
andra strofen fäste sig vid bergens skrefvor, så ka-
de man bordt vänta att Rec. icke stadnat der, u-
tan fortsatt vandringen, då han kommit till slutet,
å:minstone af samma strof, der följande inflyter:
När Religionen sjelf var biltog uti söder
Kom Nerdens Gideon och gaf den sitt försvar
än står hans minnesvård, der vänligt drufvan
glöder,