föriviflan taia. Rec. medgifver väl att Minnets suck af A. L-d. har sina förtjenster, men Ins. vågar med flera påstå att det i sitt slag är ett verkligt mästerstycke, fastän det andss en djupt svårmodig känsla. Vi känna väl att Tegner i sången klandrar Svenska poeterna för deras benägenhet för elegisk känsla, och han vill, ati de skola se lifvet i mera friska och glada förkållanden, emedan vi hafva ännu vår gamla stjernbeströdda himmel och våra gamla berg, och emedan nordanvädren ännu vyssa våra barn till sängs. Ingen förtänker en så stor skald dess åsigt af k:fvet; och ingen missunnar bonom havs välförtjenta bide lycka och ära; men han börjar ju sjelf att elegisera, liksom Salomon öfver försvunnen fröjd, cch är ändock en stor och älskad skald; ja, hans Axel och Frithiof äro förträffligast der den elegiska sorgbundna känslan blixtrar fram: och hvad vore Franza utan denna ömma religiösa känsla, genom hvilken han efter mångas omdöme i tjugo år varit, om han icke i vist fall änvu är — Sverges största skald? — Hvad åter skaldestycket: JVordens sång beträffar, får man alldeles icke genom Rec. omdöme något begrepp om poemets större eiler mindre värde. De lösryckta tirader, som Recensionen innehåller, bevisa ingenting hvarken för eller mot, När Förf. yitrat sig: Naturen yppig är, och , konsten vaggas jemt, understrycker Rec: de två sista orden, och gör i en not den egna anmärkningen, att konsten är ännu ett lindebarn och att Göthen blifvit barn på nytt. Men Ios. är af den tanka, att ord kunna substitueras, och att det hela af:ett poems värde hvarken vinner eller förlorar dervid; om Förf. yttrat sig: Konsten fostras jemt eiler vaggas jemt, kan vara ett likgiltigt uttryck af samma betydelse. I öfrigt ser man lätt Förf:s mening, att de sköna konsterna mera odlas och uppmuntras i Södern än i Norden. Likaledes, då författaren säger: så reslig, som den tall bland bergens skrefvor står, haäde bergens toppar kunnat sättas i stället; men i alla fall äro sådane fel, om de verkligen äro det, och sådana anmärkningar om de verkligen förtjena detta namn, aldeles obetydliga, i fall eljsst stycket i det hela har något värde; men det är detta, som man aldeles icke kan bedöma ef sjelfva recensionen, hvilken är ganska ensidig och ytlig. — Då Rec. säger att man ingen mening kan uileta af den strof, som börjar med följande uttryck: Väck Nordens Gudar opp, när sångens röst dem manar!—Så har Ins. genast vid styckets genomläsande fattat författ:s bide mening och åsigt, som är denna, att poesien är icke ett skuggspel, som låter ce gamla Nordens Guzrar framskymta såsom gengångare, utan skalden har tvärtom fritt spel bland den Grekiska och Nordiska Mytbologiens skapelser, fastän både den Nordiska och Grekiska Gudahimlen blifvit förvandlad; och Ins. tror sig hafva fattat denna åsigt hos Förf. af föijande strof. Hvar helst det sköna fins i Latien eller Hellas, gör skalden det till sitt, och ger det ny gestalt.Apollo blygesej hos Thor den starke ställas Och snillet är en sol, som lyser öfver allt. — Ins. tycker sig inse, att Förf. här velat förmedla och försona de åsigter, som i tjugu år splittrat den gamla och sya skolan i vitterbeten. Rec: yttrar väl, att det hela af stycket: Nordens Sång, är och blir något dunkel; men månne derna dunkelhet icke härrör mera från Recensentens än Poemets beskaffenhet? Rec. frågar, huru man lefver i det biå: hvarpå svaret är helt naturligt, att man lefver ; det blå — hafvet som en fisk, men i det blå luftelementet som en fogel; men eljest synes bilden betyda, att skalden icke lefver i den låga verkligheten, utan i det sublima och ideala. Förf. hsde då en rigtig tanka, om än icke uttrycket var det. För öfrigt anser Ins. Rec. hafva förhastat och misstagit sig, så väl i omdömet öfver Hertha i allmänhbet, som öfver Poemet Nordens sång isynnerhet: och beträffande det sednare finner Rec. en genomgripande plan och tankeföljd genomgå hela skaldestycket, eburu Ins. icke godkänner alla uttryck, eller anser honem i poetiskt diktion kunna jemföras med Förf. af minnets suck. Men när Rec. 1 andra strofen fäste sig vid bergens skrefvor, så kade man bordt vänta att Rec. icke stadnat der, utan fortsatt vandringen, då han kommit till slutet, å:minstone af samma strof, der följande inflyter: När Religionen sjelf var biltog uti söder Kom Nerdens Gideon och gaf den sitt försvar än står hans minnesvård, der vänligt drufvan glöder,