LAMARTINES BESÖK HOS LADY STANHOPE.
(Forts. från N:o 24)
Så snart månan gått upp begåfvo vi oss åter på
väg. Det var en af dessa nätter då stjernornas
bär tindrar på nimlahvalfvet, och den fulikomli-
gaste frid synes råda i etherns rymder, mot hvil-
ka vi blicka upp från vår låga jord, under det na-
turen ikring oss synes sucka och afmatias i dyster
kamp. Aublickea af den öde kusten förstärkte se-
dan några tummar ännu mera detta pinsamma in-
tryck. Då dagen började gry, hade vi lemnat bak-
om oss de skogbevuxna klippbranterna och Liba-
nons gröna dalar; en kedja af nakna kullar, besåd-
da med svarta, hvita och gråa stenblock, kring-
spridda af den senaste jordbäfningen, följle vår
stig på ena sidan, under det hafvet, upprördt af
storm, å den andra rullade sina tunga vågor, dem
vi redan på afstånd kunde se på skuggan, som de
kastade innan de nådde stranden, der de bröto sig
mot den smala sandrefvel på hvilken vi färdades, och
ofta sköljde våra hästars fötter. Månan, lik en
vintersol, kastade så mycket af sina strålar på haf-
vet, att vi kunde se huru det var i uppror, men
lyste icke nog upp vår väg, för att lugna oss öf-
ver dess faror. Snart blandade sig skenet af en
skogseld, från spetsen af ett berg på Libanon, med
den hvita morgondimman, och utbredde öfver bela
nejden ett blekt skimmer, som hvarken var natt
eller dag, hvarken hade den enas glans eller den
andras lugna frid — en kamp mellan tvenne mot-
satta principer, hvaraf naturen ej sällan er-
bjuder en smärtsam bild, som blott alltför
of:a finner sin motsvarighet i vårt eget hjerta.
K!, 7 om morgonen, då hettan redan började att
blifva brännande, passerade vi det fordna Sidon,
som höjer sig öfver vågorna, liksom ett ärofullt
minne af sitt gamla herravälde öfver hafvet. Nak-
na, söndersprängda kritkullar, hvilka omärkligt höj -
de sig öfver hvarandra, liksom våning öfver våning,
förde oss mot det ensliga ställe, som vi förgäfves
sökte med ögonen: Så snart vi kommit upp för en
kulle, stod en ännu högre framför os, den vi
måste gå ikriog eller klättra uppför. Berg knöt
sig till berg, liksom ringarne i en kedja, och emel-
lan dem sågs endast djupa, vattenlösa, hvita klyf-
tor, besådda med gråaktiga klippstycken. Dessa
berg äro helt och hållet utan jord och vexte;; det
är skeletter af höjder, sedan århundraden kala och
nakna, genom vatnets och vindarnes makt. I san-
ning, här väntade jag icke att finna en dams bo-
ning, som sett sig vidtikring i jordens länder, och
hade verlden öppen för sitt val. Siutligen föll min
blick, från spetsen af en af dessa klipphöjder, på en
vidsträckt, djup, dal, på alla sidor omsluten
af majestätiska men stela berg. Midt i denna dal