LAMARTINES BESÖK HOS LADY STANHOPE. (Forts. från N:o 24) Så snart månan gått upp begåfvo vi oss åter på väg. Det var en af dessa nätter då stjernornas bär tindrar på nimlahvalfvet, och den fulikomligaste frid synes råda i etherns rymder, mot hvilka vi blicka upp från vår låga jord, under det naturen ikring oss synes sucka och afmatias i dyster kamp. Aublickea af den öde kusten förstärkte sedan några tummar ännu mera detta pinsamma intryck. Då dagen började gry, hade vi lemnat bakom oss de skogbevuxna klippbranterna och Libanons gröna dalar; en kedja af nakna kullar, besådda med svarta, hvita och gråa stenblock, kringspridda af den senaste jordbäfningen, följle vår stig på ena sidan, under det hafvet, upprördt af storm, å den andra rullade sina tunga vågor, dem vi redan på afstånd kunde se på skuggan, som de kastade innan de nådde stranden, der de bröto sig mot den smala sandrefvel på hvilken vi färdades, och ofta sköljde våra hästars fötter. Månan, lik en vintersol, kastade så mycket af sina strålar på hafvet, att vi kunde se huru det var i uppror, men lyste icke nog upp vår väg, för att lugna oss öfver dess faror. Snart blandade sig skenet af en skogseld, från spetsen af ett berg på Libanon, med den hvita morgondimman, och utbredde öfver bela nejden ett blekt skimmer, som hvarken var natt eller dag, hvarken hade den enas glans eller den andras lugna frid — en kamp mellan tvenne motsatta principer, hvaraf naturen ej sällan erbjuder en smärtsam bild, som blott alltför of:a finner sin motsvarighet i vårt eget hjerta. K!, 7 om morgonen, då hettan redan började att blifva brännande, passerade vi det fordna Sidon, som höjer sig öfver vågorna, liksom ett ärofullt minne af sitt gamla herravälde öfver hafvet. Nakna, söndersprängda kritkullar, hvilka omärkligt höj de sig öfver hvarandra, liksom våning öfver våning, förde oss mot det ensliga ställe, som vi förgäfves sökte med ögonen: Så snart vi kommit upp för en kulle, stod en ännu högre framför os, den vi måste gå ikriog eller klättra uppför. Berg knöt sig till berg, liksom ringarne i en kedja, och emellan dem sågs endast djupa, vattenlösa, hvita klyftor, besådda med gråaktiga klippstycken. Dessa berg äro helt och hållet utan jord och vexte;; det är skeletter af höjder, sedan århundraden kala och nakna, genom vatnets och vindarnes makt. I sanning, här väntade jag icke att finna en dams boning, som sett sig vidtikring i jordens länder, och hade verlden öppen för sitt val. Siutligen föll min blick, från spetsen af en af dessa klipphöjder, på en vidsträckt, djup, dal, på alla sidor omsluten af majestätiska men stela berg. Midt i denna dal