egen organ Inom pressen rekommenderat: Talaren önskade egentl gen att man måtte undvika allt, som med minsta anledning kunde få namn af förföljelse, emedan det skulle återfalla på Ståndets majoritet, och han slutade med en aunan önskan, att cen tid aldrig måtte komma, då det icke mera skall anses för någon skam , att blifva utvoterad från Svenska Riddarhuset. Grefve HOLN: Det vare betärkligt att af det ifrågaställde Utskottet begära ett utlåtande öfver Hr Crusenstolpes förhållande, innan protokollet rörande den förgripliga utlåtelsen vore bebörigen justeradt, helst, om Grefven ej misstog sig, Frih. af Nordin medgifvit frågans förfallande i händelse Hr Crusenstolpe ville återtaga det sårande uttrycket. Det skulle också möjligen kunna inträffa, att den vu frånvarande Ledamoten önskade utbyta ordet skälmstycken mot den ibans skriftliga förklarande nyttj:defrasen de habilas habilitet, och i sådant fall hemställde Grefven om icke Utskottets utlåtarde skulle kunna komma att stå i strid med det justera dr protokollet. Grefven förklara likväl öppet, det ban ensett Ridderskapet och Adeln böra med hela kraften af en sann och ädel opiaionsyttring gifva ett behöfligt skydd åt den inom detta rum botade yttrande friheten, som säkerligen äfventyras derigenom att persofer lika med fr Crusenstolpe öfversträda Jagarne för dessamma. Grefven ville icke säga, att Hr Crusenstolpes yttrande varit personligea förolämpande, men det sårade allmänna vettet, bedern och stindets rättskänsla, hvarföre Grefven skulle hafva önskat att ståndet, på sätt grundlagen stadgar och utan omväg af ett U:skotts tillsättande, velat öfverlkmna Hr Crusenstolpes person och sak åt en legalare behandling än dena utskottet torde kunna tillstyrka. Frih. ar NORDIN återtog, att ban väl gerna skulle förenat sig rhed Grefve Ho n, men trodde icke, att Hr Land:marskalken kunde göra en sådan proposition, som Grefve Horn framställt. Han erinrede för öfrigt, huru han vid pleni början begärt yttrandets uppläsning i Hr Crusenstolpes mnärvaro, och då Hr C. ej gjort någon anmärkning dervid, kunde han numera icke anse någon ändring eller justering dersf möjlig på annat sätt, än om Hr Crusenstolpe begärde att få utstryka ordet. Uti samma åsigt instämde Frih. BOIJE, FR. Frih. STEDINGK förenade sg med Grefve Horn. Er DALMAN ansåg sig skyldig stt icke låta Frih. af Nordin förvilla Bidd. och Aden om talarens och hans vänners mening, då de här yttrat sig ersot sakens upptagande. De hade hvarken sagt, eller tänkt, att yttrande friheien qväfdes, genom att sårande och förolämpande uttryck beifrade 3; de hade endest sagt och p ståt! serskilt, att Ståndet icke egde rätt att såsom förelämpande tyda en mening, som ej var sagd till slut, och som taiaren i motsatt syftning förklarat. Ett ord kunse väl i och för sig sjelf vara mindre väljudande och parlamentariskt, — men brotisligt blefve det endast genom sitt förhållande till det föregående och efierföljarvde. — Uti förra afseendet var det ifrågavarande erdet endast en, som talaren tyekte, visserligen föga lyckad öfversättviog af ordet nefas; Ii detscdnare sväfvade vi i ett fullkomligt mörker, ty Br Latdimerskalken hade sörjt för, att något efterföljande icke farms, Det vore såkdes Hr Landtmarskalkens slut, om någon tvetydighet i detia fall uppstod. Talaren förenade sig 1 Grefve Horns yttrande, att justering sf Hr Crusenstolpes yttrande borde föregå och att en sådan ailde!es icke skett, då wttrandet i fr Croseostolpes frånysro blilvit uppläsi utan at någon proposilion ang. dess justering skett. klen tilaren kunde ingalonda fiuna att man egde, elf borde ega rätt att, sammario proecessu, utvotera en ledarso, som på ett eller aunat sätt för åt: sig eler misshagat. Talaren bemställde till Grefven sjelf, hvilket vidt fält detta skulle lemna för ögonblick-ts Passinser stt verka. Man hade här talat om vissa utryck, hvilka. voro banniysta ur städade sällskap sO0m utmärkte brist på seder Öc. Slutligen skulle 1 väl få en parlamentarisk ordbok öfver hvilta ord, som 1C:e äro anstötliga. Iatilldess blefve det svårt, att utaf uttryckens blotta Jjud s!uta till deras förolamperde egenskaper. Talaren vore ej serdeles hemma i de bhofrets och diplomatiens salovger, hvilka tr Frib. af Nordin terde mena med de städade. Han kändes siledes ej så noga det språk, som der begagnades, en han ansåg det likväl! blifva ext svårt åligande tör representan!er, att Ahtlinan slet oo, om Adra saa Is dorta hÄAf Rn RK