egen organ Inom pressen rekommenderat: Talaren
önskade egentl gen att man måtte undvika allt, som
med minsta anledning kunde få namn af för-
följelse, emedan det skulle återfalla på Ståndets
majoritet, och han slutade med en aunan önskan,
att cen tid aldrig måtte komma, då det icke mera
skall anses för någon skam , att blifva utvoterad
från Svenska Riddarhuset.
Grefve HOLN: Det vare betärkligt att af det i-
frågaställde Utskottet begära ett utlåtande öfver Hr
Crusenstolpes förhållande, innan protokollet rörande
den förgripliga utlåtelsen vore bebörigen justeradt,
helst, om Grefven ej misstog sig, Frih. af Nordin medgif-
vit frågans förfallande i händelse Hr Crusenstolpe ville
återtaga det sårande uttrycket. Det skulle också möjli-
gen kunna inträffa, att den vu frånvarande Ledamoten
önskade utbyta ordet skälmstycken mot den ibans
skriftliga förklarande nyttj:defrasen de habilas habi-
litet, och i sådant fall hemställde Grefven om icke Ut-
skottets utlåtarde skulle kunna komma att stå i strid
med det justera dr protokollet. Grefven förklara lik-
väl öppet, det ban ensett Ridderskapet och Adeln
böra med hela kraften af en sann och ädel opiai-
onsyttring gifva ett behöfligt skydd åt den inom
detta rum botade yttrande friheten, som säkerligen
äfventyras derigenom att persofer lika med fr
Crusenstolpe öfversträda Jagarne för dessamma.
Grefven ville icke säga, att Hr Crusenstolpes yt-
trande varit personligea förolämpande, men det så-
rade allmänna vettet, bedern och stindets rättskän-
sla, hvarföre Grefven skulle hafva önskat att stån-
det, på sätt grundlagen stadgar och utan omväg af
ett U:skotts tillsättande, velat öfverlkmna Hr Cru-
senstolpes person och sak åt en legalare behandling
än dena utskottet torde kunna tillstyrka.
Frih. ar NORDIN återtog, att ban väl gerna
skulle förenat sig rhed Grefve Ho n, men trodde
icke, att Hr Land:marskalken kunde göra en sådan
proposition, som Grefve Horn framställt. Han er-
inrede för öfrigt, huru han vid pleni början be-
gärt yttrandets uppläsning i Hr Crusenstolpes mnär-
varo, och då Hr C. ej gjort någon anmärkning
dervid, kunde han numera icke anse någon ändring
eller justering dersf möjlig på annat sätt, än om
Hr Crusenstolpe begärde att få utstryka ordet.
Uti samma åsigt instämde Frih. BOIJE, FR.
Frih. STEDINGK förenade sg med Grefve
Horn.
Er DALMAN ansåg sig skyldig stt icke låta Frih.
af Nordin förvilla Bidd. och Aden om talarens
och hans vänners mening, då de här yttrat sig ersot
sakens upptagande. De hade hvarken sagt, eller
tänkt, att yttrande friheien qväfdes, genom att så-
rande och förolämpande uttryck beifrade 3; de hade en-
dest sagt och p ståt! serskilt, att Ståndet icke egde rätt
att såsom förelämpande tyda en mening, som ej var
sagd till slut, och som taiaren i motsatt syftning
förklarat. Ett ord kunse väl i och för sig sjelf vara
mindre väljudande och parlamentariskt, — men
brotisligt blefve det endast genom sitt förhållande
till det föregående och efierföljarvde. — Uti förra
afseendet var det ifrågavarande erdet endast en,
som talaren tyekte, visserligen föga lyckad öfversätt-
viog af ordet nefas; Ii detscdnare sväfvade vi i ett
fullkomligt mörker, ty Br Latdimerskalken hade
sörjt för, att något efterföljande icke farms, Det vo-
re såkdes Hr Landtmarskalkens slut, om någon
tvetydighet i detia fall uppstod. Talaren förenade
sig 1 Grefve Horns yttrande, att justering sf Hr
Crusenstolpes yttrande borde föregå och att en sådan
ailde!es icke skett, då wttrandet i fr Croseostolpes
frånysro blilvit uppläsi utan at någon proposilion
ang. dess justering skett. klen tilaren kunde inga-
londa fiuna att man egde, elf borde ega rätt att,
sammario proecessu, utvotera en ledarso, som på ett
eller aunat sätt för åt: sig eler misshagat. Talaren
bemställde till Grefven sjelf, hvilket vidt fält detta
skulle lemna för ögonblick-ts Passinser stt verka.
Man hade här talat om vissa utryck, hvilka. voro
banniysta ur städade sällskap sO0m utmärkte brist på
seder Öc. Slutligen skulle 1 väl få en parlamenta-
risk ordbok öfver hvilta ord, som 1C:e äro anstötliga.
Iatilldess blefve det svårt, att utaf uttryckens blotta
Jjud s!uta till deras förolamperde egenskaper. Talaren
vore ej serdeles hemma i de bhofrets och diplomati-
ens salovger, hvilka tr Frib. af Nordin terde me-
na med de städade. Han kändes siledes ej så noga
det språk, som der begagnades, en han ansåg det
likväl! blifva ext svårt åligande tör representan!er,
att Ahtlinan slet oo, om Adra saa Is dorta hÄAf
Rn RK