denva ifver af den dåvarande majoriteten? Han
tredde således, att om man frågade erfarenheten
till råds, skulle Ståndet icke längre tveka om det
beslut, som borde fattas.
Hr DALMAN ville ej anstäla någoa kollatione-
ring enmellsan Hr von Hartmansdorffs begrepp om
Riddersturknadygd och Ridder:smannahvärf och
sina egna — tilläfventyrs hade de äfven härutinnan
olisa begrepp om åvad som konstituersde den san-
ne Riddersmannen. Emellertid vore Talaren inför
sitt eget medvetande tillfredsställd med de begrepp,
efter hvilka han i detta afseende handlade; och han
önskade, att Hr von Harimansdorff vore detsamma
med sina Då Hr von Hartreansdorff här talat in
fuiuro om hvad som de, hviika här yttra sig, skul-
le säga i det offentliga, såvida 2. och Ad:s majoritet un-
derlsto att rentvätta styrelsen från henne gjorda
beskyi!nir gar — så trodde talaren ett den värde
ledamoten gått lärgre, än hans rättigbet vore. För
sin del trodde talaren i allt fall, att den upprättel-
se Konungens Rådgifvare erhöllo af en så qvalificerad
majori:et, som Riddarhusets nuvarande, vore af fö-
ga värde och alldeles :cke en upprättelse inför fol-
ket. Sakvade Ministeren upprätte!sen inför allmän-
na opinionen, kunde den sä:ta tro till några chemula
beskyllningar mot styrelsen, så frågade Talaren, om
en votering på R:ddarhuset vore tiilräcklig att bort-
taga detta misstroende, eller cm icke Senska fol-
kei skulle hålla Ministeten mer räkning för, at
den förmådde Ståndet att snart, gerom kloka be-
slut iflera vigtiga frågor, påskynda ett efterlängtadt
slut på riksdagen, än derföre att Ministe:en upp-
tog Ståndets tid, dag från dag, med etymo!ogiska
afhandlingar, eller personliga 1iäfstransakningar. —
Mean hade tal:t om att Talaren och hans vänner
försvarade Hr Crusenstolpe. Sådant vore aldeles
icke saunt; frågan vore ej om Hr Cr:s personlighet.
Den ville Talaren lemva aldeles å sido. Frågan vore,
huruvida, sedan Riksdagsmannens yttränderatt blifvit
kränkt, genom hovom vägrad tillåtelse att tala till
unkt, och detta hade vid ett föregående likartsd: till-
fä!lle till och med H. E. Utrikes Stats- Ministern offent-
ligen medgifvit, ja till och med deremot reserverat
siz, Ridd. och Adeln borde begagna sig af denna
vägran, för att anklaga samme Riksdagsman för en
mening, den han aldrig u:sagt, och den hen seder-
mrsera förklarat icke åsrfiat någon fäörnärmelse.
Skulle Ridd. och Adeln ega den rätt att tyda syft-
ningen afursitt sammanbang, genom stampningar och
Landtmarskalksklubban, ryckta ord, och tyda dem
tvertemot hvad en Talare sjelf förklarat, så visste
Hr D. ej hvad det skulle blifva af vår yttrande-
räst, och han hemställde, huruvida icie cådant vore att
reot af med våld intränga på det o:vråde, som Mi-
nisteren vore så mån om att hafva fridlyst, nemh-
gen afsigternas.
Hr CEDERCHÖLD: I anledning af en annan tala-
res åberopande af 90 S. R.F. såsom stöd för Landi-
marskalkens förhållande att förbindra Hr Crusen-
stoipe ait arföra några förmenta exempel på Råd-
gifvarnes misstsg, förklarade Hr Cederschöld att han
neg? genomgått våra grundlagar och funnit erdet
fråga förekomma 13 gånger i R. F. och 20 gån-
ger 1. BR. O. men på intet enda ställe i annan bemär-
kelss, än såsom en framställning. hvarpå svar skall
följa. Då derföre i go:de f. stadgas, att under R.
Si:s öfverläggningar ej må iannat falleller på annat
sätt än grundlagen bokstafligen föreskrifver, komma
frågor om erwbets- och tjenstemäns till- och afsät-
tande m. m, så menas dermed tydligen endast, att
motion derom ej må göras, eller någonting företa-
gas, som kunde leda till beslut derom. Men inga-
lunda kan det vara förbjudet att anföra hisiori-ka
fakta, som grund t, ex. för ett lagförslag.
I betraktande för öfrigt af den ifver och talrik-
het, bvarmed denna enoskilta ordstrd af Ståndet be-
havdlades, ijemförelse med den likgiltighet och få-
talighet, hvarmed de vigtigaste Riksdagsgöromålen
blifvit den senare tiden omfattade, kunde talaren
icke uvderlåta att anföra ett yttrande af en nära
2000 årig författare: Tum primum res ipsas neg-
lexerunt, qvum nimio studio nomina qverere inci-
erent.
Frib. af NORDIN ville, i aniedning ef hvad han
här hört om yttranderät:ens helgd, erinral att han
trodde, ati långt ifrån att befrämja, skulle man
tvertom qväfva vtirarderättev genom sådana yt-
tranden, som Hr Cruseosiolpe tillitit sig, och hvil-
ka Frih. ald:ig kunde föreställa sig få opåialt pas-
sera 1 elt städadt sällskaps ty han hecsställde om i
en enskild umsgäncsskre:s en verson ville beskylla de
mm--—-— oese—mwON-—n-r— XeoLIIA22 OO --—-—OOeNOO——eee—-Z------—-—-—-—-—-———z?!-22 21 ——8-0 —-0-0!421228 8 X ss ——-.) —?RCC CCC OO — Ö— — — — -K—o—Ö-—Q- o2iiSew CO — ven
