denva ifver af den dåvarande majoriteten? Han tredde således, att om man frågade erfarenheten till råds, skulle Ståndet icke längre tveka om det beslut, som borde fattas. Hr DALMAN ville ej anstäla någoa kollationering enmellsan Hr von Hartmansdorffs begrepp om Riddersturknadygd och Ridder:smannahvärf och sina egna — tilläfventyrs hade de äfven härutinnan olisa begrepp om åvad som konstituersde den sanne Riddersmannen. Emellertid vore Talaren inför sitt eget medvetande tillfredsställd med de begrepp, efter hvilka han i detta afseende handlade; och han önskade, att Hr von Harimansdorff vore detsamma med sina Då Hr von Hartreansdorff här talat in fuiuro om hvad som de, hviika här yttra sig, skulle säga i det offentliga, såvida 2. och Ad:s majoritet underlsto att rentvätta styrelsen från henne gjorda beskyi!nir gar — så trodde talaren ett den värde ledamoten gått lärgre, än hans rättigbet vore. För sin del trodde talaren i allt fall, att den upprättelse Konungens Rådgifvare erhöllo af en så qvalificerad majori:et, som Riddarhusets nuvarande, vore af föga värde och alldeles :cke en upprättelse inför folket. Sakvade Ministeren upprätte!sen inför allmänna opinionen, kunde den sä:ta tro till några chemula beskyllningar mot styrelsen, så frågade Talaren, om en votering på R:ddarhuset vore tiilräcklig att borttaga detta misstroende, eller cm icke Senska folkei skulle hålla Ministeten mer räkning för, at den förmådde Ståndet att snart, gerom kloka beslut iflera vigtiga frågor, påskynda ett efterlängtadt slut på riksdagen, än derföre att Ministe:en upptog Ståndets tid, dag från dag, med etymo!ogiska afhandlingar, eller personliga 1iäfstransakningar. — Mean hade tal:t om att Talaren och hans vänner försvarade Hr Crusenstolpe. Sådant vore aldeles icke saunt; frågan vore ej om Hr Cr:s personlighet. Den ville Talaren lemva aldeles å sido. Frågan vore, huruvida, sedan Riksdagsmannens yttränderatt blifvit kränkt, genom hovom vägrad tillåtelse att tala till unkt, och detta hade vid ett föregående likartsd: tillfä!lle till och med H. E. Utrikes StatsMinistern offentligen medgifvit, ja till och med deremot reserverat siz, Ridd. och Adeln borde begagna sig af denna vägran, för att anklaga samme Riksdagsman för en mening, den han aldrig u:sagt, och den hen sedermrsera förklarat icke åsrfiat någon fäörnärmelse. Skulle Ridd. och Adeln ega den rätt att tyda syftningen afursitt sammanbang, genom stampningar och Landtmarskalksklubban, ryckta ord, och tyda dem tvertemot hvad en Talare sjelf förklarat, så visste Hr D. ej hvad det skulle blifva af vår yttranderäst, och han hemställde, huruvida icie cådant vore att reot af med våld intränga på det o:vråde, som Ministeren vore så mån om att hafva fridlyst, nemhgen afsigternas. Hr CEDERCHÖLD: I anledning af en annan talares åberopande af 90 S. R.F. såsom stöd för Landimarskalkens förhållande att förbindra Hr Crusenstoipe ait arföra några förmenta exempel på Rådgifvarnes misstsg, förklarade Hr Cederschöld att han neg? genomgått våra grundlagar och funnit erdet fråga förekomma 13 gånger i R. F. och 20 gånger 1. BR. O. men på intet enda ställe i annan bemärkelss, än såsom en framställning. hvarpå svar skall följa. Då derföre i go:de f. stadgas, att under R. Si:s öfverläggningar ej må iannat falleller på annat sätt än grundlagen bokstafligen föreskrifver, komma frågor om erwbetsoch tjenstemäns tilloch afsättande m. m, så menas dermed tydligen endast, att motion derom ej må göras, eller någonting företagas, som kunde leda till beslut derom. Men ingalunda kan det vara förbjudet att anföra hisiori-ka fakta, som grund t, ex. för ett lagförslag. I betraktande för öfrigt af den ifver och talrikhet, bvarmed denna enoskilta ordstrd af Ståndet behavdlades, ijemförelse med den likgiltighet och fåtalighet, hvarmed de vigtigaste Riksdagsgöromålen blifvit den senare tiden omfattade, kunde talaren icke uvderlåta att anföra ett yttrande af en nära 2000 årig författare: Tum primum res ipsas neglexerunt, qvum nimio studio nomina qverere incierent. Frib. af NORDIN ville, i aniedning ef hvad han här hört om yttranderät:ens helgd, erinral att han trodde, ati långt ifrån att befrämja, skulle man tvertom qväfva vtirarderättev genom sådana yttranden, som Hr Cruseosiolpe tillitit sig, och hvilka Frih. ald:ig kunde föreställa sig få opåialt passera 1 elt städadt sällskaps ty han hecsställde om i en enskild umsgäncsskre:s en verson ville beskylla de mm--—-— oese—mwON-—n-r— XeoLIIA22 OO --—-—OOeNOO——eee—-Z------—-—-—-—-—-———z?!-22 21 ——8-0 —-0-0!421228 8 X ss ——-.) —?RCC CCC OO — Ö— — — — -K—o—Ö-—Qo2iiSew CO — ven