öppet säga: jag menade allvarsamt; jag ämnade all-
varsamt förfäkta min mening, :ej för att såra nå-
gon personligen, mindre för att: sadla någons en-
skilda ryckte; men derföre att en inre drift alltid
ställer mig på dew sidan, mot hvilken öfvermakten
rigtar sina vapen; Wen för att göra slu: på dessa
oändligarordkrig, oäodliga just derföre,. att facta
ej blifvit i ett sam Mällbasg framställda i lju-
set. Jag skulle försökt, att genom det begrun-
danrsvärda i sak öfverskyla det mer eller min-
dre Pristfälliga i form. Men då - mån börjar:
med. att kränka - riksdagsmannens: grundlagliga
yttranderätt och sedermera vill begagna frukten
af sjelfva denna kränkning såsom ett försåt mot
riksdagsmannens personlighet; då måste Ridderska-
pet och Adeln ursäkta, att jag å min sida anväån-
der ett lagligt vapen till mitt försvar, det, att sjelf
tyda mina ord. Jag förklarar i kraft : deraf, att
jag med ordet skälmstycken, hvilket såsom re-
dan är anmärkt, bar en dubbel betydelse, menar i-
dentiskt detsamma, som den för Friherre af Nordin
måhända ej alldeles obekanta Tidningen Svenska
Minerva med sitt uttryck: de ,hbabilas habilitet,
hvlilket förekommer i N:o 47 den 24 uti. inneva-
rande månad. Samma Tidnings Redaktion har i
N:o 18 den 11 sistl. Februari öfversatt ordet ne-
fas med skurkstreck, utan att mig veterligen
hvarken aktion eller indragning blifvit i anledning
deraf förordoade, oaktadt det, utan gensägelse,
var mer än djerft (den bristande granlagenheten
oberäknadt,) att så skymfligt tyda en Riksdagsmans
ord, hvars sanskyldiga betydelse just då befans un-
der omtvistande. I mer än ett hävseende är det
således karakteristiskt, att; sedan den Ministeriel-
la pressen så öfversatt ordet nefas, och Ministe-
ren likväl ej tilltroit sig, att i upprätteiseväg
sträcka anspråken längre, än till ea erinran, vill
man rubricera den ojemförligt lindrigare öfrer-
sättnirg, hvilken jag lemnat af samma ord, nära
nog såsom ett högmålsbrott mot de frejdade män,
som i sednare tider med så mycken framgång, så
stort och så odeladt bifall styrt statens farkost till
den lyckliga hamn, uti hvilken statsskeppet nu be-
finner sig.
Jag vet, att min person beror af majoriteten, och
jag vet att denna majoritet. beror af Regeringen.
När saker afhandlas på detta rum, som ej. ligga
Regeringen om bhjertat, består Husets persoval me-
rendels från tre till högst itretti personer. När åter
Regeringen med någon huldhet omfattar föredrag-
ningslistan, fiones knapt plats för Ledamöternes
antal, eller ock votera hundradetals, då kan-
ske ej tjugu afhört öfverläggningen. Den som
älskar Riddarhuset sådant det varit i tider
af anstende och ära, måste redan vid inträdet
på det:a rum med obshag förnimma närvarande
förbållandev; och jag, mina Herrar, som med upp-
offringen af min timliga existens, pliktat för mi-
na illusioner om bide offentliga och enskilda,
både storas som smås karaktetrer, jag kan ej
med lugn nalkas ett ställe, der mina käraste för-
hoppningar funnit sin graf. Ea enda önskan åter
stir mig här: der, att lumpna, ovarsammes, il-
la beröknade , nyctfulla Mivisteriella — intriger
ej må missleda majoritetens begrepp så, att omsider
sjelfva institutionen må råka i förakt; ty föraktet
är hatets moder och om detta hinner sin kulmina-
tionspunkt, så störta både institutionen och sakernas
närvarande ordning, Behöfver ministeren ännu ett
försoningsoffer: Valan! med glädje erbjuder jag mig
till ett sådent. Det är den sista tjanst jag kan gö-
ra Ridderskapet och Adeln. Måtte det ock blifva
det sista offer Ministeren utkräfver från en besin-
ningslös eftergifvenhet.
Sedan detta anförande blifvit aflemnadt, bort-
gick Hr Crusenstolpe, under det Riddarhus-Sekre-
teraren 2ndrog, att Hr Crusensolpes uttryck, en-
ligt uppfattningen till memorialprotoaollet, fallit
sig som följer:
Förevarande diskussion har likhet med den, som
för 11 år sedan här förehades, då Grefve Posses
Svärfar , framlidne Grefve Platen, höll en sådan
räfst med Frih. Ankarsvärd, då Ridd. och Adeln
och dess Landtmarskalk visste, hvad dess ära och
värdighet tillhörde. Jag beklagar R. och Adelns
majoritet och Landtmarskalken, om ståndet i dag
visar sig mindre månt om sin ära. Jag gillar ej
att Friherre Klingspor nyttjat ett utländskt uttryck.
Jag skall begagna mig af ett Svenskt ; det finnes
ordet skälmstycken , och jag ber att få genomgå en
liten tafla af Regeringens förhållande sedan 1809.
(Här hade Hr Cundanstalna hlifvirt fhlrnien Y