öppet säga: jag menade allvarsamt; jag ämnade allvarsamt förfäkta min mening, :ej för att såra någon personligen, mindre för att: sadla någons enskilda ryckte; men derföre att en inre drift alltid ställer mig på dew sidan, mot hvilken öfvermakten rigtar sina vapen; Wen för att göra slu: på dessa oändligarordkrig, oäodliga just derföre,. att facta ej blifvit i ett sam Mällbasg framställda i ljuset. Jag skulle försökt, att genom det begrundanrsvärda i sak öfverskyla det mer eller mindre Pristfälliga i form. Men då mån börjar: med. att kränka riksdagsmannens: grundlagliga yttranderätt och sedermera vill begagna frukten af sjelfva denna kränkning såsom ett försåt mot riksdagsmannens personlighet; då måste Ridderskapet och Adeln ursäkta, att jag å min sida anväånder ett lagligt vapen till mitt försvar, det, att sjelf tyda mina ord. Jag förklarar i kraft : deraf, att jag med ordet skälmstycken, hvilket såsom redan är anmärkt, bar en dubbel betydelse, menar identiskt detsamma, som den för Friherre af Nordin måhända ej alldeles obekanta Tidningen Svenska Minerva med sitt uttryck: de ,hbabilas habilitet, hvlilket förekommer i N:o 47 den 24 uti. innevarande månad. Samma Tidnings Redaktion har i N:o 18 den 11 sistl. Februari öfversatt ordet nefas med skurkstreck, utan att mig veterligen hvarken aktion eller indragning blifvit i anledning deraf förordoade, oaktadt det, utan gensägelse, var mer än djerft (den bristande granlagenheten oberäknadt,) att så skymfligt tyda en Riksdagsmans ord, hvars sanskyldiga betydelse just då befans under omtvistande. I mer än ett hävseende är det således karakteristiskt, att; sedan den Ministeriella pressen så öfversatt ordet nefas, och Ministeren likväl ej tilltroit sig, att i upprätteiseväg sträcka anspråken längre, än till ea erinran, vill man rubricera den ojemförligt lindrigare öfrersättnirg, hvilken jag lemnat af samma ord, nära nog såsom ett högmålsbrott mot de frejdade män, som i sednare tider med så mycken framgång, så stort och så odeladt bifall styrt statens farkost till den lyckliga hamn, uti hvilken statsskeppet nu befinner sig. Jag vet, att min person beror af majoriteten, och jag vet att denna majoritet. beror af Regeringen. När saker afhandlas på detta rum, som ej. ligga Regeringen om bhjertat, består Husets persoval merendels från tre till högst itretti personer. När åter Regeringen med någon huldhet omfattar föredragningslistan, fiones knapt plats för Ledamöternes antal, eller ock votera hundradetals, då kanske ej tjugu afhört öfverläggningen. Den som älskar Riddarhuset sådant det varit i tider af anstende och ära, måste redan vid inträdet på det:a rum med obshag förnimma närvarande förbållandev; och jag, mina Herrar, som med uppoffringen af min timliga existens, pliktat för mina illusioner om bide offentliga och enskilda, både storas som smås karaktetrer, jag kan ej med lugn nalkas ett ställe, der mina käraste förhoppningar funnit sin graf. Ea enda önskan åter stir mig här: der, att lumpna, ovarsammes, illa beröknade , nyctfulla Mivisteriella — intriger ej må missleda majoritetens begrepp så, att omsider sjelfva institutionen må råka i förakt; ty föraktet är hatets moder och om detta hinner sin kulminationspunkt, så störta både institutionen och sakernas närvarande ordning, Behöfver ministeren ännu ett försoningsoffer: Valan! med glädje erbjuder jag mig till ett sådent. Det är den sista tjanst jag kan göra Ridderskapet och Adeln. Måtte det ock blifva det sista offer Ministeren utkräfver från en besinningslös eftergifvenhet. Sedan detta anförande blifvit aflemnadt, bortgick Hr Crusenstolpe, under det Riddarhus-Sekreteraren 2ndrog, att Hr Crusensolpes uttryck, enligt uppfattningen till memorialprotoaollet, fallit sig som följer: Förevarande diskussion har likhet med den, som för 11 år sedan här förehades, då Grefve Posses Svärfar , framlidne Grefve Platen, höll en sådan räfst med Frih. Ankarsvärd, då Ridd. och Adeln och dess Landtmarskalk visste, hvad dess ära och värdighet tillhörde. Jag beklagar R. och Adelns majoritet och Landtmarskalken, om ståndet i dag visar sig mindre månt om sin ära. Jag gillar ej att Friherre Klingspor nyttjat ett utländskt uttryck. Jag skall begagna mig af ett Svenskt ; det finnes ordet skälmstycken , och jag ber att få genomgå en liten tafla af Regeringens förhållande sedan 1809. (Här hade Hr Cundanstalna hlifvirt fhlrnien Y