blir möjlig. : Ett muntligt yttrande deremot, som mer eller mindre, men alltid i någon mån biror af ögonblickets ingifvelse, är. tillintetgjordt helt öckh hållet och för alltid, i samma stund man afbryter kedjan af Talarens tankegång. Vid tvenne af de på sin höjd fem till sex tillfällen, då under loppet af innevarande långa riksmöte jag bär haft ordet, har riksdagsmannens yttranderätt i min person blifvit våldförd på ett så oerhördt sätt, att det föranledt protester till och med af mina motståndare. Första gången betydde sådant mindre, emedan det var ett skriftligt anförande, hvars uppläsning till slut blef mig förbjuden och genom bullret af Landtmarskalksklubban materielt förhindrad. Jag behöfde då blott låta trycka konceptet till mitt andragande, för att öfvertyga både Allmärcheten, Regeringen, Ridderskapet och Adeln och deras Ländtmarskalk, att mitt yttrande verkligen, som man säger, hängde ihop och var ostraffligt, samt att de anförde fakta hörde till saken, oaktadt Hr Grefven och Landtmarskalken jemte några Ledamöter förskottsvis påstodo motsatsen. i Vid det senare, nu ifrågavarande tillfället har följden af hvad mig för nära skedt, af det förfördelaode mig vederfarits, blifvit något eftertänkligare. Det var nemligen ett muntligt anförande, som man redan vid dess början afbröt, och det beror således helt och hållet af hvars och eus individuella begrepp att föreställa sig, antingen Hr Grefwen och Landimarskalken har rätt i sin opinion, att mina framställningar äro oskickliga, skefva och haltande, mina uppgifter utom ämnet och ingenting bevisande: eller om min förmätenhet ej är alltför stor, då jag dristar tro mig vara i stånd att någorlunda försvarligt genomföra ett ämne. Mere, öm Hr Grefven och Landtmarskalken visat mig en ogunst genom mitt nedtystarde på ett sätt, som Grundlagen ej medgifver, så kunna åtminstone mina värda Hrr motståndare ej heller, för den plan de nu hafva å bane, hemta särdeles nytta af mitt omförmälita missöde. Friherre af Nordin, hvilken, af mig okänd anledning, egentligen tog illa ett af mig begagnadt ;uttryck;si afseende på till namnet icke uppgifna personer och till beskaffenheten då ännu ej ens antydda fakta, anmärkte också ur sin åsigt ganska riktigt, att Hr Landtmarskalken hade bort ånyo uppropa mir, med uttrycklig anmodan att fullfölja miti yttrande till slut, på det att sedermera, efter tagen kännedom af innehållet, man måste kunna beifra det uttryck, hvaraf Friherren funnit sig oroad. I afvaktan att He Grefven och Landtmarskalien, efter närmare eftersinnande, skulle så förfara, ansåg jag ock min pligt vara, att qvarstanna på Riddarhuset till öfverläggningens slut, ehuru jag, af skyldig grannlagenhet, ej deltog i en votering, hvilken, sedan Friherrarne af Nordin, Akerbjelm och Cederström riktat talan mot mig, kunde såsom prejudikat på sätt och vis röra mig. personligen. En sådan uppmaning från Ar Grefven och Landtmarskalken afhördes likväl icke, oaktadt Friberre von Stedingks anmärkning, att Hr Landtmarskalken gifvit andra Ledamö er ordet, hvilka också börjat sina tal, innan jag ännu slutat mitt och under det jag ännu qvarstod på bänken. Det ligger derföre numera utom möjlishetens gräns, både för mig och motsidan att bevisa: om och huru jag kunnat gå i land med en sådan utveckling af frågsn, att uttrycken antingen nöjaktigt förklarats genom sjelfva framställningens resultater, ellev dessas vigt och bestämdhet kunnat utplåna verkan af ett eller annat vågadt, oegentligt, flertydigt uttryck, som, ryckt ur sitt sammanhang och enstaka be. traktadt, saknar både tillämplighet och lämplighet. Jag är emellertid hvarken obenägen eller oberedd, att uppdraga grundlinierna till Regeringens handlingssätt under senare årtionden och till de senare riksmötenas taktik. Ingen lärer dock förtänka mig, att jag ej äfventyrar ett sådant försöks på ett rum, der ritsdagsmannens yttranderätt bokstaflizen trampas under fötterna. Det är nu jag, ena Herrar, som är angripen och förföljd, och ur den förföljdes mun får sanningens språk iördubblad styrka. Det vore ändsmålslöst och kan ej vara min afsigt att här förklara det substantivum, somi dag utgör sridsropet, helst i tal hvarje witryck är rela-tivt och kan än riktigt, än orimligt begagnas. När talet stannar — vare sig gexom Talarens bristande förmåga eller i kraft af yttre våld — nnan tankan blifvit fullstärdigt utsagd, äro ej blott uttrycket utan till och med sjelfva det stympade yttrandet ett o:ing, lika litet bevisande för, som mot.