blir möjlig. : Ett muntligt yttrande deremot, som
mer eller mindre, men alltid i någon mån biror af
ögonblickets ingifvelse, är. tillintetgjordt helt öckh
hållet och för alltid, i samma stund man afbryter
kedjan af Talarens tankegång.
Vid tvenne af de på sin höjd fem till sex till-
fällen, då under loppet af innevarande långa riks-
möte jag bär haft ordet, har riksdagsmannens yt-
tranderätt i min person blifvit våldförd på ett så
oerhördt sätt, att det föranledt protester till och
med af mina motståndare. Första gången betydde
sådant mindre, emedan det var ett skriftligt anfö-
rande, hvars uppläsning till slut blef mig förbju-
den och genom bullret af Landtmarskalksklubban
materielt förhindrad. Jag behöfde då blott låta
trycka konceptet till mitt andragande, för att öf-
vertyga både Allmärcheten, Regeringen, Ridderska-
pet och Adeln och deras Ländtmarskalk, att mitt
yttrande verkligen, som man säger, hängde ihop
och var ostraffligt, samt att de anförde fakta hörde
till saken, oaktadt Hr Grefven och Landtmarskal-
ken jemte några Ledamöter förskottsvis påstodo
motsatsen. i
Vid det senare, nu ifrågavarande tillfället har
följden af hvad mig för nära skedt, af det förför-
delaode mig vederfarits, blifvit något eftertänkliga-
re. Det var nemligen ett muntligt anförande, som
man redan vid dess början afbröt, och det beror
således helt och hållet af hvars och eus individu-
ella begrepp att föreställa sig, antingen Hr Gref-
wen och Landimarskalken har rätt i sin opinion,
att mina framställningar äro oskickliga, skefva och
haltande, mina uppgifter utom ämnet och ingen-
ting bevisande: eller om min förmätenhet ej är allt-
för stor, då jag dristar tro mig vara i stånd att
någorlunda försvarligt genomföra ett ämne.
Mere, öm Hr Grefven och Landtmarskalken visat
mig en ogunst genom mitt nedtystarde på ett sätt,
som Grundlagen ej medgifver, så kunna åtminstone
mina värda Hrr motståndare ej heller, för den plan
de nu hafva å bane, hemta särdeles nytta af mitt
omförmälita missöde. Friherre af Nordin, hvilken,
af mig okänd anledning, egentligen tog illa ett af
mig begagnadt ;uttryck;si afseende på till namnet
icke uppgifna personer och till beskaffenheten då
ännu ej ens antydda fakta, anmärkte också ur sin
åsigt ganska riktigt, att Hr Landtmarskalken hade
bort ånyo uppropa mir, med uttrycklig anmodan
att fullfölja miti yttrande till slut, på det att se-
dermera, efter tagen kännedom af innehållet, man
måste kunna beifra det uttryck, hvaraf Friherren
funnit sig oroad. I afvaktan att He Grefven och
Landtmarskalien, efter närmare eftersinnande, skul-
le så förfara, ansåg jag ock min pligt vara, att
qvarstanna på Riddarhuset till öfverläggningens slut,
ehuru jag, af skyldig grannlagenhet, ej deltog i en
votering, hvilken, sedan Friherrarne af Nordin, A-
kerbjelm och Cederström riktat talan mot mig,
kunde såsom prejudikat på sätt och vis röra mig.
personligen. En sådan uppmaning från Ar Grefven
och Landtmarskalken afhördes likväl icke, oaktadt
Friberre von Stedingks anmärkning, att Hr Landt-
marskalken gifvit andra Ledamö er ordet, hvilka
också börjat sina tal, innan jag ännu slutat mitt
och under det jag ännu qvarstod på bänken. Det
ligger derföre numera utom möjlishetens gräns, bå-
de för mig och motsidan att bevisa: om och huru
jag kunnat gå i land med en sådan utveckling af
frågsn, att uttrycken antingen nöjaktigt förklarats
genom sjelfva framställningens resultater, ellev des-
sas vigt och bestämdhet kunnat utplåna verkan af
ett eller annat vågadt, oegentligt, flertydigt uttryck,
som, ryckt ur sitt sammanhang och enstaka be-
. traktadt, saknar både tillämplighet och lämplighet.
Jag är emellertid hvarken obenägen eller oberedd,
att uppdraga grundlinierna till Regeringens hand-
lingssätt under senare årtionden och till de senare
riksmötenas taktik. Ingen lärer dock förtänka mig,
att jag ej äfventyrar ett sådant försöks på ett rum,
der ritsdagsmannens yttranderätt bokstaflizen tram-
pas under fötterna. Det är nu jag, ena Herrar,
som är angripen och förföljd, och ur den förföljdes
mun får sanningens språk iördubblad styrka.
Det vore ändsmålslöst och kan ej vara min af-
sigt att här förklara det substantivum, somi dag ut-
gör sridsropet, helst i tal hvarje witryck är rela--
tivt och kan än riktigt, än orimligt begagnas.
När talet stannar — vare sig gexom Talarens bri-
stande förmåga eller i kraft af yttre våld — nnan
tankan blifvit fullstärdigt utsagd, äro ej blott ut-
trycket utan till och med sjelfva det stympade yt-
trandet ett o:ing, lika litet bevisande för, som mot.