FR RR JA nn stadga ansvarspåföljder för dem sam vederbör, i fall att afvikelser ega rum mot hvad i omförfälta afseende är föreskrifvet. Höglofl. StatsU:st oitets utlitande afser en reglementarisk föreskrift för Riksgäildskontoret. Isezsom ett regleiente för Riksgäldskont. kunna väl lagarne, angående Regeringens förvaltningsrätt och pligt af statens medel, lika litet anses upphäfde, som de kunna erhålla någon, ökad kraft och verkan derigenom, att mer eller mindre af omförmälde lagar ytterligare införas i reglementet. Nigot ändamål dermed visar sig ej för mig, om icke det, att ej något tillfälle må lemnas obegagnadt, hvarvid verkliga eller inbitlade farhågor ej må röjas, aft lagaroe kunna kowma att öfverträdas eller sakna verkställighet. Må man dock ef ersinna, alt dylika farhågor, uppenbarade i otid, j verka till bättre säkerhet, om än så beklagligt tvore, att man deraf trodde sig vara i bebof, På åfverträdelse af lagen kav dock ej följa mer eller dnnat än det ansvar dei engång bestämmes. Det är moraliskt eller legalt, detta ansvar. Den, somtbefarar att intetdera af dessa är tillräckligt att afhålla från en lagstridig handling, må ej inbilla sig, att han uppnår hvad han har behof ait söka, dergenom att han antyder vidden af sitt misstrotroeride och förnyar så ofta som möjligt uttrycken deraf! Der, hvarest uppenbara och uppsåtliga förbrytelser mot lagen ej kunna hejdas genom de en gång utsagde ansvarspåföljderna, har alla tider rättstillständet gifvit vika för våldets, och styrkan skulle då komma att afgöra om allt det öfriga. Den ellertde, som anförtrott vården af sina angelägeabeter, vare sig åt enskilte eller auktoriteter, eller ock Sjelfva styrelsen af ett iand, må bestämma de vilkot, han eler de fästat dervid. Men en gång stadgåde, må tviflet om deras iakttagande ej sträckas ända derhän, att det undergräfver inbördes förtroenYdet. Dea, som förespeglar sig, att allt är vunnet igenom leagars tvång och reglementens band, skall förr eller senare erfara, att om han menat väl, fan åtminstone misstagit sig om medlen och sättet att befordra det goda han önskat, Jag hvarken Kan eller vill lägga hinder i vägen för återremiss, i fall det Högv. Ståndet finner att så bör ske; nen jeg har ej velat underlåta att öppet förklaragrundade skäl dertill ej kunna af mig uppfattas Prösten STENHAMMAR: Att Stats-Utskottets försiag till en förändrad redaktion af reglementet för Riksgäldskontoret skulle kunna underkastas en så stOr misstydning, som den nu yppade, har äfven förekömmit mig alldeles oförmodadt. Den enda mening hvaruti förändringen kan rimligen uppfattas, synes mig pu lika klar, som då jag irom Utskottit biföll densamma. Utskottet behöfver också visserligen ej något rättfärdigande för ett förslag, som är icke allenast oskyldigt utan af serkligt behof påkalladt. Lydelsea af denna S i det äldre reglementet bar kuanat möjligen så tydas, som skulle Riksgäldskontorei j vara förbundet att godtgöra den statsbrist, som härledde sig från brist af tillgång från öfverskotten för att fylla förslagsanslag. Att äfven sådan brist icke skulle godtgöras, har aldrig varit Ständernas mening; medel dertiil mäste oundvikligt förses, såvida ej statsförvaltningens obehindrade gång skall hämmas. Statsverkets utgifter äro i staterna bestämde; något annat öfverskridandt af de fastställda anslagen, än på de utgiftstitlar, hvilka till sin natur äro obegränsade, såvidt behofven det erfordra, kan icke äga rum utan uppenbar öfverträdelse af Grundlagen. Ena sådan öfverträdelse, som ej kunde undgå att af Stats-Revisioner och Stats-Utskott upptäckas, undgick väl icke sträng beifran. Jag anser den icke ens möjlig såsom uppsåtlig; ty den innebar en uppläsning af statsförfattningen. Hvad jag i detta afseende vill anmärka, har Stats-Rådet Poppius redan antydt. I 69 S Regerings-Formen är uttryckligen stadgadt, ätt Konaungen äger anordna statens inkowster till de af Rikets Ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten. När Rikets Grundlagar alltså bestämma hvad med statens utgifter endast och allenast kan förstås; icke behöfver detta särskilt upprepas i ett reglemeatariskt stadgande för Riksgäldskontorets Fullmäktige, som icke äro i tillfälle att utöfva någon . kontroll öfrer Konungens dispositioner och ej någonsin kunna få derna kontrollerande matt sig uppdragen, emedan det — såsom här redan är visadt — förutsatte, att Stats-Revisionens egentliga göromål skulle åt dem PO ÄR