FR RR JA nn
stadga ansvarspåföljder för dem sam vederbör,
i fall att afvikelser ega rum mot hvad i om-
förfälta afseende är föreskrifvet. Höglofl. Stats-
U:st oitets utlitande afser en reglementarisk föreskrift
för Riksgäildskontoret. Isezsom ett regleiente för
Riksgäldskont. kunna väl lagarne, angående Regerin-
gens förvaltningsrätt och pligt af statens medel, li-
ka litet anses upphäfde, som de kunna erhålla nå-
gon, ökad kraft och verkan derigenom, att mer el-
ler mindre af omförmälde lagar ytterligare införas
i reglementet. Nigot ändamål dermed visar sig ej
för mig, om icke det, att ej något tillfälle må lem-
nas obegagnadt, hvarvid verkliga eller inbitlade
farhågor ej må röjas, aft lagaroe kunna kowma att
öfverträdas eller sakna verkställighet. - Må man
dock ef ersinna, alt dylika farhågor, uppenbarade i
otid, j verka till bättre säkerhet, om än så beklag-
ligt tvore, att man deraf trodde sig vara i bebof,
På åfverträdelse af lagen kav dock ej följa mer el-
ler dnnat än det ansvar dei engång bestämmes.
Det är moraliskt eller legalt, detta ansvar. Den,
somtbefarar att intetdera af dessa är tillräckligt att
afhålla från en lagstridig handling, må ej inbilla
sig, att han uppnår hvad han har behof ait söka,
dergenom att han antyder vidden af sitt misstro-
troeride och förnyar så ofta som möjligt uttrycken
deraf! Der, hvarest uppenbara och uppsåtliga för-
brytelser mot lagen ej kunna hejdas genom de en
gång utsagde ansvarspåföljderna, har alla tider rätts-
tillständet gifvit vika för våldets, och styrkan skul-
le då komma att afgöra om allt det öfriga. Den
ellertde, som anförtrott vården af sina angelägea-
beter, vare sig åt enskilte eller auktoriteter, eller
ock Sjelfva styrelsen af ett iand, må bestämma de
vilkot, han eler de fästat dervid. Men en gång
stadgåde, må tviflet om deras iakttagande ej sträc-
kas ända derhän, att det undergräfver inbördes för-
troenYdet. Dea, som förespeglar sig, att allt är vun-
net igenom leagars tvång och reglementens band,
skall förr eller senare erfara, att om han menat
väl, fan åtminstone misstagit sig om medlen och
sättet att befordra det goda han önskat, Jag hvar-
ken Kan eller vill lägga hinder i vägen för åter-
remiss, i fall det Högv. Ståndet finner att så bör
ske; nen jeg har ej velat underlåta att öppet för-
klaragrundade skäl dertill ej kunna af mig upp-
fattas
Prösten STENHAMMAR: Att Stats-Utskottets
försiag till en förändrad redaktion af reglementet
för Riksgäldskontoret skulle kunna underkastas en
så stOr misstydning, som den nu yppade, har äfven
förekömmit mig alldeles oförmodadt. Den enda
mening hvaruti förändringen kan rimligen uppfat-
tas, synes mig pu lika klar, som då jag irom Ut-
skottit biföll densamma. Utskottet behöfver också
visserligen ej något rättfärdigande för ett förslag,
som är icke allenast oskyldigt utan af serkligt be-
hof påkalladt. Lydelsea af denna S i det äldre
reglementet bar kuanat möjligen så tydas, som skul-
le Riksgäldskontorei j vara förbundet att godtgö-
ra den statsbrist, som härledde sig från brist af
tillgång från öfverskotten för att fylla förslagsan-
slag. Att äfven sådan brist icke skulle godtgöras,
har aldrig varit Ständernas mening; medel dertiil
mäste oundvikligt förses, såvida ej statsförvaltnin-
gens obehindrade gång skall hämmas. Statsverkets
utgifter äro i staterna bestämde; något annat öf-
verskridandt af de fastställda anslagen, än på de
utgiftstitlar, hvilka till sin natur äro obegränsade,
såvidt behofven det erfordra, kan icke äga rum u-
tan uppenbar öfverträdelse af Grundlagen.
Ena sådan öfverträdelse, som ej kunde undgå att
af Stats-Revisioner och Stats-Utskott upptäckas,
undgick väl icke sträng beifran. Jag anser den ic-
ke ens möjlig såsom uppsåtlig; ty den innebar en
uppläsning af statsförfattningen. Hvad jag i detta
afseende vill anmärka, har Stats-Rådet Poppius re-
dan antydt. I 69 S Regerings-Formen är uttryck-
ligen stadgadt, ätt Konaungen äger anordna statens
inkowster till de af Rikets Ständer pröfvade be-
hof och efter den upprättade staten. När Rikets
Grundlagar alltså bestämma hvad med statens ut-
gifter endast och allenast kan förstås; icke behöf-
ver detta särskilt upprepas i ett reglemeatariskt
stadgande för Riksgäldskontorets Fullmäktige, som
icke äro i tillfälle att utöfva någon . kontroll öfrer
Konungens dispositioner och ej någonsin kunna få
derna kontrollerande matt sig uppdragen, emedan
det — såsom här redan är visadt — förutsatte, att
Stats-Revisionens egentliga göromål skulle åt dem
PO ÄR