Sedan förslaget om den nya Vexelstadgan efter en lång stiltje ändtligen med en gynnande vind passerat vår Stånd representations äfventyrliga farvatten, och såmedelst undgått de vådor, för hvilka annars åtminstone hvarje något djupgåerde förindrivg är utsait, attantingen fastna i dyn eller skamfilas mot de konservativa klipporna, lärer ännu en ganska kinkig färd återstå i anseende till de kastbyar som hota vid sjelfva inloppet till hamnen. Att starka ansträngningar och försök från ett och annat håll göras att om möjligt verka på regeringens öfvertygelse till förslagets förkastande, har i dessa dazar mycket omtalats på börsen. Det värsta är dock, ait enligt hvad man med. säkerhet vet, absolut motsatta åsigter hos sjelfva Lrdamöterne af regeringspersonalen råda i denna fråga likasom 1 många andra af någon större betydenhet. Detta utgör också den enda förklarliga orsaken, hvarföre hvarken Statstidningen eller någon af dess drabanter irom periodiska pressen, yttrat ett enda ord til! utveckling af opinionerna i en sak af så utomordentlig vigt för den allmänna rörelsen som denna. Man hade väl eljest haft skäl att vänta, att då dessa blad vid deras ifrande för lånesaken, anört nödvändisheten att afhjelpa jordbrukarens förläzenhet såsom motiv dertill, så borde de äfven haft ett ord för förslaget om Vexelstadgan, hvars verkan till lättnad och lif i rörelsen samt mera bestämdhet i affärers uppgörande ingen mäktat förneka, under alla de farhågor som i öfrigt blifvit framletade och förespeglade om vådorna af de blifvande missbruken och af vexelrättens öfverdrifna stränghet — en stränghet hvilken likväl icke är större, än den som redan äger rum för slla löpande reverser! — Emedlertid vore det åtminstone önskligt om någonting , vare sig för eller emot, yttrades i saken i Statstidningens icke officiella afdelning, på det att alla ännu återstående dubier kunde utredas. Sådant kunde icke vara annat än ange nämt både för H. M. Konungen, som ostridigt i detta, som andra fall, ledes af en varm önskan att vidtaga det som för landet är fördelaktigast, och för allmänheten, som deraf öfvertygades, att Rådgifvarne å:minstone icke voro likgiltiga för alll annat än anslag och Jän. Det skulle också genom em sådan slutlig pröfning ofelbart visa sig, att om också några olägenheter återstå att afbjelpa i Ständernas förslog, så äro de ett intet i jemförelse med den olö ägenbeten, att sjelfva saken skulle uppskjutas änvu i fem år. Och huru är det väl eljest tänkbart, a!t de kunnigaste och skickligaste affärsmän så lifligt intresserat sig för för slaget, och a:t detsamme, för att ej lägga hinder i vägen för sjelfva sakens framgång, blifvit utan återremiss första gången bifallet i alla fyra Stånden, medan hufvudsakligen inga ardre arbeta deremot, tn någre få, som hafva ett direkt intresse att så sent som möjligt se handeln på detta sätt emanciperas und:n det tvång kapitalisterne pu kunna utöfva. Vi förnya således vår önskan att den ministeriella pressen måtte bryta sin munförsegling i denna sak. En frimställning derom vore ätminstone ful!lt ut så nyttig, som att fylla en hel veckas statstidninger med ytterligare pathetiska framställningar emot tidningarna, ett ämne som de nästföljande fem åren efter riksdagens slut synas kunna lemna oss mer än tillräckligt rådrum att tas om med hvarannan.