Sedan förslaget om den nya Vexelstadgan efter
en lång stiltje ändtligen med en gynnande vind pas-
serat vår Stånd representations äfventyrliga farvat-
ten, och såmedelst undgått de vådor, för hvilka
annars åtminstone hvarje något djupgåerde förin-
drivg är utsait, attantingen fastna i dyn eller skam-
filas mot de konservativa klipporna, lärer ännu
en ganska kinkig färd återstå i anseende till de
kastbyar som hota vid sjelfva inloppet till ham-
nen. Att starka ansträngningar och försök från ett
och annat håll göras att om möjligt verka på re-
geringens öfvertygelse till förslagets förkastande,
har i dessa dazar mycket omtalats på börsen. Det
värsta är dock, ait enligt hvad man med. säkerhet
vet, absolut motsatta åsigter hos sjelfva Lrdamöterne
af regeringspersonalen råda i denna fråga likasom
1 många andra af någon större betydenhet. Det-
ta utgör också den enda förklarliga orsaken, hvar-
före hvarken Statstidningen eller någon af dess
drabanter irom periodiska pressen, yttrat ett enda
ord til! utveckling af opinionerna i en sak af så
utomordentlig vigt för den allmänna rörelsen som den-
na. Man hade väl eljest haft skäl att vänta, att
då dessa blad vid deras ifrande för lånesaken, an-
ört nödvändisheten att afhjelpa jordbrukarens för-
läzenhet såsom motiv dertill, så borde de äfven
haft ett ord för förslaget om Vexelstadgan, hvars
verkan till lättnad och lif i rörelsen samt mera
bestämdhet i affärers uppgörande ingen mäktat för-
neka, under alla de farhågor som i öfrigt blifvit
framletade och förespeglade om vådorna af de blif-
vande missbruken och af vexelrättens öfverdrifna
stränghet — en stränghet hvilken likväl icke är
större, än den som redan äger rum för slla lö-
pande reverser! — Emedlertid vore det åtminsto-
ne önskligt om någonting , vare sig för eller emot,
yttrades i saken i Statstidningens icke officiella af-
delning, på det att alla ännu återstående dubier
kunde utredas. Sådant kunde icke vara annat än ange
nämt både för H. M. Konungen, som ostridigt i detta,
som andra fall, ledes af en varm önskan att vidtaga det
som för landet är fördelaktigast, och för allmän-
heten, som deraf öfvertygades, att Rådgifvarne å:-
minstone icke voro likgiltiga för alll annat än an-
slag och Jän. Det skulle också genom em sådan
slutlig pröfning ofelbart visa sig, att om också nå-
gra olägenheter återstå att afbjelpa i Ständernas
förslog, så äro de ett intet i jemförelse med den
olö ägenbeten, att sjelfva saken skulle uppskjutas än-
vu i fem år. Och huru är det väl eljest tänk-
bart, a!t de kunnigaste och skickligaste affärsmän
så lifligt intresserat sig för för slaget, och a:t det-
samme, för att ej lägga hinder i vägen för sjelfva
sakens framgång, blifvit utan återremiss första gån-
gen bifallet i alla fyra Stånden, medan hufvudsak-
ligen inga ardre arbeta deremot, tn någre få, som
hafva ett direkt intresse att så sent som möj-
ligt se handeln på detta sätt emanciperas un-
d:n det tvång kapitalisterne pu kunna utöfva. Vi
förnya således vår önskan att den ministeriella pres-
sen måtte bryta sin munförsegling i denna sak.
En frimställning derom vore ätminstone ful!lt ut
så nyttig, som att fylla en hel veckas statstidnin-
ger med ytterligare pathetiska framställningar emot
tidningarna, ett ämne som de nästföljande fem å-
ren efter riksdagens slut synas kunna lemna oss
mer än tillräckligt rådrum att tas om med hvar-
annan.