svar, och han slöt en Konunga-bana lika förmör-
kd, som den kunnat, ledd af klokheten, vara ljus
och välgörande.
Rådföre vi historien om händelserna i andra län-
der, antingen nu eller i den icke långt bortgömda
iiden, så leconar den likartade, varnande efterdö-
men. Frankrike till exempel; Dess stora blodre-
volution framkallade ändå. mera af de bördor, som
beoepades på folket för att mätta hofvets och Aristo-
kratiens konstlade behof, än af de öfriga motiver,
som medserkade; och Robespierre sjelf, mördarku-
fans Envåldsberre, föll först då, när man visste, att
ban i fickan hade dekretet, som avgrep äganderät-
ten med förslag att j: mna all förmögenhet genom
S:atens magt, och göra all egendom till statens att
pro rata: utdelas åt individerne. Visserligen fick
Cerl X, Concilium sbeundi för tredje och sista gån-
gen, då han våldförde yttranderätten; men sinne-
na voro förberedde genom det jäsningsämne, som i
dem ingjutiis genom beständigt stigande skatter,
hraribland den till emigranternas skade-zersättning
var den oklokaste och mest betungande.
Tvyenne andra länder ssmmanmälte i vår tid ge-
nem en politisk konstsvarfning till en monarchie,
som skiljde sig åter, och ha nu hvar sin Konung.
Var icke orsaken till skiljsmässan: att det ena mera
litiiga folket icie fördrog det progressiva förtryc-
ket af oupphörliga fordringar för staten, och må-
hinda några temmeligen gcdigra bidrag åt sin be-
herskares enskilta skatt. Så har det variti all tid,
i alla land. Tiden tyckes då inne att lemna me-
ra uppmärksamhet åt administrativa grunder och
sätt. Varningen af tiderna är annars förlorad. —-
Inom alla samhällen är uppmärksamheten å förvalt-
ningarna i stigande spänning och tyckes hafva no-
ga fattat den sanning, att om det förr var vigtigast
för folken, att administrationen hvilade på gruvder
af Rätt och fördes med ordning, så t.rde detta nu
vara lika vigtigt för styrelserna, Några undersök-
nisgar huru inom åtskilliga af nuvaravde stater allt
nu tillgår böra icke vara utom allt intresse för oss,
för att kunna öfvergå till en applikativ blick å
vårt eget statsskick. Man ämnar några framställ-
ningar härom. De hade, om äfven förr framlagde
och gillade, haft alls ingen inverkan på nuvarande
Riksdag: Man kan sluta det af hvad som der pas-
serat; inoos dess definitiva åtgärder, som äga nog
mycket syskontycke af de äldre i familjen. Men
de är väl icke omöjligt, att åsigterna kunna för
kommande tider stadga sig och bilda en fast opi-
nion, som öfvergick till bandlingar af välgörande
irflytande på allmänt och enskildt väl. Derföre i-
bågkomme man det gamla: in maximis tentare fas.
(Fortsättes.)
ee