reformfrågor , kommit i en verklig klämma. För att draga sig derutur, har han än en gång tsgit till det gamla medlet, att aftrycka en gammal artikel (denna gången från Arzgusiden tredje från år 1329) för att visa, att han då tänkte precist som vu i frågan om reformerna, nemligen, att sedan man är ense om behofvet af saken , är sjelfva sättet på hvilket bristen skall afhjelpas. både det vigtigaste och svåraste. Olyckligtvis märker Nyare Argus: icke, huru. han härmed just anklagar sig sjelf. Ty, att sedan man är öfrerens att en reform behöfves, sjelfva sättet blir det; egentliga problemet, det begriper äfven den aldra enfaldigaste, och för att bevisa någonting sådant, behöfres icke att leta efter gamla årgångar af Argus isnusbodarna. Men att ouophörligen upprepa denna anmärkning , och likväl hvarken sjelf uppgifra något sätt, eller injåta sig uti någon vederläggning af dem som andra uppgifva, utan: om alla sätt.endast hålla sig vid det allmänna utrvopet: det duger icke, om man än emellanåt ger sig skan af att utdöma det gamla, det ar:en taktik, hvars egentliga halt och ändamål att arbeta för det stationära i samhället icke på längd kan döljas af charlataneriet, För deana orsak är det också som man hör att Nyare Argus numera står så väl hos de stationära, eller sig så kallande konservativa kotterierna, osktadt alla de sura äplen han i sina exklamatiorer om regeringspersonalens oduglighet öfver en bank c., då och då gifver vederbörande att bita på.