ULTRIKAKADNS.,
DISKUSSION I ENGELSKA UNDERHUSET
RÖRANDE IRLÄNDSKA KYRKANS IN-
KOMSTER.
(Forts. fr. N:o 11.)
Andra dagen öppnades debasten af Hr Sheil, som
yitrade sig på följande sätt: Man har: med myc-
ken omsorg utspridt, att Lord Grey icke delside li-
ka tänkesätt med förra ministeren i afseende på
Irländska kyrken. (Lord Stanley ropar: här, hör!)
Den ädle Lorden och hans högvälborne förbunds-
broder (Sir James Graham) roade sig med ironiska
bifallsrop; men de borde komma ibog, att Lord
Grey stannade qvar när de afgingo ur ministören;
att de togo afsked emedan kyrkokommissisnen till-
sattes, och att denna kommission var grundad på
samma princip, som Lord Russells motion; således,
nar man lägger grefve Greys son, Lord Howicks i går
inför Huset gjorda tydliga och bestämda förklaring till-
sammans med den omständighet, a:t grefven fortfor att
vara minister, sedan den ädie Lorden (Stanley) ech
hans bundsförvant resignerat, så skulle man i sanniog
vara en stor skepticus för att betvifla den full-
lomliga öfrerensstämmelse, som i denna fråga råd-
de mellan grefve Grey och Melbourneska kabinet-
tet. (Höga bifallsrop.) Detta var en högst vigtig
omständighet; och Engelska folket kunde vara för-
vissadt, att den stora grundsats, hvarpå Lord Rus-
sells motion var bygd, gillades af den utmärktaste
statsmannen i England — den man, som hade den
största erfarenheter, de mest omfattande åsigter,
na, och som uträttat mest af alla för Engelka fol-
ket. (Bifallsrop.) Den ädle Lorden, ledamoten för
Lancashire, (Stanley) måtte göra hvad grimacer han
behagade; talaren trotsade honom att vederlägga den
slutsats, hvartill ban nu kommit. Efter att haf-
va upptagit till vederläggning några af de föregå-
ende talarnes inkast, fortfor Hr Shei!: Skjutej skul-
den på emarcipationen för sakernes ställning i Irland;
det är reformen, som åstadkommit den. Hafva vi
väl: doldt sanningen? När reformbillen var före
i Huset, yttrade tslaren rent ut, att en reform i
kyrkan blefve den oundvikliga följden af en reform
i staten, och att, liksom Engelska folket icke läng-
re ville tå!a att köpingar utan valmän skickade le-
damötser till parlamentet, på samma sätt skulle man
icke längre i Irland förd-aga det orimliga af en kyr-
ka utan församlingar. (Höga bifallsrop.) Den högväl-
borne baronetea, ledamoten för Cumberland (Graham),
borde med sina grundsatser alldrig hafra understödt
reformbillep. Han borde hafva förenat sig med Hr
Croker, från hvars beundransvärda tal förliden af-
ton han lånat så många revolutonära prydnader.
Det var nästan samma språk, Hr QCroker nyttjade
då han talade om de händelser, som ledde till re-
publiken, med den skillnad blott att Hr Croker ut-
pekat Hampden och Pym, och Sir Grabam der-
emot ökfverste Leith Hav. (skratt.) Den hedervärde
ledamoten hade likväl begått ett misstag, då han
sagt att öfversten var ledamot af dåvarande styrel-
sen. Hos en annan skulle detta hafva blifsit an-
sedt för en vrärgd framställning, men det kunde
endast anses för ett minnesfel hos en man af så
stark religionskänsla som Sir James, A propos af
religiöst folk — dessa herrar, som stå i sådant rop
för helighet, förvandlas stundom till förfsrliga if-
rare; om de verkligen äro så enfaldiga som duf-or,
så hafva de också någon likbet med det djuret,
hvars slughet det ålägges oss att taga som mönster.
(Bifallsrep.) Om ni tänker olika med dem, så får
ni känna på odium theologicum; deres fordna kam-
rater anse de föga bättre än politici från socken-
stugan, och Lord Grey är i deras ögon ingenting
annat än en lagstiftande röfvare. (Bifallsrop.) Men
j:g fritager Sir james helt och hållet från hvarje
orent motifs han handlar oegennyttigt, och tror att
kyrkofrågan är förderflig för honom. (Bifallsrop.)
Hvad! Skulle väl den högvälborne Baroneten vilja ta-
ga 30 proc: från en ärlig kreditor — till denna grad
utplåna gränsen mellan mitt och dit? Skulle han
väl vilja befria dem, som haf:a stora inpteckningar,
från detta betryck — men vägra att aflyfta den o-
fantliga börda, under hvilken Irland dignar? (Bi-
fallsrop). Men kunde det väl vara hans alfvar, då
han påstod att ingen förändring kunde vidtagas med
kyrkans egendom? Om denna lära vore rigtig, så
skulle Protestantiska kyrkan icke hafva rätt till ett
enda tunnland jord. Det skulle vara helt och hål-
let ogiltigt, att sådan egendom kammit ; hennec