Så stillheten och friden Likt dufvor uti Almen bo, 1 dessa. träds förening Det derför tycktes visa sig En djup och helig mening — — — Jag gick förbi — och gladde mig. Då kom en il. Jag hörde Ett brak, och såg mig om — — och såg .. Ack! Almens krona rörde Vid jordens mull . . . . Hon bruten låg. Och Eken sina lockar, De gröna, slet vid stormens tjut, Och strödde dem i flockar Kring sig i vilda vinden ut. Dess suckar stammen skaka, Och denna klagan hörs deri: Min maka, O! min maka! Det är förbi — — — det är förbi. — Du, en utaf de skilda! Du, Ekens motbild. Arme vän! O! känner du det vilda Otrösteliga rop igen? Ack Broder! Ack förgäfves Vi böljorna att stanna be! Med dem mot skyn vi häfvas Och sänks i djupet, liksom de. Ty allt, allting är vordet Förgängligt och tar snarligt slut. Så är det hemska ordet, Som högt förkunnas hvar minut. Att finna och att mista, Två lagar äro för vår jord. Men, utaf dem, den sista För himlens rike är ej gjord. Ty på de sällas kuster, Der bortom tidens viida haf, Vet man ej af förluster, Och mistning vet man der cj af. Och dädan börs en stämma Som säger: Det är ej förbi! Din tår, O make, bämma. Det finns en evig harmoni! Här finns den. — Här förenas Hvad för hvartannat skapadt är; Ej skiljas mer den enas Tirån den andras vägar här. O! lyssna till den röster, Så är de sorgsna vänners bön. Det är den enda tröstenr, Men ock en tröst, så ljuf och skön. O. F.