vinnas utan väda, utan för mycket besvär, utan
uppoffring af egen beqvämlighet, men som fruktar
att stöta sig med det onda, emedan det onda är
mäktigt, och den mäktige kan skada. Denna ljum-
het afkyles så lätt af faran, af utsigten till e-
gen fördel; hon är derföre den bss!a och snvarast
förvärfvade, samt framför allt den, som minst
retar moståndaren. Med moderation på läp-
parne, kan man både länge och beqvämli-
gen iumla om i en låtsad bardalek, der in-
ga sår vankas, och intet lif förspilles, men
som gifver mången åskådare ett högt begrepp
om de fäktandes mod och beslutsamhet. Man drsr
sig sedan, å ömse sidor oskadd, makligen ur stri-
den, aär tillfället så medgifver, och på sin höjd bar
det döda vapnet fått uppbäre några bulor.
Denna moderations antipod är extravagansen, men
tämmeligen nära beslägtad dermed, som vanligen är
fallet med all ytterlighet. Det är denna liberalis-
mens berserksgång, som stundom öfverfaller vissa
menniskor, med heta hufvuden och kalla hjertan.
De brusa upp i vildt raseri, slå blindt omkring sig,
på hvem de träffa, och deras framfaist är verkligen
oemotståndlig, så länge ruset varar; men detta för-
går snart, som allt rus, och slapphet och maktlös-
het följa derpå. Det blir då icke någonting förvå-
nande om man finner dessa berserker öfvergå till
sina fordna fienders leder, och Jacobinen förvand-
las till en Uliras. Han har derföre icke bytt na-
tur. Hans frihbetsnit var likasom hans frihetshat,
endast en följd af samma obestämdhe: i begreppen,
af samma liknöjdbet för något högre mål, och sam-
ma tillgifvenhbet för sin egen fördel. Allt svärmeri
är en sinnlighet, och sinnligheten är blott en af
egoismens arter.
Nej, den sanna liberalismen, det rediiga nitet för
ljus, för rättvisa, för samhälle och mensklighet, för-
kastar lika den ljumma moderationen, och den öf-
versjudande exaltationen. Hon ärar och värderar
denna sans, denna hofsamhet i framställningssättet,
som för ingen del är främmande för hennves väsende.
Hon vet att de behöfvas, att de äro oundgängliga,
då fråga är om att uppställa principer, att ordna
begrepp, att vederlägga villomeningar. Det är vä-
gen som med långsam möda, men ihärdig flit må-
ste banas öfver oländiga marker, der man måste
fortgå med lugn öfvrerläggning, men icke rädas att
när det är nödigt spränga undan hindret af några
framskjutande klippor. Anmäörtom, att det van-
ligen är emot missbruken, som det rättas försvara-
re uppreser sig, och det är här, som skillnaden vi-
sar sig, emellan de låtsade och verkliga vännerna
af reformer. De förra inse, att det är missbruken,
som ligga dem om bhjertat, hvilka deraf draga nyt-
ta, alt de nödvändigt måste använda all sin makt
för att bibehålla dem, och att det sålusda är far-
ligt att gå bröstgänges tillväga. De förskansa sig
derföre visligen inom moderationens bålverk, bakom
hviltet de väl veta att de icke mycket uträtta, men
hvarifrån reträtten åtminstone är säker. De sedna-
re deremot känna att de måste våga en strid på
lif och död, om de vilja ens öga hopp om seger.
De ställa sig derföre modigt fram på fältet, sätta
sitt öppna bröst mot faran, lugna för dess annal-
kande, sorglösa för sig sjelfva, bekymrade endast
för den sak de föra. Väl kunna de falla, men de
tro dock, att saken skall bestå. Dessa båda lifvas
af olika motiver, och derföre är deras handlingssätt
olika. Samtiden bedömmer dem också vanligtvis
olika; bon kallar de förra kloka, försigtiga perso-
ner, som ej blottställt sig sjelfva, och som derföre
möjligtvis kunna räkna på sina motståndares und-
seende; de sednare deremot hedrar hon icke säl-
lan med namnet af dårar, som ej betänkte hvad de
vågade, och för hvilka hon endast hade en gärd af
beundran, i fall de segra. Men hvad hade mensk-
ligbeten varit utan dessa dårar och på hvad punkt
stode verldevs hyfsning nu, om de varit moderata?
Då solen höjer sig öfver lappens fjäll, äro dess
strålar ej besvärliga, de bränna icke, och man be-
höfver ej sucka öfver middagshettan. Men bon
f. amkallar också endast den ofruktbara dvärjbjör-
ken. I de varma klimaterna åter, kan väl. en och
annan få solstygn, cch den försmögtande vandraren
klagar öfver de brinnande blickar hon sänder.
Men utom dem, skulle hon väl mogna drufvan,
knyta den ädla frukten, och bjuda palmen och ce-
dern-höja mot skyn sina kronor? Så äfven den lå-
ga, som i ett ädelt mMepniskobröst brinner för san-
ningen, för rättvisan och den eviga skönheten.
Tror man väl att denna eld i hijertat.ej skall spri-
åa et TÄT mn AR AR RF PLA AR oo RR LR