slutet skulle genomarnilvas. Nu halva de iorutsagda följderna inträffat — och då klagar man öfver dem. — Med skäl må man beklaga, att äfven de mindre hemmzansegarnes egendom blifvit belastad med ansvarsförbindelse för påstådde fö: deler, af hvilka de ej kunna komma i åtnjutande. Men den rätta tidpunkten, då denna ömhet för den mindre bemedlade jordbrukareklassen bordt visa sig, är redan förbi, Nu mera kan man icke hafva afseende på annat än hypoteksföreniogarnas och dessa mindre jordbrukares bestånd; och om det, såsom händelsen verkligen är, med ingenderas säkerhet låter sig förena att små bemmansdelar få inträda i bolagen, så blir hvarje hänsyftning på en hos representanten från vissa mindre skuldsatta provinser förmodad kallsinnighet mot den ringare jordbrukareklassen, lika obillig, som den är ogrundad och vrång. Hufvudfråigan är pu denna: huru må staten reddas från äfventyr af den ingångna garantien? Från denna synpunkt utgick talarer, och trodde sig jemväl derigenom ådagalägga det vwerkligaste deltagande för de skuldsatta bland allmogen. Det enda medlet att förekomma våda för det allmänna, måste åter sökas i hypoteksföreningarnes soliditet. Men att minimisumman för inträdesrätt skulle nedsättas, kan omöjligen förenas hvarken med föreningarnes bestånd eller med de mindre jordbrukarnes sanna fördel. Det verkliga värdet af en liten fastighet beror af förstörbara beståndsdelar, åbyggnad, stängsel, häfd m. m. i vida större proportion, än en större egendoms värde deraf beror. En hypoteksförening, i hvilken många sådana hemmansdelar vore delägare, blottställdes derföre vida mer för förluster. Kostnaderna för inträdet i föreningen blifva i det närmaste de samma för en liten egendom som för en stor, och betaga således den förra en betydlig del af de förespeglade fördelarna, Äfven förvaltningskostnaderna blifva nästan desamma. Den till deras bestridande beräknade procent af årliga inbetalningen, blifver derföre i ssmma mån otillräcklig för föreningens administration, som bolaget sammansät!es af en mängd små hemman. Det ligger i sakens natur, att endast de större godsägare — endast de rika — kunna draga fördel af dessa inrättningar. Mot de små hemmansägarne ådagalägger man nu allrabäst sin ömhet, om man sätter minimisumman hög, och derigenom förekommer deras inledande i en inrättning, på hvars föregifna gagn de skola se sig illa bedragna. Utskottet har föreslagit 4,000 Rdr rglds. Talaren yrkade, att intet hemman, som ej uppgår till 10,000 Rdr borde få inträda i föreningen. Den oundvikliga följden af föreningarne blir i annat fall allmogens ohjelpliga skuldsättning och undergång. — Ägaren af ett hemman, värdt 4,000 Rdr rglds irgår i hypoteksföreningen, och kan då skuldsätta hemmanet för halfva värdet, 2000 Rdr: denna kan derigenom vinna fördelar; men om hemmanet öfvergår till annan ägare med denna skuldsättning i hypoteksföreningen, är väl denna i bättre belägenhet än om han skuldsatt sig hos enskilt person? Skall han icke årligen betala 6 proc. till hypoteksföreningen? Först då om han hinner upplefva de 38 eller 40 amorteringsårens förlopp, skulle hans ställning vara förbättrad. Men under denna väntningstid, hvilka tillgångar har han för hemmanets häfd och sitt hushåll? Räntan af de öfriga 2000 Rdr, och intet mer. I de flesta fall förmår en sådan hemmansegare icke afbörda räntan af sin skuld; om icke genom nya lån. Det är blott en stor egendom, som möjligen kan bära skuldsättving till halfva värdet, och lemna innehafvaren öfverskott för dess nödtorftiga bergning. Sättes minimisumman låg, så inleder man derigenom en stor del af allmogen i samma förderfliga skuldsättning, hvaröfver man i några orter nu klagar. Dess små fastigheter, belastade med skulder, skola då inom kort gå utur allmogens händer i de större godsägarnes. — Talaren beklagade om mången finner sig bedragen då inträde i hypoteksföreninarne måste vägras honom: beklagade äfven om någon skulle ångra beslutet, då följderna framträda i verkligheten. Det är illa; men, yttrade talaren, nu är derom ingenting annat att säga, än det gamla: min kära George Dandin, du bar sjelf velat så hafva det. Häri instämde Doktor BJÖRKMAN, Prostarne LAURENIUS, P.G. SVEDELIUS och NORDIN, För återremiss af Betänkandet och på samma skäl som Doktor Hasselroth, yttrade sig Prosten AFZELIUS, Doktor MOREN (med särskild uppmärksan het fäctad nå ReserVvationen af Pikedage