sättningen alltid utgår i ett afmätt förhållande till skadan; e) att räntan bör beräknas, icke från vexelns utgifningsdag, utan från den dag, då den bort af godkännaren betalas. Om man tänker sig, att en för 3 månader sedan från Göteborg på Stockholm dragen och i morgon förfallen vexel i dag köpes samt i morgon presenteras hos godkännarea till inlösen, ännu utan något lagligt auspråk på ränta, men då icke genast honoreras, så är det väl svårt att inse något giltigt skäl, hvarföre köparen skulle vara berättigad att i öfvermorgon af öfverlåtaren utfordra, icke blott hela kapitalet, utan äfven 3 månaders ränta, Det origtiga häri visar sig också derigenom, att borgenären emot godkännaren icke har rått till ränta för längre tid, än ifrån förfallodagen, alltså emot vexelgifvare och öfverlåtare skulle hafva hättre rätt, än emot den, som, sedan han accepterat vexeln, brister i betalningen; . f) att, så snart den återgångna vexeln är ställd att betalas i utländskt mynt, och liqviden här sker efter kurs, det vill säga, icke med det mynt, hvarå vexeln lyder, utan efter pris å ny vexel, betalbar efter någon tids föriopp, så bör vexelionehafvaren åtnjuta ränta under den nya vexelns förfallotid, dock med afräkning af den tid, som för den protesterade vexeln, efter dess lydelse, ännu kan återstå. En upperbar förlust skulle eljest tillskyndas vexelinnehafvaren; och just i denna omständighet bör man förmodligen söka egentliga grunden dertill, att, enligt gamla Vexelstadgan, vexelinnehafvaren äger, när vexel med protest återkommit, af öfverlåtare och utgifvare fordra ränta ända ifrån utgifningsdagen; men rätteligen är det icke för den innan förfallodagen förflutna tiden, utan för det uppehåll i betalningen, hvilket medföljer ny vexel, som ränta tillkommer borgenären. Vexelstadgans föreskrif: i denna del är således, för det slag af vexlar den egentligen angår, eller vexlar i utländskt mynt, mindre rigtig; och den är, efter hvad det ofvananförda exemplet utvisar, ännu mindre tillämplig i afseende på inrikes vexlar; g) att innehafvaren af återgången vexel bör ega rättighet att vända sitt betalningsanspråk, ej allenast emot vexelgifvaren och sista öfverlåtaren, utan emot hvilken af öfverlåtarne honom godt synes. En inskränkning i utsökningsrätten emot öfverlåtare derhän, att fordringsägaren skulle vara pligtig i främsta rummet vända sig emot den, som öfverlåtit på bonom sjelf, samt först om betalning der brister, få söka den näst föregående, och så vidare i ordningen uppåt, synes icke gagna någondera parten, utan tvertom medföra ömsesidiga olägenheter, såsom uppehåll i borgenärens liqviderande, och ökade kostnader, hvilka slutligen drabba den äldre öfverlåtaren, och som kunnat undvikas, om denne fått sökas direkte. En sådan princip skulle nästan utesluta möjligheten af godvillig liqvid genom äldre öfverlåtare, förr än turen kommit till honom; ty om vexelinnehafvaren försummat sig emot den senare öfverlåtaren, så har han äfven förlorat all rätt emot de föregående, och den ibland dessa, som erlade betalningen i första hand, skulle i sådant fall förmodligen icke kunna göra någon talan gällande emot dem, som äro öfver honom. Principen komme ock att möta svårigheter derutinnan, att man nödgades antingen följa vexelinnehafvarens utsökningsåtgärder, steg för steg, från den ena till den andra öfverlåtaren, med föreläggande af nya fatalier, eller ock lemna hans anspråk emot de äldre öfverlåtarne, obegränsadt af annan preskriptionstid, än den tioåriga. Med stöd häraf får Utskottet, som, hvad Hr Frih: Kantzows motion serskildt beträffar, bör hänvisa till det utlåtande Utskottet afger i anledning af återremisser utaf dess betänkande N:o 64, i fråga om antagande af en fri assigneringsrätt enskilde emellan, härmedelst vördsamligen föreslå: att med upphäfvande af Kongl. Maj:ts förnyade vexelstadga den 21 Januari 1748, Kongl. förordningen den 12 Juni 1816, angående vissa delar af vexelhandeln, Kongl. kungörelsen den 7 Augusti 1816, angående förhållandet med vexlar i Svenskt mynt, som å utrikes ort äro dragne på i riket vistande man, Kongl. kungörelsen den 7 Mej 1817, angående hvad iakttagas bör i anseende till vexlar och invisningar, ställde att betalas i Svenskt mynt för utlsnsk mans räkning, Kongl. brefvet den 5 Nov. 1817 och Kommersekollegii derpå grundade kungörelse den 24 i samma månad, angående hvad som bör iakttagas vid uppköp af vexelbref genom syssloman, Kongl. brefvet till Kommersekollegium