sättningen alltid utgår i ett afmätt förhållande till
skadan;
e) att räntan bör beräknas, icke från vexelns ut-
gifningsdag, utan från den dag, då den bort af
godkännaren betalas. Om man tänker sig, att en
för 3 månader sedan från Göteborg på Stockholm
dragen och i morgon förfallen vexel i dag köpes
samt i morgon presenteras hos godkännarea till in-
lösen, ännu utan något lagligt auspråk på ränta,
men då icke genast honoreras, så är det väl svårt
att inse något giltigt skäl, hvarföre köparen skulle
vara berättigad att i öfvermorgon af öfverlåtaren
utfordra, icke blott hela kapitalet, utan äfven 3
månaders ränta, Det origtiga häri visar sig också
derigenom, att borgenären emot godkännaren icke
har rått till ränta för längre tid, än ifrån förfallo-
dagen, alltså emot vexelgifvare och öfverlåtare skul-
le hafva hättre rätt, än emot den, som, sedan han
accepterat vexeln, brister i betalningen; .
f) att, så snart den återgångna vexeln är ställd
att betalas i utländskt mynt, och liqviden här sker
efter kurs, det vill säga, icke med det mynt, hvarå
vexeln lyder, utan efter pris å ny vexel, betalbar
efter någon tids föriopp, så bör vexelionehafvaren
åtnjuta ränta under den nya vexelns förfallotid,
dock med afräkning af den tid, som för den pro-
testerade vexeln, efter dess lydelse, ännu kan åter-
stå. En upperbar förlust skulle eljest tillskyndas
vexelinnehafvaren; och just i denna omständighet
bör man förmodligen söka egentliga grunden der-
till, att, enligt gamla Vexelstadgan, vexelinnehafva-
ren äger, när vexel med protest återkommit, af öf-
verlåtare och utgifvare fordra ränta ända ifrån ut-
gifningsdagen; men rätteligen är det icke för den
innan förfallodagen förflutna tiden, utan för det
uppehåll i betalningen, hvilket medföljer ny vexel,
som ränta tillkommer borgenären. Vexelstadgans fö-
reskrif: i denna del är således, för det slag af vexlar
den egentligen angår, eller vexlar i utländskt mynt,
mindre rigtig; och den är, efter hvad det ofvan-
anförda exemplet utvisar, ännu mindre tillämplig i
afseende på inrikes vexlar;
g) att innehafvaren af återgången vexel bör ega
rättighet att vända sitt betalningsanspråk, ej al-
lenast emot vexelgifvaren och sista öfverlåtaren, u-
tan emot hvilken af öfverlåtarne honom godt synes.
En inskränkning i utsökningsrätten emot öfverlåta-
re derhän, att fordringsägaren skulle vara pligtig i
främsta rummet vända sig emot den, som öfverlå-
tit på bonom sjelf, samt först om betalning der
brister, få söka den näst föregående, och så vidare
i ordningen uppåt, synes icke gagna någondera par-
ten, utan tvertom medföra ömsesidiga olägenheter,
såsom uppehåll i borgenärens liqviderande, och ö-
kade kostnader, hvilka slutligen drabba den äldre
öfverlåtaren, och som kunnat undvikas, om denne
fått sökas direkte. En sådan princip skulle nästan
utesluta möjligheten af godvillig liqvid genom äl-
dre öfverlåtare, förr än turen kommit till honom;
ty om vexelinnehafvaren försummat sig emot den
senare öfverlåtaren, så har han äfven förlorat all
rätt emot de föregående, och den ibland dessa, som er-
lade betalningen i första hand, skulle i sådant fall
förmodligen icke kunna göra någon talan gällande
emot dem, som äro öfver honom. Principen kom-
me ock att möta svårigheter derutinnan, att man nöd-
gades antingen följa vexelinnehafvarens utsöknings-
åtgärder, steg för steg, från den ena till den an-
dra öfverlåtaren, med föreläggande af nya fatalier,
eller ock lemna hans anspråk emot de äldre öf-
verlåtarne, obegränsadt af annan preskriptionstid,
än den tioåriga.
Med stöd häraf får Utskottet, som, hvad Hr Frih:
Kantzows motion serskildt beträffar, bör hän-
visa till det utlåtande Utskottet afger i anledning
af återremisser utaf dess betänkande N:o 64, i frå-
ga om antagande af en fri assigneringsrätt enskilde
emellan, härmedelst vördsamligen föreslå:
att med upphäfvande af Kongl. Maj:ts förnyade
vexelstadga den 21 Januari 1748, Kongl. förord-
ningen den 12 Juni 1816, angående vissa delar af
vexelhandeln, Kongl. kungörelsen den 7 Augusti
1816, angående förhållandet med vexlar i Svenskt
mynt, som å utrikes ort äro dragne på i riket vi-
stande man, Kongl. kungörelsen den 7 Mej 1817,
angående hvad iakttagas bör i anseende till vexlar
och invisningar, ställde att betalas i Svenskt mynt
för utlsnsk mans räkning, Kongl. brefvet den 5
Nov. 1817 och Kommersekollegii derpå grundade
kungörelse den 24 i samma månad, angående hvad
som bör iakttagas vid uppköp af vexelbref genom
syssloman, Kongl. brefvet till Kommersekollegium