dant måtte ske, men jag anser det icke vara ändamålsenligt, att staten söker att genom konstlade medel framtvinga låneanstalter, för hvilkas bildande våra kredit!lagar och kreditbruk ännu lägga så många hinder i vägen. Och för att vara uppriktig, är min öaoskan den, att icke några sådana föreningar må uppstå, så vida det icke kan ske, utan statens garanti. Må man då hellre uppskjuta dermed, till dess inrättningarne kunna framstå af sig sjeifva! Men kunna de bildas på de grunder Utskottet föreslagit så äro de åtminstone baserade på så solida principer, att staten ej synes kunna derigenom niågot äfventyra, och det skall då blifva mig en angenäm öfverraskning att erfara deras uppkomst. Beträffande Hr Rosenblads anmärkning vid första unkten i Betänkandet, af hvars mindre bestämda ordaiydelse Hr Rosenblad dragit den slutsats, att Hypoteksföreningar skulle ega rätt att upplåna medel på 8 å 10 dagars uppsägningstid, så, ehuru jag medgifver, att ordalydelsen kunnat vara mer bestämd, befarar jag dock ej, med de i öfrigt för Hypoteksföreningar stadgade grunder, hvarken att Direktionen af en dylik förening skulle våga upptaga lån emot korrt uppsägningstid, ej eller hvad som torde vara den bästa kontrollen emot missbruk i denna del, att någon enskild penningeegare skulle våga på dessa villkor till föreningarne utlåna sine medel. Jag fortfar i min anhållan om bifall till Betänkandet. LAG-UTSKOTTETS BETÄNKANDE OM EN NY VEXELSTADGA har nu till Riks-Ståncen inkommit, och lyder med uteslutande af reciten, som följer: Lag-Utskottet, som tagit kännedom, ej mindre om det, på Kongl. Maj:ts Nådiga befallning, uti skrifvelse till Kommerce-Kollegium den 12 Juni 1816, af bemälie Kollegium upprättade och den 11 Juni 1833 till Kongl. Maj:ts Handelsoch Finansexpedition inkomne förslag till förnyad Vexelstadga, än äfven om åtskillige, dels från Stockholms Börs, dels från andra städers handelskorpser, till bemälte expedition inlemnade opinionsyttringar, rörande fördelarne af inrikes vexelrätts införande har, efier sorgfälligt öfvervägande häraf, för sig stadgadt följande grunder: a) att alla vexlar, antingen de komma under namn af inrikes eller utrikes, ställas under en och samma vexellag, utan annan skiljaktighet, än att, i afseende på de förra, en viss minimisumma bestämmes; b) att, i stället för åtskilliga af de till tiden högst inskränkta fatalier, hvarpi, enligt 1748 års vexelstadga, vexelinnehafvarens hela betalningsrätt emot vexelgifvare och öfverlåtare nu beror, andra, mera enkla och mera lätt iakttagna bevakningsåtgärder böra föreskrifvas; och att följaktligen, enär vexelgifvares och öfverlåtares rätt kan bevaras derigenom: 1:0 att, då vexel är förfallen, till betalning, sådan genast fordras; 2:0 att, när vexeln är ställd att betalas vid eller efter uppvisandet, densamma varder inom viss kort tid upprvist; och 3:o att innehafvare af protesterad vexel, inom viss kort tid ifrån förfallodagen, gör sin återgångstalan gällande; — lagens föreskrifter, angående hvad innehafvaren måste iakttaga, för att emot vexelgifvare och öfverlåtare bibehålla sin rätt, alltså böra till nyssnärande åligganden inskränkas. : Härigenom besvaras ock, på ett, efter Utskottets omdöme, fullt rättsenligt sätt, den fråga, som redan länge utgjort ett tvisteimne emellan personer, hvilka idka vexelhandel, rmemligen huruvida vexelgifvaren eller vexeltagaren skall hafva åliggandet att afsända vexeln till accept. Äfventyret blir vexeltagarens, derest han försummar att presentera vexeln senast vid förfallotiden, när sådan är bestämd, men eljest inom viss tid från utgifvandet; hvaremot det blir vexelgifvarens sak, att, i händelse han för egen efterrättelse, i afseende på sin och godkännarens inbördes ställning, vill hafva vexeln förr presenterad, derom sjelf draga försorg. Denna grundsats instämmer med Preussens, Frankrikes, Nederländernas och Danmarks vexellagar, hvilka Utskottet, så väl i denna omständighet, som äfven i flere andra hänseenden, rådfört; ec) att den nuvarande höga vexelräntan bör nedsättas. Stadgandet om 12 procents ränta för protesterad vexel står i sammanhang med föreskrifterne om densammas återskickande med omgående post, samt om skyldigheten att, inom 24 timmar efter postens ankomst, fordra betalning. Så snart åter