langi6 Sstudla ta ttUilsadiulldal mnmctUu cr ala Dlalu-
ning af tvänne i verkligheten mot hvarannan fi-
entliga elementer. Hvad emedlertid en hvar inser,
måste konungamakten äfven inse; och man kan icke
b:gära att hon skall låta sig insöfvas i förlitande
till ett opålitligt fredstillstånd. Deraf kommer nöd-
vändigheten för henne att hålla vakt omkring sitt
prerogativ, och att personligen natt och dag vaka
öfver, alt ingen må göra henne skada. Sådan är
anledningen till den obändiga envisheten att vilja
personligen styra, och som föranleder den stora kla-
golåten emot den, hvilken nu bär Konungatiteln.
Alla äro utan motsägelse öfverens, att denna e-
gensinnighet är förstörande för den representativa
monarkien, och att en från lagligt ansvar befriad
Furste, som tillåter sig att hafva en vilja och att
imponera på lagligen ansvariga ministrar, eller som
till och med understundom sköter sakerna alldeles
utan dem, när sådant faller honom in, förhåller
sig på ett sitt, som ej förnuftigtvis sammanhänger
med någon regeriogsthöorie, hvilken man än ville
antaga. Det är väl icke helt och hållet despotism,
emedan makten ändock måste något tvinga sig och
förställa sina afsigter, för att hålla valmännens
representanter vid godt mod; men det är lika litet
hvad man kallar representativ monarki, emedan
folkets ombud icle kunna veta till hvem eller
hvilka de skola hålla sig i fråga om Regeringens
oordentligheter eller möjliga förräderier, när sam-
me ministrar, som borde ansvara derför endast ä-
ro löjliga marionetter, hvilta man icke med godt
samvete kan beskylla för andras gerningar,
Ett sådant regeringssätt, som hvarken är oin-
skränkt monarki, eller representativ monarki, eller
republik, som hvarken har typ eller exempel i
det förflutna, och som, om man så vill, blott kan
kallas den absurda regeringen, är på visst sätt tilli-
ka en nödvändighets-regering, i den mening nem-
ligen, att dynasti-intresset nödgar den att vara
hvad hon är.
I afseende på nationalandan, nationallynnet, äro
de lika förvillade, som råda Konungamakten att
visa sin makt, som de, hvilka uppbjuda henne att
tillintetgöra sig sjelf. Att sitta upp, (monter å
cheval) hvarmed menas att återställa censuren och
afskaffa folkrepresentationen, skulle visserligen vara
en galenskap; men månne icke 1 vår tid det vore på
Konungamakiens sida en lika oförnuftig handling, att
afsäga sig allt slags politisk verksamhet, att endast
throna eller regera utan att styra för att följa
den rena teoriens stränga ordamening; och månne
sådant kunde böra sig i åsynen af en nation, som
redan är för mycket upplyst för att gerna fördra-
ga i staten en Embetsman utan embets-bestyr,
Om Regeringen af den 7 Augusti på goda skäl
inser, alt hon ej i tjugufyra timmar kunde öfver-
lefva en statskupp mot grundlagen, om han å an-
dra sidan känner, att det icke fiones för henne nå-
gon säkerket deräst hon låter den Kungliga farko-
sten vagga fram alltefter de parlamentariska stor-
marna: godtycke, nödgas hon ju således fullfölja sin
stråt, slingrande såsom vi nu se henne; de fakto
styrande, men nekande att hon styr; egande mnå-
gra betjenter, som han kallar ministrar, och stän-
digt sysselsatt att förlika sina tjenares egenkärlek
och det parlamentariskt passande med sin person-
liga ställnings fördelar.
Det är denna ställning, som är falsk; och följ-
aktligen är allt hvad deraf härflyter falskt, förvir-
rad: och provisorisoriskt. Konungamakten skall
visserligen finna ministrar, äfven med vilkor
att bjuda öfver deras öfvertygelse; men vivåge på-
slå, att dessa ministrar icke skola bättre än deras
företrädare kunna afvända den trängande nödvän-
dighet, som medfört dessas fall Det är
oemotståndligt nödvändigt att folkrepresentationen
måste vara ingenting, för att Konungamakten skall
vara något: ett obetydande parlament skall alltid
tilda en obetydande minister, och en stark Konun-
gamakt; men ett mägtigt parlament måste snart ut-
ur sitt sköte låta utgå en minister, som är stark
nvg att tämja denna makt, ock tidsandan gör sedan
ct öfriga. Sakerna skola förblifva provisoriska
som de äro; och med eller utan parlamentariska kal-
lelser, skola vi skåda huru nya betjente taga port-
följerna i besittning, för att snart åter lemna
den i andra händer. Dessa skakningar i maktbe-
styrets machineri, måste vålla en brytning, om man
ej från de sista paroxysmerna af dess fyraåriga
trånsjukdom får sluta till en snar död.
(Enskild bkarvecnandenc Y