langi6 Sstudla ta ttUilsadiulldal mnmctUu cr ala Dlaluning af tvänne i verkligheten mot hvarannan fientliga elementer. Hvad emedlertid en hvar inser, måste konungamakten äfven inse; och man kan icke b:gära att hon skall låta sig insöfvas i förlitande till ett opålitligt fredstillstånd. Deraf kommer nödvändigheten för henne att hålla vakt omkring sitt prerogativ, och att personligen natt och dag vaka öfver, alt ingen må göra henne skada. Sådan är anledningen till den obändiga envisheten att vilja personligen styra, och som föranleder den stora klagolåten emot den, hvilken nu bär Konungatiteln. Alla äro utan motsägelse öfverens, att denna egensinnighet är förstörande för den representativa monarkien, och att en från lagligt ansvar befriad Furste, som tillåter sig att hafva en vilja och att imponera på lagligen ansvariga ministrar, eller som till och med understundom sköter sakerna alldeles utan dem, när sådant faller honom in, förhåller sig på ett sitt, som ej förnuftigtvis sammanhänger med någon regeriogsthöorie, hvilken man än ville antaga. Det är väl icke helt och hållet despotism, emedan makten ändock måste något tvinga sig och förställa sina afsigter, för att hålla valmännens representanter vid godt mod; men det är lika litet hvad man kallar representativ monarki, emedan folkets ombud icle kunna veta till hvem eller hvilka de skola hålla sig i fråga om Regeringens oordentligheter eller möjliga förräderier, när samme ministrar, som borde ansvara derför endast äro löjliga marionetter, hvilta man icke med godt samvete kan beskylla för andras gerningar, Ett sådant regeringssätt, som hvarken är oinskränkt monarki, eller representativ monarki, eller republik, som hvarken har typ eller exempel i det förflutna, och som, om man så vill, blott kan kallas den absurda regeringen, är på visst sätt tillika en nödvändighets-regering, i den mening nemligen, att dynasti-intresset nödgar den att vara hvad hon är. I afseende på nationalandan, nationallynnet, äro de lika förvillade, som råda Konungamakten att visa sin makt, som de, hvilka uppbjuda henne att tillintetgöra sig sjelf. Att sitta upp, (monter å cheval) hvarmed menas att återställa censuren och afskaffa folkrepresentationen, skulle visserligen vara en galenskap; men månne icke 1 vår tid det vore på Konungamakiens sida en lika oförnuftig handling, att afsäga sig allt slags politisk verksamhet, att endast throna eller regera utan att styra för att följa den rena teoriens stränga ordamening; och månne sådant kunde böra sig i åsynen af en nation, som redan är för mycket upplyst för att gerna fördraga i staten en Embetsman utan embets-bestyr, Om Regeringen af den 7 Augusti på goda skäl inser, alt hon ej i tjugufyra timmar kunde öfverlefva en statskupp mot grundlagen, om han å andra sidan känner, att det icke fiones för henne någon säkerket deräst hon låter den Kungliga farkosten vagga fram alltefter de parlamentariska stormarna: godtycke, nödgas hon ju således fullfölja sin stråt, slingrande såsom vi nu se henne; de fakto styrande, men nekande att hon styr; egande mnågra betjenter, som han kallar ministrar, och ständigt sysselsatt att förlika sina tjenares egenkärlek och det parlamentariskt passande med sin personliga ställnings fördelar. Det är denna ställning, som är falsk; och följaktligen är allt hvad deraf härflyter falskt, förvirrad: och provisorisoriskt. Konungamakten skall visserligen finna ministrar, äfven med vilkor att bjuda öfver deras öfvertygelse; men vivåge påslå, att dessa ministrar icke skola bättre än deras företrädare kunna afvända den trängande nödvändighet, som medfört dessas fall Det är oemotståndligt nödvändigt att folkrepresentationen måste vara ingenting, för att Konungamakten skall vara något: ett obetydande parlament skall alltid tilda en obetydande minister, och en stark Konungamakt; men ett mägtigt parlament måste snart utur sitt sköte låta utgå en minister, som är stark nvg att tämja denna makt, ock tidsandan gör sedan ct öfriga. Sakerna skola förblifva provisoriska som de äro; och med eller utan parlamentariska kallelser, skola vi skåda huru nya betjente taga portföljerna i besittning, för att snart åter lemna den i andra händer. Dessa skakningar i maktbestyrets machineri, måste vålla en brytning, om man ej från de sista paroxysmerna af dess fyraåriga trånsjukdom får sluta till en snar död. (Enskild bkarvecnandenc Y