raktcriserat så väl predikan som predikanten. Jag
har blifvit förvånad deraf, men inskränker mig nu
till det förbehåll, att få afgifva mitt yttrande se-
dan protokollet hunnit justeras.
Hr BAATH: Jag har funnit att HrHolm och
en annan talare, genom missförstånd uppe-
hållib sig vid uttryck, som jag i mitt anfö-
rande skall hafva fällt, och hvilka man velat
tyda derhän som skulle jag vara af den tanke,
att ingen redlig man bifaller förändringen i betän-
kandet. Såidane hafva, så vidt jag minnes, mina
ord ej varit. Sedan jag gjort en paralell emellan
de olika lgrum, där brott genom ord, tal eller
skrift äro nämde, och fästat uppmärksamheten derå,
huru lagen betryggat den enskilte medborgaren, till
och med tiggaren, från obehaget af kalomnier, så
yttrade jag, com icke mitt minne bedrager mig, att
ingen redlig man vill att Konungen, Drottningen
eler Tronföljaren skulle vara derföre mera blott-
ställde, än den sämsta undersåte. Hafva ej mina
ord fallit så, har åtminstone min mening varit så-
dan. Min rätt att uttrycka min mening kan mig
icke förmenas. Det vare långt ifrån mig, att vilja
tillvälla mig högre värde och redlighet, än någon
annan, Jeg misskänner icke dessa egenskaper hos
andra, och har med mitt yttrande icke åsyftat att
uttrycka något sådant. Tvertom torde Ståndet dra-
ga sig till minnes, att jag städse sökt i mina anfö-
randen undvika personiiga förolämpningar. Allra-
minst har det kunnat falla mig in att föroläm-
pa någos inom detta Stånd, och således ic-
ke heller Herr Holm, för hviiken jag alltid
hyst bögaktmning och hvars vänskap jag hoppats
äga. Jag har således hvarken haf: anledning eller
åsyfat att såra honom eller någon annan; men
hvad jag sagt, det står jag vid, eller att ingen red-
lig man önskar att Konungen, Drottningen eller
Thronföljaren skall, mera än den enskilde, vara
blotställde för lasteliga uttryck. Den enskilde är
derföre tryggad genom lagen och här är endast frå-
ga, huruvida den som tillåter sig sådane uttryck
emot öfverheten, veå arresteras eller ej. Att en
värd Talare kallat mitt anförande en aftonsångs-
predikan, ursäktar jag, ehuru jag bekänner, att jag
af honom icke väntat ett sådant epithet derå. Om
det gifvits derföre att aftonsången på samma tid
brukar hållas, eller hvad orsaken dertill kan vara,
vet jag ej. Det är icke mitt fel att tiden så långt
framskridit, och om man efter tiden skulle apo-
strofera yttranden, vore stundom tillfälle till skar-
pare anmärkningar. Jag skall emedlertid söka und-
vika det, och anser tiden icke hafva något sam-
manhang med saken, vid hvilken jag uteslutande
vill hålla mig.
Hr CEDERBORG: Jag har med min röst med-
verkat till det ifrågavarande betänkandet på de skäl
hvilka Hr Bååth nu omständligt utvecklat, och uti
hvars yttrande jag mig alltså förenar i hvad det
rörer sak, men med ogillande af den öfverdritt i fram-
ställning och omdöme öfver andras motsatta öfverty-
gelse, som han sig tillåtit. — Hr Holms reservation
Bar talat till nia känsla, men icke kunnat öfvertyga
mig om lämpligheten af den tillstyrkta exceptionen
ifrån den al:männa lagbestämmelsen i I Cap. Straff-
balken, och dessutom inser jag icke hvad som e-
gentligen kunde vinnas med den föreslagne modi-
fiiar!onen af Hr Dalmans motion; ty då Domarens
pröfning icke får vara godtycki.2 utan grundas på
lag, så måste ofvanberörde lagrum tillämpas. Jag
anser alltså be änkandet vara välgruna2dt, utan att
likväl vilja bestri la återremiss, om Stånset skulle
finna ämnets vigt , ordra att de deremot gjurde an-
märkningarna unders, ällas Utskottets ytteri S2re
pröfnoing.
Hr BJÖRFg: För att ej ar någon Ståndets leda-
mot möjlig en anses vilja, i ett ämne som synes va-
a af gra inlaga beskaffenhet, dölja min öfvertygel-
e elle: . förtjena förebråelse för bristande upp-
märks? mhet, tager jag mig friheten att i kortbet
örklz ara, det jag önskar, att betänkandet måtte å-
ert smitteras, på det att Lag-Utskottet måtte kom-
2? 4 tillfälle att närmare pröfva Hrr Holms och
sessles nu gjorda anmärkningar, uti hvilka jag in-
stämmer.
Diskussionen ansågs slutad och betänkandet åter-
remitterades.