alle al pa iorniallu vrcuVvIinida Oh DiOLICL ill St0 UC-
skaffenket och sina följder fordrar, att för Majestätets
helsd och landets lugn upptagas till. ransakning, för
den tilltalades bestraffande cch medbrottsliges upp-
täckande. — Vidare är för häktoingsåtgärdens upphäf-
vande anfördt, att den häktade är betagen rättighet att
göra talan om 2ekonvention gällande. Detta är, lin-
drigast sagdt, ett missförstånd om 60 Kap. i f
Missgerningsbalken, som innehåller: Gifver mana
någon an inför Rätta eller Konungens Befsllnings-
hafvande för den sak, som går å lif eller ära hans,
och vill honom thertill binda, men gitter thet ej,
och pröfsas att han thet falskeliga och af argt
uppsåt gjord!; stånde samma straff, som then an-
gi!ne bordt undergå, om han brotislig varit. Bär
någon falskt vittae i thy mål; vare lag samma.
Har har lagen gifrit den tilltalade bestämd rättig-
het att söka rekonsveation, och denna rättighet är
honom icke betagen genom 1777 års Kongl. Bref,
som ej med en enda bokstaf talar derom Nämde
lagstsdgande står i öfverersstämmelse med 10 Kap.
24 S Rättegångsbalten, der det läses: Tillägger
man annan något brott inför Rälta cch finnes han
sak!3.; dörme ock samma Rätt huru then plikta
och skadan gälda bör, som ohemult angaf och till-
vitte; äctå att han eljest under annan Rätt lyder.
Är thes käran, som plikt emot angifvaren påstår,
sådan, att then för särskilt hufvudmål hållas bör;
eller en förgripelse i angifvarens embete och som
thess tjenst rörer; varde dömd :- af tben Rätt, ther-
under han i thy fall hörer, Hsiraf synes tyd-
ligt att åklagaren är underkastad rekonvention för
obehörig angifrelse. Denna rättighet kan Konuc-
gen icke lagligen betaga den oskyldigt tilltalade, och
emot bestående lag kan Konungen, enligt konstitu-
tioren, icke hendla. Af hvad jig sålunda anfört
torde vara gifve: att en tilltalad person, som ej å-
dömmes ansvar, icke är ställd utan rättighet att sö-
ka rekonvention, om den tilltalade är öfsertygad,
att han är oskyldig. Hr Holm har derjemte före-
slagit att den tilltalade icke borde häktas förr än
Domaren i målet sig yttrat. Väl har Ar Holm gif-
vit en närmare tydning af dessa ord, men mig fö-
refaller meningen deraf ej rätt begripbg, emedan
Domarens yttrande om den tilltalades bäktande ic-
ke lärer kunna uppskjutas till ransakningens slut.
Jag föreställer mig äfven att Domaren icke är i till-
fälle att genast meddela dess utslag rörande häkt-
ningen, och derigenom lemnas den tilltalade rådrum
att vika ucdan, Det måite således vara Hr Holms
menirg att Domaren meddelar sitt yttrande vid för-
sta anmäl. n om det begångna brottet, Jag respek-
terar ir Holms mening och bär högaktning för hans
evidenta kunskaper och insigter, men må han icke
misstycka om äfven jag har en egen tanke och nå-
gon, ehuru ringa erfarenhet i de ärenden, som till-
höra mitt kall. Då brott af ifrågavarande be-
skaffenhet hos Domaren angifvas lärer väl hans
första fråga böra vara den: Hvaruti består
brottet och hvilka ordalag äro begagnade? Sedan
svaret på denna fråga är gifvet, upphörer vidare
ransakning, ty målet skall, enligt 1777 års Kongl.
Bref, inberättas till Kovgl. Maj:t, på hvars beslut
ransakvingens fortsättande är beroende. Nu tillhör
det ej Domaren att pröfra, huruvida brottet varit
större eller mindre, eller presumera om Ksl. Maj:t
tillåter sakens upptagande eller nedläggning; men
det är deremot Domarens ovilkorliga skyldighet att
försäkra åklagaren derom, att den häktade personen
hålles tillgänglig. Man har vidare segt att det ej
vore förlust för staten eller våda för samhället om
en så beskaffad brottsling kommer på flykten. Jag
medger att förlusten är obetydlig, men erkännas
måste det, att om någon kan så glömma sin pligt
att han tillåter sig lasteligt tal ewot Rikets Öfver-
hufvud, är det åtminstone vådligt alt en sådan per-
son undankommer. Ingen vet hvad utgrening hans
onda anlag kunna hafva, eller hvad förbund han
Eger med andra, som, med mera försigtighet, kunna
vara ännu elakare. Detta kan blifva vådligt för
samhallet, och historien visar, att mången Öfver-
hetspersons lif gått förloradt derigenom, att man
ej så noga fästat sig vid ord, som blifvit af rcvo-
lutionära persorer uttala de. (!!) Men jag vill icke uppe-
hålla mig dervid, utan erdast afse lagens sammanhan
och enbet. Lagens ändamål synes icke upfyllas
genom brottslingens afvikande, och där lagen straf-
far till kroppen eller till lifvet bör väl till:es, att
den brottslige icke undflyr. Tvänne hufvudsakli-
ge ändamål åsyftas med straff: den broöttsliges för-
. bättring och andras varning, Då straffet går å lif-
vet, där äger förbättring ej rum, emedan den
hratteobhban avnsuns!: Sole körnna fö LÄS TA