dan: cej någor man mitt öga an benagat; De
båda flickornas funderingar afbrytas genom Jar-
lens an:omst. Salen fylles med kämpar och rid-
dare. Birger är hemkommen, som det tyckes,
från Herrevadsstriden, Han sätter sig ned för att
afhöra en kör och låta hofvet tråda en fackel-
dans för honom. Härpå håller han tal om den
Svenska afunden om sina bragder i Finland,
Estand och Lfland, om sina fränders uppror,
och hur han nu med ett djerft slag krossat hy-
dran.(!)Sedan detta är lyckhlgen deklameradt, in-
träda ett par små pager med Rikissas harpa, och
den sköna stammer upp en Romans, huru hvar
nordvind talar blott om mod och merg, och bur
understundom Vestan leker med cen lummig
es, at hvil:en såog Jarlen blifver mägta glad och
upprymd. Ett bud anländer i detsamma med bjud-
ning från Lagman Bevgt att Jarlen måtte bevista
bans bröliop med Sigrid den väna, men Jarlen
anser detta för meEsalliance och svarar att han har
andra pligter än att se en dåre sig kärleksrusigt
med en mö förena, och låter åt sändebudet öf-
verlemna såsom bröllopsgåfva åt broder ligman
en rustning, till öfre delen lysande ungefär som
guld, till nedre bestående af vadmal. Sedan man-
nen sålunda blifvit affsrdad, börjar Jarlen åter ta-
la litet om sig sjelf, kommer dock icke långt, ty
hans tjenare inrusa nu andtrutna med den nyheten
att hans doiter, (som gått ner i parken för att
njuta skuggans svalka,) biifvit bortröfvad af Jun-
ker Karl. Fort, sarmlen mina kämpar! skriker
Jarlenz; men han hinner icse rynka ögonbrynen,
och bli rigtigt vred, förrän den röfvade åter inträ-
der, åtföljd af några Norska Herrar och män.
Höofdingen för dessa, som påstår sig vara Kung
Håkans andre jag, samt budskap från bhögstdensam-
me till Hr Birger, har baft den lyckan att i1ädda
Rikissa ur röfrarnes lor; Jarlen befaller att :em-
marna skola fyllas till en skål för framlingen; un-
der det denne framför sitt ärende, uppspelas en
olska. Kämparne sjunga en kör om norrsken
och friska hufvuden, och dermed är första akten
väl och behagligen till änds. I den andra får man
först och främst af Rikissas egen mun den hem-
ligheten, att hon genast blifvit dödligt kär i den
Norrska främlingen, hennes räddare; och här bör-
jar pu en pathetist strid mellan hennes lågande
passion å ena sidan, och å den andra hennes kär-
lek till sin far och önskan att kunna uppfylla
hans stora plan, den nemligen att genom sin dot-
ters giftermål med Norrska kungen, förbrödra tvän-
ne nationer, eller, som det heter, lägga Sveas hand
i Nores. Emedlertid har Jarlen i vredesmod rest
på sia broder Bengts bröllop; att hans nya svä-
gerskas fagra ögon här gjorde honom mer än god
igen, känner man af historien, och det är vid
hemkomsten derifrår, som Rikissa nu passar på
honom i hans uppspelta lynne, och bekänner för
bonom sin olyckliga kärlek. Jarlen kallar det
för barnslighet, och försäkrar henne att det går
öfver, så snart hon väl blifvit drottning; det går
ej väll säger dottren, men hon har beslutat att
uppoffra sig för de båda folken, den ädla flickan,
och hon tillägger sålunda med mycket lugn: Jag
lyder dig, min far. Allt detta är så rörande, att
tårarna troligen förr eller sednare skulle komma
en i ögonen, så framt icke balletten snart trädde
emellan. Under det de Svenska och Norrska käm-
parna bakom kulisserna roa sig med att bryta lans
med hvarandra, kunna en bop muntra Dalgossar
med sina flickor, som alla af någon okänd orsak
inträffat i Birger Jarls park i Linköping, icke läng-
re hålla sig stilla på fötterna; utan börja. till åskå-
darens förlustelse en hop rätt pikanta turer och
krumsp:ång. Hur kämpaspelet der bakom aflö-
per, är det länge tu tal om; slutligen inträder lik-
väl den Norska Höfdingen såsom segrare. Birger
tar en bögare och dricker hans välgång; Rikissa
räcker med förlägenhet en annan remmare åt se-
graren, och dånar i detsamma han dricker hennes
skål. Här är ensemble sf nöden; aatydes det
i librettern. Tredje akten försiggir på Agnesnäss
Vi återfinna här den skönva Rikissa olyckligare än
någonsin och alldeles söndersliten mellan kärleken
och den barnsliga lydnaden. Hon marterar sig
med tanken på det duvkla öde, som brusar ge-
nom lifvet. Hona bar beslutat att tbigta sig för
främlingen, han skall få veta allt, likväl icke nämg .
net på den hon älskar, åhnej, så försigtig är bon!
han må på sin Konungs vägnar afgöra bennes
dom, tror ban att hon andå bör bära Norges gam-
la krona. nåtäl. så må den säftas nå hennes arma