detta vill säga någonting, så skulle det förmodeligen vara ungefär följande: Menniskans ande, hvilken man genom en fiktion antar förut existera, gifver sig sjelf en kropp, och utvecklar den sje:fständigt, så långt hon behagar, följaktligen uppåt molnen och öfver dem. Nu ssger likväl erfarenheten motsatsen; hon säger oss, att det ofödda barnet icke har någon själ, att det utvecklar sig synbarligen kroppsligt före den andeliga utvecklingen, att den senare beror af den förra; att ehuru mycket själens makt än förmår öfver organern2, begransa dessa likväl å sin sida själen, som ej förmår af dem göra något annat än hvad de medgfva; att väsende: sålunda oupphörligen känner formernas inflytelse, och att dessas begränsning aldeles icke beror af väsendet, utan att detta tvärtom i mångfaldiga stycken beror af formersa. Författarens hela resonnement är således hvarken mer eller mindre än ett nonsens, för hvilket en studerande ganska säkert skulle blifva differerad i skrifningen pro exercitio, i fall det förekom i hans chria. Vill man vsata huru han kommit dertill, så behöfver man likväl endast se på syftningen af artikeln: Denna är nemligen försvaret för det bestående, och detta försvars materiella lön, tionden. : Han ville sålunda säga, hvad han också nyss förut sagt, och hyad dessa herrar så gerna predika: I samhällslifvet är den ena formen så god som den andra, föru!satt allenast att den är nationell, utan att likväl göra den nödvändiga skillnaden emellan en Styrelses form och väsende, eller den lefvande organismens form och väsende. Det enas beroende af det andra är i förra fallet på långt när icke så stor som i det sednare, och jemförelsen dem emellan blir sålunda altid skef, haltande och obestämd, d. v. s. sådan, att endast en författare af denna art kunde anställa den. — Det är obestridligt att en vis och välviljande despot kan göra oandligen mycket godt, och att dess regering kan biifva välgörande för hans land, likasom att en förderfvad, okunnig, illa formerad representatioa kan göra mycket förderfligt för lande. Det är andan, väsendet, hos Styrelsen, på hvilken så mycket beror, mer än på formen. Men så sant detta är, så obestridligt är det likväl äfven, att formen icke heller här är likgiltig; att en medelmåttig kraft instängs och förslappas genom formen, att oskickligheten, halfheten, det !jumma nitet finna en väliommen ursägt i formernas ofullständighet, alt samma egenskaper under bättre former skulie tvingats till en större och nyttigare verksamhet. Mea detta gäller inom statslifvet; i det animaliska, som förf. ställt i jemförelse dermsd, äger samma förhållande icke rum. Det är ock i allmänhet sannolikt, hvad äfven erfarenheten visat, att despotismen snart sätter folkets inneboende kraft tillbaka eller qvarhåller den på samma punkt, då deremot fo!kviljans verkande i friare former fortskynder utvecklingen.