AULLILTALULIL UlvIilUua hål bj Aa UdUL UUU alive SRA: honom kraften, att förbätira sina hus, att utvidga dem, när de blefvo honom för små, att flytta dem å land, när ban ej mer var belåten med valtenhfvet, att förvandla dem till kojor, till regelbund na bygg nader, till palats och tempel, att med ett od låta dem v:xa och förändras med sig,icke att xaed kultur-meoskliga behof, önskningar, tänkesätt och känslor, evigt qvarblifva inom bäfverhuset. Denna betraktelse skulle hatva ledt författaren till cen upptäckter att menniskan hvarken är någon snigel eller någun Oostra,) eller någon bäfver, eller någon af de djurarter som gifvas i tionde,utan att hon är menniska, och således icke får bedömas endast efter de lagar, som gälla för djures, ehuru beqvämt det siulle vara för ena viss faktion, alt få klassifiicera heane dit. Hade han något litet studerat beunes väseade, så skulle han funnit att naturen bildat henne, visserligen efter ssmma lag— ty denna lag röjer sig, i sina grundprinciper, äfven i stevensformation — mev efier en högre u!lämpnivg deraf, hvarföre det också vore nödvändigt, ait de som företaga sig att skrifva öfver Statsrätt cch samhällslära, förstodo af naturhistorien något mer än hvad som rörer saigeln och blötmasken, att de förstodo den omätliga åtskiluaden emellan Justinkten, d. v. s. qvarståendet, som utmärker diuret, och uivecklingsförmågan d. v. s. fortskridandet som utmärker mwenviskan, en åtskillvad som utesänger all jemiörelse dem emellan. Förf., som försäkrar att form är inskränkning, Legränsning, således intet annat än negation, motsatsen af väsende, är således hvad läsaren torde förmode, en ovilkorlig vän af det bestående, och en afgjors motståndare till all förändring. Visst icke. Han voie i det fallet åtmisstone någonting, ty ban vore korsiqvent; men till hans skolas karaktersegenheter hör äfven den jemmerliga karakterslöshet, som oupphörligen sjelf förnekar, hvad man i föria ögenblicket bestridde. Vi bedja läsaren: ett ögonblick återföra tanken på hans försäkran att formen ar en ocgaltion, en motsatts af väsendet. Anmärkom för det första, att denna sats är ett fullkomligt vanvett. I fall formen vore motsatsen af väsende, så vore hon hinderlig, fiendtlig, för det-hon vore till väsendets förderf, åtminstone öfverflödig för detsamma, och naturen skulle då hafva sjelf förstört sitt eget verk. Nu är likväl förhållandet aldeles tvertom. Man kan ej tänka sig, åtminstore här på jorden, ett väsende, som skulle sakna form, och audarnes tillvarelse har just derföre blifvit bestridd, emedan dem fattas hvad som utgör alla tings synliga uppenbarelser, och framtiädsnde: 1 veridslifvet: formen. Trädet existerade ej, om icke dess 6ö ägde förmågan att utveckla sig i en sam, och stammen i grenar och löf. Djuret existerade cj, om icke dess instiukt bodde i en form, i en kropp. Mennviskan slutligen fanns ej till, om icke hennes hufvudskål inneslöt en hjärna, bennes bjerta kringdref blodet, samt händer, fötter och alla lemmar verkställde sina förrättningar. Inom denna kropp, till utseendet den ena någorlunda lix den andra, bor visserligen en, hos olika individer oändeligen olik anda. Mea hvem mäktar bestrida att denna anda beror af formen? Inklämm bufvudskålen på en Sokrates, och han skall, i fall hans materiella lif iczxe utsläckes, bli en fåne: Hvad skall man då säga om förståndskraften bos en författare, som gör formen till väsendets motsets? Han sjelf besvarar väl ivke denna fråga; men han bar den godheten att ganska formligen vederlägga sig sjelf. Han säger nemligen: väsende utan form är 1 fenomenernas verid allvaast ett föremål för tankan; varseblifvas kan det endast under någon form, såsom något fenomen, det utan hvilket väsendet endast blir ett föremål för tankan, är såJunda en negation, en mo!tsats till väsendet, Hans fn ;irsta sats är sålunda, enligt hans eget medgifvande, lika riktig som om någon will säga, att elden är formen för vattnet, och mörkret för ljuset. En mindre öfverklok skulle då invända att dessa saker äro hvarardras verkliga motsaiser, att de aldrig kunna förenas, att den ena upphäfver den andra, och att således ett helt annat iörhållande existerar emellan dem, än emellan formen och väsendet. Ännu eti prof på buru författaren ivtrasslar sig -) sitt höglärda ordkram, föres ommer i meningen straxt efter det nyss anförda: det sker derigenom utt väsendet begrönsar sig sjelf, och gifver sig en form, och blifver så ett erfarenhetsföremål, ett föremål för sinnena. Men all sådan begränsning är sjelfständig, kan icke utgå utan ifrån väsendet sjelf, emedan det, som bea KA . Yr PP VI