samt Kommin. Dahlgren. Prosten ÅSTRAND som var
kemrest vid detta tillfälle, aflemnade via Proto-
kollets Justering sin reservation, förut genom det-
ta blad bekant.
Borgare-sStåndets Plenum d. 16 Mars
var, utan tvifvel, ett bland de mest underhållande
och lifliga under Riksdagens senare period. Bland
de fleste intressanta debatterne, utmärkie sig isyn-
nerhbet den, som föranleddes af Lag-Utskottets Be-
tärkande N:o 178, med afstyrkande till Hr Dalmans
motion, att häktande på grund af anklagelse för
brott emot 5 Kap. 1 S Missgerningsbalken ej måt-
te ega rum förr, än Konungen yttrat sig, huruvida
saken skall nedläzgas eler icke, samt Domaren der-
efter pröfvat om skäl till hättande förefinnes, — Hr
Helsingius yttrade dea förhoppning att Kongl. Maj:t
ej skullesbifalia Ständernes förslag, rörande förän-
cring uti 5 Kap. I 5 Missgerniogsballen; — man
koppades så germa det man önskade. Men då man
emellertid ej kunde känna det beslut Konungen kom
ait fatia i detta ämne, instämde talaren uti den re-
servation Hr Holm afgifvit mot ifrågavarande Be-
tinkande och yrkade att detsamma måtte återre-
mitteras. — Häruti förenade sig flere af Ståndets
Ledamöter. — Hr Holm vidhöll och förktlarade den
mening han uti sin reservation utveckla. Talaren ville
fista uppmärksamheten på den stora skilluvaden e-
mellan angifvelse för andra brott och för brott ef-
ter 5 kap. I Y Missgärnings balter, serdeles derutin-
nar att rekonventiors talan ej i sednare fallet kun-
de anställas i händelse anklagelsen vore obefogad,
— Hr Hessle ansåg den ifrågavarande motionen
vara af lika mycken vigt, äfven i det fall att 5
kap. I f. Missgärningsbalken blef bibehållen med sin
nuvarande ordalydelse. Talaren kunde ej, lika
med en af Reservanterne, antaga att efter förän-
driogen flere brott af denna beskaffenhet skulle kom-
ma i fråga; men då han vore förvissad att staten
ej rubbades af en eller annans fällde utiryck orm
Mojestätet eller Regeringens förhandlingar, och då
1777 års Kovgl. bref, genom föreskriften att mål
af- denna art ej utan serskild Nådig befallning få
fullföljas, äfven antydde något sådant, trodde tala-
ren att de bär ifrågavarande brotten vore af den
serskilda beskaffenhet, att de fordrade serskild be-
handling. Fastän talaren ej kunde gilla motionen
som korrektiv mot förändringen af 5 Kap. 1 S. M.
B., yrkade han dock att häktning icke uti något
fall mätte öga rum förr än Kongl. Maj:t yttrat sig
om åtalets fullföljd. Skulle under tiden någon
anklagad begifva sig ur landet, så wore ej
dermed något förloradt. — Häruti förenade
sig Hrr Falhem, Linderholm, Mechel, wm. fl. —
Hr Bååth yttrade sig bafva begärt ordet, mindre
för att söka öfvertyga några af dem som talat e-
mot betänkandet, än för att redogöra för sina mo-
tiver att biträda detsamma. Talaren uppdrog här-
efter skilnaden emellan brott genom handling och
gerningar, och brott i tal eller skrift, till hvilket
slag det nu ifrågavarande hörde. Efter att ur
Missgerningsbalken hafva framdragit alla de brott
som kunde hänföras under den senare rubriken och
för hvilka urbota straff var stadgadt och således
häktande före ransakningen kunde äga rum, öfver-
gick talaren till inkonseqvensen af att ej vilja med-
gifva statens högste styresman samma skydd mot
otillbörliga tillmälen, som den ringaste medlem af
samhället ägde. Talaren visste visserligen att så-
dant ej stode tillsammans med den liberala anda,
som nu ville göra sig gällande; — men denna li-
berala anda vore ej nationens, utan den tillhörde
skrikaren, frondören, den bestående missnöjde; —
ingen redlig man kunde gifva den sitt bifall. —
Talaren blef nu först riktigt varm, och med rys-
liga färgor skildrade han de vådor som den ifråga-
varande motionen, i händelse den antoges, kunde
åstadkomma (allt, naturligtvis, i förening med den
liberala andan.) Slutet af detta märkliga tal till-
tro vi oss dock ej att återgifva förr, än protokollet
blir justeradt, serdeles som det pikanta deruti lig-
ger i sjelfva uttrycken och framställningssättet, me-
ra än 1 satserna. — Hrr Hessle och Holm, som
ansågo sig apostroferade genom Hr Bååths yttrande,
besvarade detsamma med kraft och liflighet. —
Hr Helsingius hade med mycken uppmärksamhet
afhört År Biåths Aftonsångs-predikan ) ech vil-
le vid protokollets justerande deröfver yttra sig.
Sedan Hr Bååth replikerat de talare som uppta-
git hans anförande, yrkade Hr Cederberg bifall