NÅGRA OED OM ANDAN I SVERIGES
STATS-TIDNING.
Andra Artikeln.
Vi yttrade i föreg ende artikel, (s2 ssh Fre-
dogsblad) det Statstidvinjers egensko p af officil
o:2an för regeringen, berättigade til den slutsats,
te styrelsens anda och system, och
t e kunna
Sva sig en föreställning om den ton och de täcke:
it cor: berskode inom den högre administrat:o-
rens kret ar. Vi vij: här icke bestämma huruvi-
ca dets är sanna forhiöllandet; huruvida Stastid-
niveen verkligen uvttrycier styrelsens allmänna an-
da, eller m bända blott den fraktions, som antin-
gen issvirerar eller omedelbirt utgör dess Redak-
1:or. Vi behöfva icke säga att vi ef hjertat skul-
le önsus det senare, och öfverlemna ör öfrigt ät
3 vä a denna öfverersstämmelse. I hvil-
ketdera fallet som helst, tär det dock tydligt, att
satstidnirgens karakter äger en mer än vanlig be-
t bon utttye
t
a v
ett man af dess ton och uppsatser skul!
ra fm
Det förta man härvid blir varse, är ett fruktan-
de hat mot tidehvarfvet, aess sionesstämning, och
eila dem som föra dess talan. Deita medsifves väl
icke uppenbart; det heter tvertom, att alt utgår
från en sann och klok tillgifvenhet för det lagbund-
rna samhällsskicket och för en sansad trycafrihet;
det är endast missbruken och öfveriiningarna
man motälter sig; men huru bestyrkes ailt detta?
Jo, med allmönrna poiliska fraser och läror, hvilka
man skulle vara frestad anse för en ordgrann öf-
versättning ur Ocsterreichischer Beobachter eller nå-
got af de Fransyska legitimistiska bladen, näst före
utfördsadet af Carl X:s ryktbara ordonnenser; med
ett ord, som hafva ett förvånande syskontycke med
den inkarnerade absolutismens eller dena heliga al-
ljansens utvaldaste skriftställareprodukter.
Det är detta sträfvarde som förgylles med det
sackra mena missbrukade namnet af konservativa
grundsaser. Det är det bestående i samhallet, he-
der det, som man vill försvara mot alitför bråd-
störtade förändringar. Det behöfves likväl endast
en ringa grad af uppmärksamhet för att inse, huru
föga uppritighet hos partiet, som ligger till grund
för detta föregifvande, iche blott derföre, att man
måste vara rent af döf för allt sundt förnuft, för
ait påstå, att någon enda reforra blifvit yrkad vid
enna riksdag, som skulle sätta samhällets bestånd
i våda eller ens förminska styrelsens konstitutiosel-
Ja makt, hvilken tvertom i många fall skulle vinna
d rpås; utan äfven derföre, att act vid särmare gransk-
ning visar sig uppenbart, att partiet aldeles icke har
nigon tillgifvenbet för det bestående, så snart detta
innefattes i institutioner och lagar hvilka gå ut på
att betrygga den frihet vi ega. Sådane äro tvärt-
om obehagliga; och då är man ingalunda konser-
vatis. Sålunda kan t. ex. i deita afseende citeras
huru man bemödat sig att kunna afskaffa Juryn,
och ait draga tryckfribetsfrågors bedömande under
domstolsrne; huru man försöker, så godt man kun,
att genom utvidgade definitioner på den ekonomi-
ska lagstifningen, hvari styrelsen bar enväldig be-
slutande-rätt, derunder inbegripa äfven frågor, som
förut ansetts tillhöra båda statsmakterae.—Man
motarbeiar vidare, för det bestående skull, på
det ifrigaste alla reformer i representationen, som
kunde leda till dess förenkling och sammangjutning;
men Man gör genom den besynnerligaste, mot
språkbruket stridande tiydning af en bestående
föreskrift i grundlagen, sex år i stället för fem
mellan Rikets Ständers sammanträden, och önska-
de gerna kunna förlägga dessa till någon småstad,
der man hade representanterna mera inom hank
och stör, och der man sålunda kunde hoppas ati
se dem än mera fogsamma och medgörliga.
Man vill för öfrigt icke mista denna representa-
tion, hvilken är den beqväma mantel inom hvars
rymliga veck man kan gömma sina små planer,
ve
JRR VU Ros, OO ——- --—-—-- A —-—wm——M
I ——— a aqaJ—UU