broder, Hertigen af Leuchtenberg, hållit vid sittin- ;
träde i Pärskammaren derstädes. Vi hafve flere
gånger tillförene varit i tillfälle att ur tidningarna
lemna underrättelser om de vackraste drag af de a.
ne Furstes ädla tänkesätt, hvars förening wmed
Drottning Maria, oaktadt de ömaste sand af
ömsesidig böjelse dem emellan, den Hel,sa Allian-
sen så länge sökte hindra; och vi kune äfven nu
icke neka oss det nöjet att serskilt meddela ett
utdrag af det nyssnämnda talet, nvilket lika myc-
ket hedrar hans bjerta och Hans grundsatser, och
gifva anledning att i hög grad lyckönska den Por-
tugisiska nationen, då han utan tvifvel äfven skall
göra dem gällande. Utvecklingen af det lagbundna
samhällsskicket , ungdomens bildning, och sparsam-
het i statsutgifterna, se der hvad han framställer
såsom de vigtigaste . föremålen för en Regents be-
mödanden och målet för hans ära. Hvilken enthu-
siasm skall icke återljudet af dessa ord hafva väckt
hos folket, och hvilken läxa är icke på samma
gång häruti uttalad för de flesta nuvarande styrelser?
Denna dag, Senbores — yttrade Hertigen —
ser vårt land, tack vare Hertigens af Braganza hö-
ga mod och segrande svärd, slutet på de hångelser,
hvilka så länge skakat detsamma; och låtom oss
trösta oss med cen föreställning, att nationens ädla
representanter i de begge Kamrarna nu utan hino-
der, och med det nit som lifvar dem, kunna anv-
vända sina omsorger att gifva en fullkombg stadga
åt den byggnad som upprestes af Dau Pedro; att
befästa nationalkartan, förmedelst ordnandet af
alla d- lagar, hvilka oföränderligt skola försäkra
oss om dess välgerningar, och sedan af dem, hvit-
ka ännu kunna fattas för en bättre och mera jemn
fördelning af rättvisan. Det första nödvändiga
behofvet för ett folk, och en Konunegs första ålig-
gande är, att lemna den Portugisiska ungdomen,
landets hopp, fördelarne af ett sundt undervis-
ningssystem; och slutligen att på nytt lifva konster,
vettenskaper, jordbruk, industri och handel. Huru
lycklige skola icke Portugals lagstifiare blifva, att
se belöningen för sina omsorger i det ökade inre
välståndet, och i den aktning desamma redan för-
värfvat sig i utrikes makters omdöme! För min del,
Senhores! djupt rörd som jag är af de bevis på akt-
ning och valvilja, dem jag från alla håll erfarit
vid min ankomst till denna hufvudstad, anser jag
mig ganska lycklig, att vid detta tillfälle på det
mest förbindliga sätt kunna för Eder uttrycka min
tacksamhet, och förklara, att min enda ärelysinad
skall alltid bl:fva att rättferdiga ett så smickrande
emottagande. Ställd, som jag är, vid Drottningens
sida, kan jag föga ersätta de rådslag hvarmed hon
skuile blifvit understödd af sin höga Herr fader;
men, J känven set, denne Furste hedrade mig med
sin vänskap, anförtrodde mig sina ädla afsigtev, ech
tillät mig ofta att läsa i djupet af hans själ. Jag
lofvar Eder, att jag således i ett troget minne skall
förvara de samtal han med mig hade, att jag deri
ska:l söka de grundsatser, som böra vägleda milt
uppförand, och at: jag i handlingarne af hans of-
fentliga Mif skall finna rättesnöret för mitt eget.
En viss grundsats, den jag ofta hörde honom upp-
repa, och den jag aldrig skall förgäta, var, att
sparsamhet hos er Purste är icke allenast för ho-
nom den bästa ledning att följa, men afven det
bista exempel han kan gifva. Med ett ord, Sen-
hores! jag skall förena mina svaga bemödanden med
edra, för att stadga Drottningens och nationens säll-
het. Må det tillåtas mig, innan jag slutar, att ut-
trycka de önskningar jag hyser I milt hjerta, dem
J skolen dela med mig, och hvilka. voro de sista
Don Pedro uttaladel — — —