broder, Hertigen af Leuchtenberg, hållit vid sittin; träde i Pärskammaren derstädes. Vi hafve flere gånger tillförene varit i tillfälle att ur tidningarna lemna underrättelser om de vackraste drag af de a. ne Furstes ädla tänkesätt, hvars förening wmed Drottning Maria, oaktadt de ömaste sand af ömsesidig böjelse dem emellan, den Hel,sa Alliansen så länge sökte hindra; och vi kune äfven nu icke neka oss det nöjet att serskilt meddela ett utdrag af det nyssnämnda talet, nvilket lika mycket hedrar hans bjerta och Hans grundsatser, och gifva anledning att i hög grad lyckönska den Portugisiska nationen, då han utan tvifvel äfven skall göra dem gällande. Utvecklingen af det lagbundna samhällsskicket , ungdomens bildning, och sparsamhet i statsutgifterna, se der hvad han framställer såsom de vigtigaste . föremålen för en Regents bemödanden och målet för hans ära. Hvilken enthusiasm skall icke återljudet af dessa ord hafva väckt hos folket, och hvilken läxa är icke på samma gång häruti uttalad för de flesta nuvarande styrelser? Denna dag, Senbores — yttrade Hertigen — ser vårt land, tack vare Hertigens af Braganza höga mod och segrande svärd, slutet på de hångelser, hvilka så länge skakat detsamma; och låtom oss trösta oss med cen föreställning, att nationens ädla representanter i de begge Kamrarna nu utan hinoder, och med det nit som lifvar dem, kunna anvvända sina omsorger att gifva en fullkombg stadga åt den byggnad som upprestes af Dau Pedro; att befästa nationalkartan, förmedelst ordnandet af alla dlagar, hvilka oföränderligt skola försäkra oss om dess välgerningar, och sedan af dem, hvitka ännu kunna fattas för en bättre och mera jemn fördelning af rättvisan. Det första nödvändiga behofvet för ett folk, och en Konunegs första åliggande är, att lemna den Portugisiska ungdomen, landets hopp, fördelarne af ett sundt undervisningssystem; och slutligen att på nytt lifva konster, vettenskaper, jordbruk, industri och handel. Huru lycklige skola icke Portugals lagstifiare blifva, att se belöningen för sina omsorger i det ökade inre välståndet, och i den aktning desamma redan förvärfvat sig i utrikes makters omdöme! För min del, Senhores! djupt rörd som jag är af de bevis på aktning och valvilja, dem jag från alla håll erfarit vid min ankomst till denna hufvudstad, anser jag mig ganska lycklig, att vid detta tillfälle på det mest förbindliga sätt kunna för Eder uttrycka min tacksamhet, och förklara, att min enda ärelysinad skall alltid bl:fva att rättferdiga ett så smickrande emottagande. Ställd, som jag är, vid Drottningens sida, kan jag föga ersätta de rådslag hvarmed hon skuile blifvit understödd af sin höga Herr fader; men, J känven set, denne Furste hedrade mig med sin vänskap, anförtrodde mig sina ädla afsigtev, ech tillät mig ofta att läsa i djupet af hans själ. Jag lofvar Eder, att jag således i ett troget minne skall förvara de samtal han med mig hade, att jag deri ska:l söka de grundsatser, som böra vägleda milt uppförand, och at: jag i handlingarne af hans offentliga Mif skall finna rättesnöret för mitt eget. En viss grundsats, den jag ofta hörde honom upprepa, och den jag aldrig skall förgäta, var, att sparsamhet hos er Purste är icke allenast för honom den bästa ledning att följa, men afven det bista exempel han kan gifva. Med ett ord, Senhores! jag skall förena mina svaga bemödanden med edra, för att stadga Drottningens och nationens sällhet. Må det tillåtas mig, innan jag slutar, att uttrycka de önskningar jag hyser I milt hjerta, dem J skolen dela med mig, och hvilka. voro de sista Don Pedro uttaladel — — —