ta tillfällighet, förspillas i flärd, yppighet och lef-
nadsnjutning.
i ,Ett utländskt lån, yrkar man vidare, är gagne-
ligt emedan det afbje!per den i landet varande pen-
ningeförlägenheten, och lifvar rörelsen med ett ö-
kadt samt icke blott fingeradt kapital. — Man har
tillförene ofta prisat realisationen, såsom bärande
dem säkra frukt, att rörelsekapitalet skulle till nä-
ringarnes synnerliga båtnad sätta sig sjelf i enlig-
het med verkliga bebofvet, och deremot lika ofta
klandrat Rikets Ständer för det godtyckliga i deras
förfarande, att ömsom öka, ömsom minska rörelte-
kapitalet. Äfven i dag har man i detta afseende
icke skonat förra tiders Bankoförvaltning, under det
man likväl icke dragit i betänkande att tillstyrka
nog enahanda åtgärder. Talaren fruktade jemväl
för framtiden godtycket och dess alldrig uteblif-
vande skadliga följder, Om förmedelst det påyr-
kade utrikes lånet, 8 millioner Riksgälds komma att
sättas i omlopp, om en lika eller än större summa
af Hypoteksföreningarnes; obligationer blifva löpan-
de i allmänna rörelsen, öm i provinserne uppstå åt-
skilliga privatbanker och afgifva sina bidrag till den
digra sedelmassan, buru skall icke just detta öfver-
flöd utbreda ny villervalla i landet, hvilken skak-
ning skall icke uppkomma i mångfalldiga förhål-
landen, och huru lärer icke, efter ett kort
skenbart välstånd, under uppjagade priser, stegra-
de arbetslöner, höjda egendomsvärden, man snait,
och i samma mån dunsten försvinner med det åter-
vändande utländska lånet, få höra talrika klagorop
höjas öfver missräkningar, fallna priser, nedsatta
värden, minskadt rörelsekapital, och, vid derefter
uppkommande konkurser, samt väckt misstroende,
man och man emellan, den senare villan blifver
värre än den förra!
Att Riksgäldskontorets kredit, äfven om den ic-
ke komme att lida någon nedsättning genom egent-
liga förluster (hvarom talaren likväl misströstade)
likväl försvagas derigenom att den tages i anspråk
och anlitas för enskilta intressen, vill vara gifvet,
skulle den än hos utlänningen njuta tillgodo en
bättre frägd ifrån förriga tider. Upptagandet af
ett utrikes lån under statens garanti, hurusom helst
betraktadt, förekom Talaren i högsta måtto betänk-
ligt, samt med flera vådor förbundet, och kunde han
derföre icke under någon form tillstyrka det. Dess
förespeglade nytta visar sig deremot så osäker, så
ringa, så bunden vid enskilta personliga intressen,
så underordnad flera vida vigtigare reformer, äfven
med hänsigt till de ifrågakomne hypoteksföreningarne,
att talaren icke kunde taga den i särdeles beräk-
ning, utan vidblef hvad Rikets Ständer redan för-
klarat, att ett utrikes lån, jemväl för besagde än-
damål, icke synes nyttigt. Hvarföre vill man ock,
efter denna afgifna förklaring, nu genomdrifra ett
annat beslut? Kunde väl detsamma vara för nå-
gon båtande? — Månne för regeringen? Talaren
fruktade, att hos mången råder den mening, att
genom förslagets framgång skulle åt regeringen be-
redas en art upprättelse eller triumf i anseende till
den tilldragelse, som vi alla känna hafva nyligen
inträffat, och uppå hvilken jemväl här blifvit un-
der förevarande diskussion anspeladt. Äfven jag,
fortfor talaren, vet att värdera den energioch kon-
seqvens, som en styrelse utvecklar och ådagalsgger,
för att befordra ett väl genomtänkt, noga beredt
och i alla afseenden mognadt förslag. Men allt har
dock sin tid och sin stund, eller, om man heldre
vill, sin plats och sitt sammanhang. Och om i fö-
revarande fråga alimänna opinionen icke en-
dast är högst :delad, utan, såsom talaren ville
tro, pluraliteten af landets inbyggare verkligen obe-
nägen för utländsk skuldsättning, om Hypoteks-för-
eningar svårligen kunna här uppstå under närva-
rande förhållanden och det vigsamma fondspelet
mindre väl sammanstämmer med det allvar och be-
tänksamhet, som tillhöra national-karakteren, om
den visdom som här ordar om Statslåns absoluta
nytta, redan i andra länder begynner vara antique-
rad, under det man der röner alltmer de förderf-
liga följderna, så torde böra erkännas, alt på denna
väg icke det som sökes står att finoa. Tiden har
redan framhaft och skall ofelbart allt bättre för-
klara den sanning, att hvarje regerings sanna kraft
icke möttes af den yttre mektinflytelses, utan är i
grunden af andelig art. Det är allenast genom dess
vishet att välja det bästa och tiden derför, genom
dess omsorg för nationens väl och ära, hvartill ock
hörer vårdnaden om den med nationen närmast för-
bundra representationens obefläckade anseende, kort-