ta tillfällighet, förspillas i flärd, yppighet och lefnadsnjutning. i ,Ett utländskt lån, yrkar man vidare, är gagneligt emedan det afbje!per den i landet varande penningeförlägenheten, och lifvar rörelsen med ett ökadt samt icke blott fingeradt kapital. — Man har tillförene ofta prisat realisationen, såsom bärande dem säkra frukt, att rörelsekapitalet skulle till näringarnes synnerliga båtnad sätta sig sjelf i enlighet med verkliga bebofvet, och deremot lika ofta klandrat Rikets Ständer för det godtyckliga i deras förfarande, att ömsom öka, ömsom minska röreltekapitalet. Äfven i dag har man i detta afseende icke skonat förra tiders Bankoförvaltning, under det man likväl icke dragit i betänkande att tillstyrka nog enahanda åtgärder. Talaren fruktade jemväl för framtiden godtycket och dess alldrig uteblifvande skadliga följder, Om förmedelst det påyrkade utrikes lånet, 8 millioner Riksgälds komma att sättas i omlopp, om en lika eller än större summa af Hypoteksföreningarnes; obligationer blifva löpande i allmänna rörelsen, öm i provinserne uppstå åtskilliga privatbanker och afgifva sina bidrag till den digra sedelmassan, buru skall icke just detta öfverflöd utbreda ny villervalla i landet, hvilken skakning skall icke uppkomma i mångfalldiga förhållanden, och huru lärer icke, efter ett kort skenbart välstånd, under uppjagade priser, stegrade arbetslöner, höjda egendomsvärden, man snait, och i samma mån dunsten försvinner med det återvändande utländska lånet, få höra talrika klagorop höjas öfver missräkningar, fallna priser, nedsatta värden, minskadt rörelsekapital, och, vid derefter uppkommande konkurser, samt väckt misstroende, man och man emellan, den senare villan blifver värre än den förra! Att Riksgäldskontorets kredit, äfven om den icke komme att lida någon nedsättning genom egentliga förluster (hvarom talaren likväl misströstade) likväl försvagas derigenom att den tages i anspråk och anlitas för enskilta intressen, vill vara gifvet, skulle den än hos utlänningen njuta tillgodo en bättre frägd ifrån förriga tider. Upptagandet af ett utrikes lån under statens garanti, hurusom helst betraktadt, förekom Talaren i högsta måtto betänkligt, samt med flera vådor förbundet, och kunde han derföre icke under någon form tillstyrka det. Dess förespeglade nytta visar sig deremot så osäker, så ringa, så bunden vid enskilta personliga intressen, så underordnad flera vida vigtigare reformer, äfven med hänsigt till de ifrågakomne hypoteksföreningarne, att talaren icke kunde taga den i särdeles beräkning, utan vidblef hvad Rikets Ständer redan förklarat, att ett utrikes lån, jemväl för besagde ändamål, icke synes nyttigt. Hvarföre vill man ock, efter denna afgifna förklaring, nu genomdrifra ett annat beslut? Kunde väl detsamma vara för någon båtande? — Månne för regeringen? Talaren fruktade, att hos mången råder den mening, att genom förslagets framgång skulle åt regeringen beredas en art upprättelse eller triumf i anseende till den tilldragelse, som vi alla känna hafva nyligen inträffat, och uppå hvilken jemväl här blifvit under förevarande diskussion anspeladt. Äfven jag, fortfor talaren, vet att värdera den energioch konseqvens, som en styrelse utvecklar och ådagalsgger, för att befordra ett väl genomtänkt, noga beredt och i alla afseenden mognadt förslag. Men allt har dock sin tid och sin stund, eller, om man heldre vill, sin plats och sitt sammanhang. Och om i förevarande fråga alimänna opinionen icke endast är högst :delad, utan, såsom talaren ville tro, pluraliteten af landets inbyggare verkligen obenägen för utländsk skuldsättning, om Hypoteks-föreningar svårligen kunna här uppstå under närvarande förhållanden och det vigsamma fondspelet mindre väl sammanstämmer med det allvar och betänksamhet, som tillhöra national-karakteren, om den visdom som här ordar om Statslåns absoluta nytta, redan i andra länder begynner vara antiquerad, under det man der röner alltmer de förderfliga följderna, så torde böra erkännas, alt på denna väg icke det som sökes står att finoa. Tiden har redan framhaft och skall ofelbart allt bättre förklara den sanning, att hvarje regerings sanna kraft icke möttes af den yttre mektinflytelses, utan är i grunden af andelig art. Det är allenast genom dess vishet att välja det bästa och tiden derför, genom dess omsorg för nationens väl och ära, hvartill ock hörer vårdnaden om den med nationen närmast förbundra representationens obefläckade anseende, kort