dertill serskildt förbunden, sedan ban blifvit satt i spetsen för ledningen af ett Utskotts ärenden, hvilket hade att bereda de ämnen, som hufvudsakligen utgjort anledningen till BR. St. urtima sammankallande. Talaren ålåge det således, att undersöka materien uti den Kongl. skrifvelsen, och han kunde då icke finna annat, än att skiljaktigheterna i frågan mellan Konungen och hans Rådgifvare, hänförde sig endast till den omständighet att, å ena sidan, Konungen velat uppskjuta sakens afgörande, och Rädgifvarne, å den andra, velat, att ett definitift afgörande deraf omedelbart måtte cga rum; hvadan dessa för sin del uttryckt denna deras opinion, samt tillstyrkt Konungen att uttrycka sin. Vid ett så beskaffadt förhållande och då R. St. till Konungen framställt en önskan hvilken talaren visserligen eljest delade, men som han icke ansett Ständerna hafva behöft till Kongl. Maj:t frambära, måste han verkligen bekänna, att han ansåg Rådgifvarne hafva varit försatte i en dilemma, då de endast haft att insistera på, det Konungen måtte tillkännagifva sin tanka förr än han sjelf förklarat sig vara dertill benägen. Gr. hade uti en känd reservation närmare utvecklat skälen för sin åsigt i denna del, och det kunde utaf denna handling slutas, det hans tanka vore, att R. St., genom deras förut i detta ärende vidtagna åtgärder, genom fermen för deras beslut, gifvit mer än tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t att icke lemna ett immediat svar i detta ämne, Hr CEDER3CHÖLD genmälte Frih. Cederström att, ehuru 27 8 Eiksdags-Ordn. stadgade, att StatsRådets protokoll skulle åtfölja Kongl. Maj:ts propositioner, så nämdes likväl i 87 S R.F., deri fråga vore om Konungens svar i lagfrågor, icke ett ord om Statsråds-protokollen. Det hade således varit fullkomligt onödigt, att Konungens rådgifvare låtit sin särskilda tanka medfölja vid detta tillfälle: hvaraf följden blifvit den oformligheten, att en Konungs skrifvelse nedgräfdes i handlingarne, stridande emot hela representationens och rådgifvande personalens åsigter. H. E. Grefve af WETTERSTEDT. Utan att frånträda den regel, H. E, och hans kamrater för sig upgjort, ansåg H. E. sig likväl böra uptaga en del af Hr Dablmans sista yttrande, hvilket H. E. förmodade härleda sig från ett missförstånd af den Kongl. skrifvelsen. Den värde Ledamoten hade neml. yttrat, att Konungens Rådgifvare tillstyrkt antagaade af R. St:s förslag om myntenheten. Detta vore rätt, men sådant hade dock ej skett utan ganska betydliga ändrirgar såsom vilkor. Att afgöra huruvida dessa förändringar vore gjorda, för att ställa Konungens Rådgifvare i en fördelaktig dager, inginge på afafsigternes område, och att döma om dessa öfverlemnade H. E. åt Hr Dalman, för sin del nöjd med sitt eget samvetes vittnesbörd. Nu ville H. E. blott erinra om det faktum, att tillstyrkandet af R, St. förslag var villkorligt. Hr DALMAN medgaf det hafva varit en uraktlåtenhet af honom, em man så ville, att ej hafva i sitt yttrande tillagt, att Stats-Rådet tillstyrkt antagande af Ridd. och Adelns förslag em myntemheten med vissa villkor; men Talaren hade tagit för afgjordt, att en hvar kände detta, då Stats-Rådets protokoll dels blifvit här uppläst och legat på bordet, dels varit refereradt i flera tidningar. Talareu hade väl ej baft tillfälle att så noga granska Stats-Rådets ifrågavarande villkor, men han förmodade, att då Stats-Rådet i hufvudsaken instämt med Rikets Ständer, och villkoren, enligt protokollet, endast rörde verkställigheten, de voro af beskaffenhet att öka Rikets Ständers förbindelse, om Konungens Rådgifvare lyckats vinna Konungen på sin sida. — I afseende å den af Hr Grefve Frölich owmförmälde dilemma så medgaf Talaren, att icke blott Stats-Rådets ledamöter, utan äfven andra understundom kunde befinna sig i en rätt obehaglig dilemma, då de i något kinkigt ämne nödgades yttra sig. Men hvad Stats-Rådets ledamöter beträffade, så kunde talaren ej af protokollet inhemta, att en sådan dilemma egt rum. Deraf syntes nemligen alldeles icke, att Stats-Rådet framställt någon enda betänklighet vid eller föreställning emot Konungens beslut om uppskof. Skulle man dömma af protokollet hade Stats-Rådet, långtifrån att insistera, tvertom ej spillt ett enda ord på försöket alt öfvertyga Konungen om lämpligheten deraf att genast afgöra frågan — och icke å nyo uppväcka de gamla tvisterna angående 72 Reg.-Form.m. m. Detta hade väl åtminstone varit Rådgifvarnes pligt, och vi se ifrån Rådsprotekollen, icke blott från Frihetsutan från Envåldstiderne, huruledes Rådsherrarne tillförene alltid gjort sig en synnerlig möda att öfvertyga Konungen angående rigtigheten af sina meningar. Om Protokoll skola föras, så borde väl åtminstone vid dylika tillfällen, der Konungen är skiljaktig från hela sitt Stats-Råd, af prot. izhemtas, huruvida verkligen några upplysningar och råd blifvit meddelade eller om Stats-Rådet endast stillatigande i konseljen låtit i peotokollet anteckna sin reservation. Den Kongl. skrifvelsen lades till handlingarne; hvarefter fråga om Hr Frih. Cederströms uttryck af Hr Dalman begärdes på bordet till protokollsjusteringen. TEE SENSE EE AE EEE