i karakteren, hvaruppå talaren under den längre tid, han
njutit äran och tillfredsställelsen af Hr Grefvens bekant-
skap, städse rönt prof. Beträffande Hr Grefvens yttrande
i sjelfva saken, så syntes det vara anslaget i en alltför el!e-
gisk tonart. Vore Hr Grefvens förutsättningar i sjelfva
verket sanna, då skulle talaren verkligen misströsta, huru-
vida vi lefde i ett fritt samhälle eller icke. Talaren vore
likväl icke nog olycklig att bysa dessa sorgliga tankar, och
han trodde änvu att, äfven under våra närvarande for-
mer, det ytterst berodde på Konungens rådgifvares person-
lighet, på måttet af deras insigter, fosterlandskärlek, red-
barhet, sjelfständighet, kraft och karakter, huruvida deras
meningar kunde göra sig gällande eller icke hos Konun-
gen — och han skulle aldrig upphöra att anse det såsom
en brist på någon af dessa egenskaper, att Konungen icke
öfvergåfve en mening, som ingen af hans rådgifvare velat
biträda eller ikläda sig ansvar för. Talaren trodde, att,
om Konungens rådgifvare verkligen ansett de nuvarande
formerna hinderliga för fullgörandet af deras konstitutio-
nella pligt eller för utöfningen af deras konstitutionella
makt, det varit deras ovilkorliga skyldighet att åtminsto-
ne försöka få dessa former förändrade. Men i s:ället ha-
de de, till och med såsom enskilda representanter, icke o-
tydligt visat sin obenägenhet för hvarje förslag i denna
rigtniog, hvilket syntes visa, att de funne sig väl vid så-
dana former, under hvilka den ministeriella oförmågan —
att ej säga det ministeriella lättsinnet — kunde njuta enlugn
och angenäm ansvarslöshet. Talaren trodde oförgripli-
gen, att em vi ägt en ministere, der män med kraften och
snillet af en Fox, en Canning, en Casimir Perier,
funnits, så hade långt för detta den tid varit inne då det
varit en otänkbarhet, att ministeren vägrat redogöra för
sina handlingar, med undskyllan att de blott voro att be-
trakta såsom Riksdagsmän. Talaren komme således att så
väl nu som framgent fästa en synnerlig uppmärksamhet vid
de personliga egenskaperna hos de män, som utgjorde Ko-
nungens Råd.
I anleåning af Frih. Boyes yttrande, ville Hr Dalman er-
inra att han alldeles icke sagt, att Rådgifvande persona-
lens afsigt varit, att framstäila Konungen i en ofördelak-
tig dager; men nog kunde det vara möjligt, att Konungens
Rådgifvare velat ställa sig sjelfva fram i en fördelaktigare,
då de tillstyrkt bifall på Rikets Ständers förslag och, ge-
nom att icke ens vilja biträda Konungens åsigt det afgöran-
det borde uppskjutas, verkligen synts hafva haft för än-
damål att visa inför folket en sjelfständighet, hvaraf fruk-
ten likväl icke torde blifva så välsmakande, som de torde
hafva förväntat. I sjelfva saken, eller rörande innehållet af
den Kongl. skrifvelsen, vore talaren förekommen af Hr Ce-
derschöld. Och hemställde han slutligen om icke Hr Landt-
marskalken skulle finna för godt att göra afseende på Hr
Grefve Horns erinran till Frih. Cederström.
Friberre CEDERSTRÖM. Grundlagen lemnade frihet i
yttrarderätt, när den rörde sak, men förbjöd uttryckeligen
allt yttrande, rörande personliga förhållanden. Den som
tilläte sig motsat!sen, den understod sig en olaglig hand-
ling. Det sårande låg ej i tillmälet, utan i den sanna
framställningen af förhållandet. Gerna kunde det vara
Grefvarne Horn och Frölich förbehållet att anse en olag-
lighet parlamentarisk. Friherren svarade Hr Cederschjöld,
att Stats-Rådets Protokolt ovillkoriigen borde, enligt 27 5.
R. O., åtfölja Kongl. Maj:ts framställningar till Rikets Stän-
der. Man kunde väl då ej förfalska Protokollet och insät-
ta ett annat yttrande, än som blifvit afgifvit, ech dessutom,
detta yttrande må vara så obehagligt som helst, så vore
det förbjudet att tala derom i Riksstånden. Friherren påstod
i motsats mot Grefve Horn, att den Ministeriella ansva-
righeten, långt ifrån att vara en dröm, vore strängare här
än i något annat land. Om Grefve Horn ej begrepe detta
så vore det cj lagens fel. Man hade yttrat, att det vore o-
rätt, att Ministarne läte sin vilja vika för Konungens en-
skilda, utan att lemna sina platser. Ett faktum vore det emel-
lertid, att enligt grundlagen, vore det Konungen, som al-
lena styrde, och grundlagen hade ej velat gifva StatsRå-
det vidsträktare rätt eller pligt, än att gifva upplysningar
och säga sin mening. Hr Dalman hade sagt, att Koenun-
gen ej kunde styra Riket ensam, Derföre hade Konun-
gen ock Embetsmän, som ansvarade efter lag och åt hvilka
ban delegerade sin verkställande makt m, m.
Hr ROSENBLAD inlät sig icke i det egentliga vitala
eller politiska af frågan, men sökte mot Hr Cedersch öld
bevisa, att det vore en följd så väl af 1830 års Banklag,
som af Rikets Ständers skrifvelser angående myntenheten,
att Rikets Ständer skulle lemna Konungen del af sina be-
slut angående Bankens rörelse och förvaltning. Det hade
ålegat Expeditions-Utskottet att derå fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet.
Grefve FRÖLICH hade förväntat, att Frih. Ceder-
ström, då han ytterligare bade ordet, skolat anse sig för-
tillåtit sig och hvaremot Gr. Horn redan framställt behö-
riga anmärkningar, men då Hr Frih. förnyat det. sårande
uttrycket att en ledamot icke bordt understå sig yttra,
hvad ett uppläst anförande innefattade, så förenade sig ta-
laren med Grefv2 Horn deruti, att Herr Grefven och
Landtmarskalken måtte fästa uppmärksamhet vid det
opassande uti Friherre C olagliga uttryck. Med Gref-
ve Hera förenade talaren sig jemväl i dess åsigt om
den ministeriella ansvarigheten i Sverge. Lika med Hr.
Gr., med hvilken Talaren i anledning af deras närmare
bekantskap, under denna Riksdag haft tillfälle ofta ingå i
enskilda öfverläggningar uti flera ämnen och jemarål i det
frågavarande, hade han trott sig böra antaga enahanda
grundsatser, som dem Hr G:s här utvecklat och hyilka ta-
laren alltså finge förklara utgöra resultatet af de opinions-
vexlingar, Gr. Horn och talaren i detta hänsende sig emiel-
Jan förehaft. Talaren ville icke bestrida, att uti Hr Dalmans
yttrande finnas sanningar in abstracto hvilka, såsom
sådane, icke kunna vederläggas, men uti frågan, huruvida
de här vore tilllämpliga, inginge, såsom cen väsendtlig om-
ständighet för pröfningen, att med lugn betrakta och un-
dersöka den ställning, hvari vårt land enligt dess nuvaran-
de konstitution verkligen befinner sig, och för den, som
fauna ooo Ol nn nndersökning el nlla fi Ilan enNart falla