i karakteren, hvaruppå talaren under den längre tid, han njutit äran och tillfredsställelsen af Hr Grefvens bekantskap, städse rönt prof. Beträffande Hr Grefvens yttrande i sjelfva saken, så syntes det vara anslaget i en alltför el!egisk tonart. Vore Hr Grefvens förutsättningar i sjelfva verket sanna, då skulle talaren verkligen misströsta, huruvida vi lefde i ett fritt samhälle eller icke. Talaren vore likväl icke nog olycklig att bysa dessa sorgliga tankar, och han trodde änvu att, äfven under våra närvarande former, det ytterst berodde på Konungens rådgifvares personlighet, på måttet af deras insigter, fosterlandskärlek, redbarhet, sjelfständighet, kraft och karakter, huruvida deras meningar kunde göra sig gällande eller icke hos Konungen — och han skulle aldrig upphöra att anse det såsom en brist på någon af dessa egenskaper, att Konungen icke öfvergåfve en mening, som ingen af hans rådgifvare velat biträda eller ikläda sig ansvar för. Talaren trodde, att, om Konungens rådgifvare verkligen ansett de nuvarande formerna hinderliga för fullgörandet af deras konstitutionella pligt eller för utöfningen af deras konstitutionella makt, det varit deras ovilkorliga skyldighet att åtminstone försöka få dessa former förändrade. Men i s:ället hade de, till och med såsom enskilda representanter, icke otydligt visat sin obenägenhet för hvarje förslag i denna rigtniog, hvilket syntes visa, att de funne sig väl vid sådana former, under hvilka den ministeriella oförmågan — att ej säga det ministeriella lättsinnet — kunde njuta enlugn och angenäm ansvarslöshet. Talaren trodde oförgripligen, att em vi ägt en ministere, der män med kraften och snillet af en Fox, en Canning, en Casimir Perier, funnits, så hade långt för detta den tid varit inne då det varit en otänkbarhet, att ministeren vägrat redogöra för sina handlingar, med undskyllan att de blott voro att betrakta såsom Riksdagsmän. Talaren komme således att så väl nu som framgent fästa en synnerlig uppmärksamhet vid de personliga egenskaperna hos de män, som utgjorde Konungens Råd. I anleåning af Frih. Boyes yttrande, ville Hr Dalman erinra att han alldeles icke sagt, att Rådgifvande personalens afsigt varit, att framstäila Konungen i en ofördelaktig dager; men nog kunde det vara möjligt, att Konungens Rådgifvare velat ställa sig sjelfva fram i en fördelaktigare, då de tillstyrkt bifall på Rikets Ständers förslag och, genom att icke ens vilja biträda Konungens åsigt det afgörandet borde uppskjutas, verkligen synts hafva haft för ändamål att visa inför folket en sjelfständighet, hvaraf frukten likväl icke torde blifva så välsmakande, som de torde hafva förväntat. I sjelfva saken, eller rörande innehållet af den Kongl. skrifvelsen, vore talaren förekommen af Hr Cederschöld. Och hemställde han slutligen om icke Hr Landtmarskalken skulle finna för godt att göra afseende på Hr Grefve Horns erinran till Frih. Cederström. Friberre CEDERSTRÖM. Grundlagen lemnade frihet i yttrarderätt, när den rörde sak, men förbjöd uttryckeligen allt yttrande, rörande personliga förhållanden. Den som tilläte sig motsat!sen, den understod sig en olaglig handling. Det sårande låg ej i tillmälet, utan i den sanna framställningen af förhållandet. Gerna kunde det vara Grefvarne Horn och Frölich förbehållet att anse en olaglighet parlamentarisk. Friherren svarade Hr Cederschjöld, att Stats-Rådets Protokolt ovillkoriigen borde, enligt 27 5. R. O., åtfölja Kongl. Maj:ts framställningar till Rikets Ständer. Man kunde väl då ej förfalska Protokollet och insätta ett annat yttrande, än som blifvit afgifvit, ech dessutom, detta yttrande må vara så obehagligt som helst, så vore det förbjudet att tala derom i Riksstånden. Friherren påstod i motsats mot Grefve Horn, att den Ministeriella ansvarigheten, långt ifrån att vara en dröm, vore strängare här än i något annat land. Om Grefve Horn ej begrepe detta så vore det cj lagens fel. Man hade yttrat, att det vore orätt, att Ministarne läte sin vilja vika för Konungens enskilda, utan att lemna sina platser. Ett faktum vore det emellertid, att enligt grundlagen, vore det Konungen, som allena styrde, och grundlagen hade ej velat gifva StatsRådet vidsträktare rätt eller pligt, än att gifva upplysningar och säga sin mening. Hr Dalman hade sagt, att Koenungen ej kunde styra Riket ensam, Derföre hade Konungen ock Embetsmän, som ansvarade efter lag och åt hvilka ban delegerade sin verkställande makt m, m. Hr ROSENBLAD inlät sig icke i det egentliga vitala eller politiska af frågan, men sökte mot Hr Cedersch öld bevisa, att det vore en följd så väl af 1830 års Banklag, som af Rikets Ständers skrifvelser angående myntenheten, att Rikets Ständer skulle lemna Konungen del af sina beslut angående Bankens rörelse och förvaltning. Det hade ålegat Expeditions-Utskottet att derå fästa Rikets Ständers uppmärksamhet. Grefve FRÖLICH hade förväntat, att Frih. Cederström, då han ytterligare bade ordet, skolat anse sig förtillåtit sig och hvaremot Gr. Horn redan framställt behöriga anmärkningar, men då Hr Frih. förnyat det. sårande uttrycket att en ledamot icke bordt understå sig yttra, hvad ett uppläst anförande innefattade, så förenade sig talaren med Grefv2 Horn deruti, att Herr Grefven och Landtmarskalken måtte fästa uppmärksamhet vid det opassande uti Friherre C olagliga uttryck. Med Grefve Hera förenade talaren sig jemväl i dess åsigt om den ministeriella ansvarigheten i Sverge. Lika med Hr. Gr., med hvilken Talaren i anledning af deras närmare bekantskap, under denna Riksdag haft tillfälle ofta ingå i enskilda öfverläggningar uti flera ämnen och jemarål i det frågavarande, hade han trott sig böra antaga enahanda grundsatser, som dem Hr G:s här utvecklat och hyilka talaren alltså finge förklara utgöra resultatet af de opinionsvexlingar, Gr. Horn och talaren i detta hänsende sig emielJan förehaft. Talaren ville icke bestrida, att uti Hr Dalmans yttrande finnas sanningar in abstracto hvilka, såsom sådane, icke kunna vederläggas, men uti frågan, huruvida de här vore tilllämpliga, inginge, såsom cen väsendtlig omständighet för pröfningen, att med lugn betrakta och undersöka den ställning, hvari vårt land enligt dess nuvarande konstitution verkligen befinner sig, och för den, som fauna ooo Ol nn nndersökning el nlla fi Ilan enNart falla