godt, af andra, för hvilka jag hyser förtroende;
men jag låter ej dessa råd påtrugas mig oombedde,
och anser mig derföre ej brista i grannlagenhet mot
det Folk, i hvars styrelse jag har den äran attså-
som Konungens rådgifvare deltaga.
Frih. v. SCHULZENHEIM: Jag var icke när-
varande då Hr Dalman började uppläsningen afsitt
skriftliga anförande, och har endast afhört slutet
deraf; men jag bar öfvervarit H. Ex. Hr Grefve
af Wetterstedts svar. Icke emot den talare, som i
dag ställt frågor och uppmaningar till Konungens
rådgifvare, utan emot eder, mine herrar, i främsta
rummet, och, i andra rummet, mot mig sjelf, anser
jag mig förpligtad att öppet och bestämdt förklara,
det H. Ex. Hr Griefve af Wetterstedt till alla de-
lar uttalat hvad som äfven är min öfvertygelse,
och hvad som både varit och skall blifva regeln
för mitt handlingssätt, såsom Ledamot af Konun-
gens Statsråd. För denna förklaring anhåller vörd-
samt jag om ett rum i Ridderskapets och Adelns
Protokoll.
(Slut e. a. g.)
Bondeståndets plenum den 16 Februari.
(Forts. fr. Lördagsbl.)
JAN PETTER JANSSON, från Stockholms län,
förklarade, att oaktadt i hans hemort man hade far-
håga för utländskt lån, ech penningar der kunde
erhållas mot 6, 5 a 43 proc., ville dock han, öf-
vertygad om nyttan at lånet för Hypoteksförenin-
gar, instämma i Anders Anderssons från Westerås
län åsigt af frågan, med förbehåll likväl att maxi-
mum af lånebeloppet bestämdes till 4000 Rdr och
villkor att mindre jordbrukare kunde erhålla lån å
1000, 300 å 200 Rdr, dock ej till högre belopp än
3 eller 3 af fastighetsvärdet. För öfrigt förenade
han sig med Strindlund.
NILS MÅNSSON, från Malmöhus län, önskade att
man genom Hypoteksföreningar, så organiserade att
mindre jordägare kunde erhålla smärre lånebidrag,
skulle kunna afhjelpa den allmänna penningebri-
sten. Förlägenheten vore stor i de Södra ortei-
ne, och skulle vara ännu större, om man ej hade
Skånska PrivatBanken, hvars sedlar voro i lifligt
omiopp; och då dennas lånerörelse snart komme
att upböra, hade man sökt åstadkomma en Hypo-
theksförening, hvilken dock, i saknad af nödige me-
del, ännu icke kunnat komma i verksamhet.— An-
tagandet af Adelns izbjudning skulle icke föranleda
till någon verklig nytta; och beslutade man upta-
gandet af ett 2,000,000 Rdr lån i silfver, skulle
å 30 år i räntor bortgå omkring 4,000,000, hvar-
af nationalförlust vore gifven. Boadest åndets eget
beslut mötte äfven svårigheter vid verkställandet.
I öfrigt kunde Hypotheksföreningar alldrig komma
till stånd, innan de tysta förmånsrätterne blifvit af-
skaffade. Då det s0ore troligt att hvar och en
stadgat sin öfvertygelse i saken, vore allt vidare
ordande öfverflödigt, hvarföre talaren yrkade pro-
position till bifall eller afslag å inbjudningen.
Hirmed förenade sig Tufve Mäönsson, Anders
Nilsson, Thomas Nilsson, och Jöns Jönsson från Skå-
ne, Petter Ekebom från Skaraborgs län, Johan
Erik Jansson från Wermland och Anders Larsson
från Upsala län.
GUSTAF APELQVIST, från Blekinge, ansåg den
beredvillighet Adeln visat att ivbjuda Bonde-Siån-
det till deltagande i dess beslut, vara det bästa
bevis, att förslaget icke skulle lända den min-
dre landtmavnen till fördel. Stindspersoner och
större fastighetsägare skulle anamma hela lånet, och
allmogen endast få betala möjliga förluster. In-
bjudningen berde alltså icke antagas.
ANDERS ANDERSSON, från Skarsborgs län, af-
slog inbjudningen.
PETTER JÖNSSON, från Jönköpings län, ansåg diskus-
sionen hafva gått öfver sin tillbörliga gräns, då man nu
velat afgöra sjelfva låncprincipens antaglighet. Här vore
endast fråga om valet emellan Ridd. och Adelns samt Bon-
de-Ståndets eget beslut. — Talaren vore visserligen icke
någon ifrare för lån, men som penningebristen i hans bem-
ort vore kännbar, hvilket äfven vore förhåliandet i hela
landet, påkallade sådant e:t verksamt upphjelpande af all-
män och enskild kredit. 1 detta afseende kuude han icke
såsom nyttigt godkänna Bonde-Ståndets beslut, hvilket sanno-
likt skulle omsider föranleda till Riksgäldskontorets bankrut
och deraf ökad bevillning, hvarföre det ock redan blifvit öf-
vergifvet af dem, som förut mest ifrat derför. Ridd. och
Adalaa hade os I or — fl aäarn fe hå så TY, a ee