modat, att de, för sin egen skull, ej borde låta folket sväfva i okunnighet, om deras tänkesätt i de ämnen hvilka från Konungens Rådskammarz öfverlemnas till Representationen. — Hr Grefve af WETTERSTEDT hade benäget visat talaren vägen till Konstitutions-Utskottet. Denna hänvisniag hade H. E. någongång förut meddelat. Troligen visste H. E. till hvilket mål den ledde. Talaren visste ock detta, och trodde det ej !önte stort mödan att vidare gå denna väg. — Någon afsigt att skrämma DD. EE. från platser, der de syntes sitta så fast, hade alldrig kunnat finnas hos talaren. Han önskade ej ens, att någon skulle ha makt att skrämma hvarken den era eller den andra, men han trodde, att då DD. EE. voro menniskor, såsom vi andra, de äfven gecom foltets och representationens ej otydligt uttryckta missbelåtenhet med deras förmåga att bedömma landets tillgångar och behof samt folkets fordriagar, skulle kunna öfvertyga sig, att deras tid vore förbi och att de icke, äfven med den bästa vilja kunde tillfredsställa folket och dess ombud, eller motsvara de anspråk på en Regering, den nya tiden eger. — Det var denna öfvertygelse som både publiciteten och en del af representationen önskat kunna bibringa DD. EE., visserligen ej genom skrämsel, utan genom temligen allvarsamma handlingar såsom afslag å anslag, propositioner m. fl. Mot Frih. BOIJE genmälte Hr DALMAN, att han ej ville annat än han kunde — och det var vid detta tillfälle, blott att öppet yttra sin öfvertygelse: att han visst ej fodrat att Konungens rådgifvare skulle resignera vid hvarje tillfälle, de i någon lumpen sak, egde en olika tanka med Konungen, utan tveriom framställt och klandrat oförenligheten deraf, att Konuogenrs rådgifvare, ehuru de qvarstannat, likväl just ej haft nog grannlagenhet att i denna lumpna omständighet, soma Frih. kallat den, cedera sin tanka, utan heldre komprometterat Konmungen och Konungamakten, genom en enhällig reservation. Beträffande öfverlöparne, hade talaren alldrig ämnat åtaga sig deras försvar. Han vore blott säker att alldrig sjelf komma att höra till deras antal. — Friherre CEDERSTRÖM JAC: Hr Dalman hade yttrat sig på sidan om formerna. Han ägde ej rätt att här framställa fråga, om Konungens rådgifvare ej fullgjort sina pligter. Sådant vore förbjudet i grundlagarne, och hans uttryck, att hvad han här yttrat, vore en ropandes röst i öknen, borde rätteligen så förstås, att den värde ledamoten ej bordt understå sig att här framkomma med sitt yttrande. Vera former bestämde ganska noga den väg man ägde gå, då man ville framställa anmärkningar emot Konungens rådgifsvare. Friherren bänvisade i detta fall till 29 5 Riksdagsordningen, och påstod jemväl att Hr Dalmzn; framställning var stridande mot go Regeringsformen. Friherren anhöll således att Landtmarskalken måtte återföra öfverläggningen till hvad den lagligen kunde angå. Frib. BOIJE: Hr Dalman hade svarat honom att hans mening med sitt anförarde i dag endast vore att yttra sin öfvertygelse. At Hr Dalmans yttrande fann Frih, att han vore mycket ledsen deröfver ati StatsRådsplatserne icke voro lediga. Hr Dalman hede tyckts vilja insinuera, att StatsRådet framställt Konungen i en ofördelaktig dager, såsom skottafla för folkets missnöje. Friherren önskade någon närmare förklaring på detta uttryck, — Han, som visste till hvad grad Konungen hade oberoende och snille: och hur skulle han då kunna manieras till annat än hvad han sjelf ville, I sanning, yttrade Frih, jag begriper huru StatsRådet skulle bära sig åt för att framställa Konungen såsom mål för folkets missnöje. Frib. önskade att han galet uppfattat Hr Dalmans mening, och han skulle med tålamod upptaga rättelsen. Men i alla fall öfverlemnade han till Ridd. och Adelns eftersinnande, om icke Hr Dalman kommit till det resultat att, antingen Konungen skulle blifva ett verktyg för StatsRådet, eller ock StatsRådsplatserna stå lediga. Vore det då ej värdt nationens tacksamhet, att Konungens rådgifvare, äfven då de ägde en annen öfvertygelse än Konungen, stodo fast dervid. Men nu: — talade StatsRådet emot Ständernas förslag, så uppstode missnöje; talade de för detsamma så blefve missnöjet ändå större. Frih. bekände, att han verkligen snart nog icke förstod, huru, under dylika förhillanden, någon bra karl ville gå in i StatsRådet. Han. frågade likväl om detta kunde vaoå