modat, att de, för sin egen skull, ej borde låta fol-
ket sväfva i okunnighet, om deras tänkesätt i de
ämnen hvilka från Konungens Rådskammarz öfver-
lemnas till Representationen. — Hr Grefve af WET-
TERSTEDT hade benäget visat talaren vägen till
Konstitutions-Utskottet. Denna hänvisniag hade H.
E. någongång förut meddelat. Troligen visste H.
E. till hvilket mål den ledde. Talaren visste ock
detta, och trodde det ej !önte stort mödan att vida-
re gå denna väg. — Någon afsigt att skrämma DD.
EE. från platser, der de syntes sitta så fast, hade
alldrig kunnat finnas hos talaren. Han önskade ej
ens, att någon skulle ha makt att skrämma hvar-
ken den era eller den andra, men han trodde, att
då DD. EE. voro menniskor, såsom vi andra, de äf-
ven gecom foltets och representationens ej otydligt
uttryckta missbelåtenhet med deras förmåga att
bedömma landets tillgångar och behof samt folkets
fordriagar, skulle kunna öfvertyga sig, att deras tid
vore förbi och att de icke, äfven med den bästa
vilja kunde tillfredsställa folket och dess ombud, el-
ler motsvara de anspråk på en Regering, den nya
tiden eger. — Det var denna öfvertygelse som
både publiciteten och en del af representa-
tionen önskat kunna bibringa DD. EE., visserligen
ej genom skrämsel, utan genom temligen allvar-
samma handlingar såsom afslag å anslag, propositioner
m. fl. Mot Frih. BOIJE genmälte Hr DALMAN,
att han ej ville annat än han kunde — och det var
vid detta tillfälle, blott att öppet yttra sin öfverty-
gelse: att han visst ej fodrat att Konungens rådgif-
vare skulle resignera vid hvarje tillfälle, de i någon
lumpen sak, egde en olika tanka med Konungen,
utan tveriom framställt och klandrat oförenligheten
deraf, att Konuogenrs rådgifvare, ehuru de qvarstan-
nat, likväl just ej haft nog grannlagenhet att i den-
na lumpna omständighet, soma Frih. kallat den, ce-
dera sin tanka, utan heldre komprometterat Konmun-
gen och Konungamakten, genom en enhällig reser-
vation. Beträffande öfverlöparne, hade talaren all-
drig ämnat åtaga sig deras försvar. Han vore blott
säker att alldrig sjelf komma att höra till deras
antal. —
Friherre CEDERSTRÖM JAC: Hr Dalman ha-
de yttrat sig på sidan om formerna. Han ägde ej
rätt att här framställa fråga, om Konungens råd-
gifvare ej fullgjort sina pligter. Sådant vore för-
bjudet i grundlagarne, och hans uttryck, att hvad
han här yttrat, vore en ropandes röst i öknen, bor-
de rätteligen så förstås, att den värde ledamoten
ej bordt understå sig att här framkomma med sitt
yttrande. Vera former bestämde ganska noga den
väg man ägde gå, då man ville framställa an-
märkningar emot Konungens rådgifsvare. Friher-
ren bänvisade i detta fall till 29 5 Riksdagsordnin-
gen, och påstod jemväl att Hr Dalmzn; framställ-
ning var stridande mot go Regeringsformen. Fri-
herren anhöll således att Landtmarskalken måtte
återföra öfverläggningen till hvad den lagligen kun-
de angå.
Frib. BOIJE: Hr Dalman hade svarat honom
att hans mening med sitt anförarde i dag endast
vore att yttra sin öfvertygelse. At Hr Dalmans
yttrande fann Frih, att han vore mycket led-
sen deröfver ati StatsRådsplatserne icke voro lediga.
Hr Dalman hede tyckts vilja insinuera, att StatsRådet
framställt Konungen i en ofördelaktig dager, såsom
skottafla för folkets missnöje. Friherren önskade
någon närmare förklaring på detta uttryck, — Han,
som visste till hvad grad Konungen hade oberoen-
de och snille: och hur skulle han då kunna manie-
ras till annat än hvad han sjelf ville, I sanning,
yttrade Frih, jag begriper huru StatsRådet skulle
bära sig åt för att framställa Konungen såsom mål
för folkets missnöje. Frib. önskade att han galet
uppfattat Hr Dalmans mening, och han skulle med
tålamod upptaga rättelsen. Men i alla fall öfver-
lemnade han till Ridd. och Adelns eftersinnande,
om icke Hr Dalman kommit till det resultat att,
antingen Konungen skulle blifva ett verktyg för
StatsRådet, eller ock StatsRådsplatserna stå lediga.
Vore det då ej värdt nationens tacksamhet, att Ko-
nungens rådgifvare, äfven då de ägde en annen öf-
vertygelse än Konungen, stodo fast dervid. Men
nu: — talade StatsRådet emot Ständernas förslag,
så uppstode missnöje; talade de för detsamma så
blefve missnöjet ändå större. Frih. bekände, att
han verkligen snart nog icke förstod, huru, under
dylika förhillanden, någon bra karl ville gå in i
StatsRådet. Han. frågade likväl om detta kunde va-
oå