nat att, likasom förra gången, afhålla sig från allt
yttrande derö:ver. Men då dikussionen fortgått
ända till detaljbestämmelser och då inom ståndet så
många financeMinistrar uppträdt mot hvarandra
funne han sig uppmanad ? äfven tillkännagif-
va sin åsigt af saken. Vid aåvesremissen af frå-
gan, had han talat för behofvet af understöd för
jordbruket, hufvudsakligen genom förbät:rade kre-
di:lagar, och han vore icke eller nu bland dem,
som ombytte skinn och färg. Han hade dock icke
för landtmeannanäringen i industrielt afseende vän-
tat någon förkofran af lånesystemets astagande;
tvärtom alltid ansett skuldsättning som en kräfta för
jordbruket; men, seende penningebrist och förlä-
genhet i både allmän och enskild rörelse, hade han
yrkat på afbjeipandet af detta onda g-nom förbät-
trade kreditlagar och befrämjande af hypo-
teksföreningar. Utan att nödiga åtgärder i förra
afseendet vidtogos, kunde det senare ändamålet al-
drig realiseras, till bevis hvarpå han åberopade för-
kållandet i Elfsborgs län, hvarest de fastighetsäga-
re, som borde egentligen bedrifva föreningarnes bil-
dande, eiler Adeln och Ståndspersoner, hade sina
egeudomar redan hypoticerade till 47 å 45 proc.
af värdet, hvarföre de icke voro hypoteksgilde för
mer än 3 å 5 proc. ytterligare beläaning, innan man -
hunnit den gräns, eller halfva egendomsvärdet, hvar-
öfver en bypoteksförening aldrig borde sträcka
sina lånebidrag. Det enda medlet att befordra dy-
lika inrättningars uppkomst, vore derföre att så
ordna utsöknirgs- och inteckningslagarne, att de
verk och kassor, som nu hade de flesta intecknin-
gar i landtegendomar, kunde uibyta deras låvedo-
kumenter, emot hypoteksföreningarnes obligationer.
Man hade åberopat den förkofran uti all rörelse,
som vore att vänta af ökade lånetillgångar, hvilket
talaren medgaf äga sin rigtighet i afseende på han-
deln och förädlingsnäringarne, hvilka aldrig fingo
sakna nödiga förlagsmwedel och flitig omsättning.
Men Jlandtmannarörelsen — erböll endast för-
kofran genom förbättrad produktion och lät-
tad afsättning, och icke genom lån. Hela nu
föreslagne lånesumman skulle, fördelad på hvarje
fastigbetsägare, för hvar och en knapt uppgå till
3 af hans årliga utskylder; och, äfven om staten
kunde efterskänka ett års skattebidrag, skulle så-
dant icke lända till verklig förkofran för jordbruket,
utan snarare förlama dess näringsflit och omtanka,
En annan oltgenhet af hastigt tillskapade lånetill-
gångar vore den att jordbiukarens håg vändes från
den inre hushållningen och landtskötseln till andra
spekulationer, och möjligen till inköpande af ny
egendom i stället för förbättrande af den man re-
dan hade, hvaraf således blefve en följd att låne-
tillgångarne hindrade utvecklingen af en jemn och
allmännsre förmögenhet, samt ledde till ett ari-
stokratiskt . system. Talaren trodde att Kongl.
Maj:ts förslag i den nådiga propositionen om låns
upptagande hade bordt företrädesvis antagas, eme-
dan derigenom erhållits åtminstone en ren silfver-
valuta, som i stället att skada, skulle stadgat rea-
lisationens bestånd. Deremot kunde han ej gilla
de förslag, som åsyftade utgifvardet af nya riks-
gäldsobligationer, ty följden deraf skulle blifva
prompt utvexlande mot silfver ur banken. Riksens
Ständer borde tillkännagifva den åsigt, att till fa-
stighetsägares understödjande i låneväg nu intet
måtte tillgöras, utan lemna åt en hvar att sköta
sig sjelf. Deremot borde kreditväsendet förbättras
och bypoteksföreningar söras möjlige genom en lag-
stiftning som beredde sådan säkerhet att fastighetså-
gares skulder till alimänna verk och kassor kunde
af dessa senare öfverflyttas på föreningarne. Tala-
ren trodde att intetdera af de framställde förslagen
skulle kunna verkställas, men anhöll om uppläsning
af BondeStåndets den 2 i denna månad i frågan fat-
tade beslut, på det han måtte kunna välja emellan
detta och ifrågavarande inbjudning.
Sedan Sekreteraren uppläst detta beslut, tillade
LARS LARSSON, att då BondeStåndets beslut in-
nefattade upp- och utlåning, äfven innan hypoteks-
föreningar bunrit bilda sig, ansåg han detsamma
såsom mindre viltorligt och snarare verkställbart,
vara lika, om icke mera skadligt, än Ridderska-
pets och Adelns,
NILS STRINDLUND fån WesterNorrland trod-
de, att en lånerörelse, der man utlårte penningar
På sämre vilkor än man upplånte dem, pödvändigt
skulle leda till balans och bankrutt, särdeles då
man ej hade eget förlag att dermed fylla bristen.
Sådan vore egenskepen af BondeStåndets förra be-
slut; och Riksgäldskortoret hade redan nog svårt