såväl som af hvarje annan menniska? Hafva deste Rådgifvare fattat sin pligt att resignera från sina platser, då de, uti någon vigtig samhällsangelägenhet, eller än mer i hela rigtaingen af regeringssystemet, ej kunnat vara så lycklige att dela Konungeas tenkesätt, samt såmedeist lemna åt Konungen valet af andra, med hocom rer liktänkande, hvilka, utan uppoffring af sin öfvertygelse, kunmna följa dea bana, som en, måhända mer än de, upplyst regent utstakar? Hafva de slutligen betänkt, huru föga grannlaga, att ej säga rent af opassande, det är, att, då de ej begagna sin resignationsrätt, utan vilja qvarstanna vid sin Herres Rådsbord, offentligen reservera sig mot de framställningar, hvilka Konungen, som endast i och genom sina Rådgifvare kan utöfva en laglig makt, meddelar representationen — att ej keldre, genom borttagandet af dessa reservationer, bilda sig till en egid för Konungen, oantastlig, just derföre, att högst densamme i regering:ärenden, alldrig ansetts kunra handla, utan ett för hans åtgärder gBnsvarigt biträde? och är detta väl att äga en sann kärlek och vördnad för Konungamakten, att handla i dess intresse? Vi måste, mina Herrar, på dessa frågor svara ett sorgligt nej; Ett af exemplen hafva vi bredvid oss — flera andra äro ej svåra att uppleta. Och har icke den rådgifvande personalen dermed öfver sig sjelf afsagt, snart sagt, den hårdaste af alla domar. Ty om dessa rådgifvare anse sig kuona tryggt behålla sina embeten, oansedt landets regering skulle föras tvertemot deras öfvertygelse om rikets nytta, om folkets och representationens billiga:fordringar, hur skall man väl då föreställa sig att de betrakta dessa höga platser? Månne — såsom ingenting högre än ansenligt doterade, med stjernor och band utstyrda nämndemansstolar, som måste vara fyllda med ett visst an:al bisittare, för att rätten skall vara domför? Och, hvad annat intryck skall det väl åstadkomma, då man hör icke blott hviskningar, utan understundom offentliga fronderier deröfver att Konungens rådgifvare icke förmå göra sina meningar gällande, att de ofta nödgas reservera sig mot de vigtigaste befordringar och Regeriogsbeslut: att inflytelser utom rådkammaren äro vida mäktigare, än innom densamma m. m. — och detta, under det att rådkammaren blifver till sin personal oförändrad och de mäktiga inflytelserna ej få plats deri? Och om vi skulle tänka oss saken på en annan sida än den, att rådgifvarne, ofverväldigade af en större kraft, en ihärdigare vilje, skarpsinnigare fattning hos regenten, ej ansåge sin offentliga karakter värd offret af deras löner och öfriga emolumente;; om i en framtid någon svag, kortsynt, men tillika öfver sin konungslighet uppblåst Regent bestege thronen — om han omgåfre sig med listiga, sluga och mot friheten fiendligt sinnade rådgifvare, hvilket vidsträcktare fålt kunde väl tänkas för Machiavells konster, än att skjuta Konungens personlighet framför alla de, mer eller mindre, riksförderfliga och opopulära förslag, som framlades — men sjelf stå såsom helgon, i Reservantskrud, inför folket, ehuru man sedermera, — då frågan blefve om förslagets genomdrifvande — använde (såsom exempelvis vid sista Riksdåg i passevolansfrågan) alla möjliga bemödanden, för ait bereda framgång åt det förslag, emot hvilket man sjelf reserverat sig? En ministere i Frankrike, i England, i Spanien, i Portugal, ja ens i någon af Tysklands små representationsstater skulle klaga öfver bristarde förmåga att göra sina meningar gällande hos Regenten!! Undskylla sig med omöjligheten att rubba hens personliga åsigter, fördomar, benägenheter, tycken, äfven i de vigtigaste samhällsfrågor — eller krovan af ailt, sisom en verkligt konstitutionell absurdit, framlögga för representationen ett förslag, eller en skrifvelse från Regeringen, uti hvilken ingen af ministrarne deltagit, ja mot hvilken de till protokollet yttrat, cch låtit medfölja en särskild mening !! — tror man väl, att en sådan ministöre skulle ett ögonblicx kunna ens våga taga i anspråk nationens förtroznde och högaktning? Påra konstitutionella former äro visserligen, jag medgifver det, icke fullt desamtsa, som de ofvannämnde ländernas, mer principen derför är enahanda; — i samma mån man aflägsnar sig derifrån, torde såldes intrycket hos folket jemväl qvarstå enahanda — och den konstitutionella Regenten, d. v. 5. en sådan, som städse handlar under inför folket ansvarsskyldige embetsmäns skydd, — beröfvad detta värn förvandlas till en enväldigt styrande monark, personligen blottställd för föllkare or allel ge RR STFI a