såväl som af hvarje annan menniska? Hafva deste
Rådgifvare fattat sin pligt att resignera från sina
platser, då de, uti någon vigtig samhällsangelägen-
het, eller än mer i hela rigtaingen af regeringssy-
stemet, ej kunnat vara så lycklige att dela Ko-
nungeas tenkesätt, samt såmedeist lemna åt Ko-
nungen valet af andra, med hocom rer liktänkan-
de, hvilka, utan uppoffring af sin öfvertygelse,
kunmna följa dea bana, som en, måhända mer än de,
upplyst regent utstakar? Hafva de slutligen be-
tänkt, huru föga grannlaga, att ej säga rent af o-
passande, det är, att, då de ej begagna sin resigna-
tionsrätt, utan vilja qvarstanna vid sin Herres Råds-
bord, offentligen reservera sig mot de framställ-
ningar, hvilka Konungen, som endast i och genom
sina Rådgifvare kan utöfva en laglig makt,
meddelar representationen — att ej keldre, genom
borttagandet af dessa reservationer, bilda sig till en
egid för Konungen, oantastlig, just derföre, att högst
densamme i regering:ärenden, alldrig ansetts kunra
handla, utan ett för hans åtgärder gBnsvarigt biträ-
de? och är detta väl att äga en sann kärlek och
vördnad för Konungamakten, att handla i dess in-
tresse?
Vi måste, mina Herrar, på dessa frågor svara ett
sorgligt nej; Ett af exemplen hafva vi bredvid oss
— flera andra äro ej svåra att uppleta. Och har
icke den rådgifvande personalen dermed öfver sig
sjelf afsagt, snart sagt, den hårdaste af alla domar.
Ty om dessa rådgifvare anse sig kuona tryggt be-
hålla sina embeten, oansedt landets regering skulle
föras tvertemot deras öfvertygelse om rikets nytta,
om folkets och representationens billiga:fordringar,
hur skall man väl då föreställa sig att de betrakta
dessa höga platser? Månne — såsom ingenting högre
än ansenligt doterade, med stjernor och band utstyr-
da nämndemansstolar, som måste vara fyllda med
ett visst an:al bisittare, för att rätten skall vara
domför? Och, hvad annat intryck skall det väl åstad-
komma, då man hör icke blott hviskningar, utan
understundom offentliga fronderier deröfver att Ko-
nungens rådgifvare icke förmå göra sina meningar
gällande, att de ofta nödgas reservera sig mot de
vigtigaste befordringar och Regeriogsbeslut: att in-
flytelser utom rådkammaren äro vida mäktigare, än
innom densamma m. m. — och detta, under det att
rådkammaren blifver till sin personal oförändrad
och de mäktiga inflytelserna ej få plats deri? Och
om vi skulle tänka oss saken på en annan sida än
den, att rådgifvarne, ofverväldigade af en större kraft,
en ihärdigare vilje, skarpsinnigare fattning hos re-
genten, ej ansåge sin offentliga karakter värd offret af
deras löner och öfriga emolumente;; om i en framtid nå-
gon svag, kortsynt, men tillika öfver sin konungs-
lighet uppblåst Regent bestege thronen — om han
omgåfre sig med listiga, sluga och mot friheten fi-
endligt sinnade rådgifvare, hvilket vidsträcktare fålt
kunde väl tänkas för Machiavells konster, än att
skjuta Konungens personlighet framför alla de, mer
eller mindre, riksförderfliga och opopulära förslag,
som framlades — men sjelf stå såsom helgon, i Re-
servantskrud, inför folket, ehuru man sedermera,
— då frågan blefve om förslagets genomdrifvande —
använde (såsom exempelvis vid sista Riksdåg i pas-
sevolansfrågan) alla möjliga bemödanden, för ait be-
reda framgång åt det förslag, emot hvilket man
sjelf reserverat sig?
En ministere i Frankrike, i England, i Spanien,
i Portugal, ja ens i någon af Tysklands små re-
presentationsstater skulle klaga öfver bristarde för-
måga att göra sina meningar gällande hos Regen-
ten!! Undskylla sig med omöjligheten att rubba
hens personliga åsigter, fördomar, benägenheter, tyc-
ken, äfven i de vigtigaste samhällsfrågor — eller kro-
van af ailt, sisom en verkligt konstitutionell absur-
dit, framlögga för representationen ett förslag, el-
ler en skrifvelse från Regeringen, uti hvilken ingen
af ministrarne deltagit, ja mot hvilken de till pro-
tokollet yttrat, cch låtit medfölja en särskild me-
ning !! — tror man väl, att en sådan ministöre skul-
le ett ögonblicx kunna ens våga taga i anspråk na-
tionens förtroznde och högaktning? Påra konstitu-
tionella former äro visserligen, jag medgifver det,
icke fullt desamtsa, som de ofvannämnde ländernas,
mer principen derför är enahanda; — i samma mån
man aflägsnar sig derifrån, torde såldes intrycket
hos folket jemväl qvarstå enahanda — och den kon-
stitutionella Regenten, d. v. 5. en sådan, som städse
handlar under inför folket ansvarsskyldige embetsmäns
skydd, — beröfvad detta värn förvandlas till en
enväldigt styrande monark, personligen blottställd
för föllkare or allel ge RR STFI a