faaskande i det politiska. Man hade sagt oss att redaktionen, som redan lärer vara vackert underbygd i de döda språken, som bäst höll på att t2ga undervisniog i elementerne af de moderna, för att om de politiska företeelserna kunna inhemta något mera, än som stod att låsa i dess akademiska kompendier; och för attej störa redaktionen i ett så !ofligt förehafvande, undveko vi med afsg! att göra hennes omogna foster till föremål för någon offentlig granskring. Men koleras kom — och ! henne försvann sista skymten af den hofsamhet och anspråkslöshet, som såväl tlädde Stånska Korrespondenten i de dagar, då han skref om klockare och kyrkesåug på landet. Han vill na med all gewalt tornera på en bana, der han på sin höjd kan spela rolen af en Sancho Panza. Ait ingen hittills virdat sig om alt kosta på honom ett slag af spjutskaftet, har stärkt bono i den löjliga tron på sin tornermzessighet; men då han nu i en serie af artiklar, företagit sig att på sitt eget vis mönstra Stockholmspressen, förnimligast för att dervid få gifva lut åt den animositet, som alliifrån koleratiden sutti! qrvar i honom, enpkannerligen emot Afionblade!, för dei vi en gång råkade begå den hbimmglskriande gerningen att nämna He Redakiörens namn, hvilket vi visserligen icke ansågo såsom något vanhedrande för det blad han utgifver, så är det tid ait taga honom ur en villfarelse, som, i fali den för forifara. kan för hacs helsa och väålbefinnande hafva de ömåligaste följder. Vi skola, såvidt tiden och öfriga mera angelägva omsorger medgifva, icke undandraga oss att efter behof administrera de stillande medel, som kunna erfordras för at: sterbringa hans publicistiska blod från den onaturliga svalining, hvari koleran försait det. Vi hafva mer än en gång haft tillfälle försöka deras verkan på inbilska narrar, och icke utan framgårg. Hvyi skulle man då ej hoppas det basta för Skånska Korrespondenten?