faaskande i det politiska. Man hade sagt oss att
redaktionen, som redan lärer vara vackert under-
bygd i de döda språken, som bäst höll på
att t2ga undervisniog i elementerne af de moderna,
för att om de politiska företeelserna kunna inhem-
ta något mera, än som stod att låsa i dess akade-
miska kompendier; och för attej störa redaktionen
i ett så !ofligt förehafvande, undveko vi med afsg!
att göra hennes omogna foster till föremål för nå-
gon offentlig granskring. Men koleras kom — och
! henne försvann sista skymten af den hofsam-
het och anspråkslöshet, som såväl tlädde Stånska
Korrespondenten i de dagar, då han skref om kloc-
kare och kyrkesåug på landet. Han vill na med
all gewalt tornera på en bana, der han på sin höjd
kan spela rolen af en Sancho Panza. Ait ingen
hittills virdat sig om alt kosta på honom ett slag
af spjutskaftet, har stärkt bono i den löjliga tron
på sin tornermzessighet; men då han nu i en serie
af artiklar, företagit sig att på sitt eget vis mön-
stra Stockholmspressen, förnimligast för att dervid
få gifva lut åt den animositet, som alliifrån kole-
ratiden sutti! qrvar i honom, enpkannerligen emot
Afionblade!, för dei vi en gång råkade begå den
hbimmglskriande gerningen att nämna He Redakiö-
rens namn, hvilket vi visserligen icke ansågo såsom
något vanhedrande för det blad han utgifver, så är
det tid ait taga honom ur en villfarelse, som, i fali
den för forifara. kan för hacs helsa och väålbefin-
nande hafva de ömåligaste följder. Vi skola, såvidt
tiden och öfriga mera angelägva omsorger medgif-
va, icke undandraga oss att efter behof admini-
strera de stillande medel, som kunna erfordras för
at: sterbringa hans publicistiska blod från den o-
naturliga svalining, hvari koleran försait det. Vi
hafva mer än en gång haft tillfälle försöka deras
verkan på inbilska narrar, och icke utan framgårg.
Hvyi skulle man då ej hoppas det basta för Skån-
ska Korrespondenten?